Let's pretend, happy end

för mig.

2011-12-08T17:42:00.000+01:00

Inatt sov Candy hos mig och vi myste framför Aladdin och Rövarnas konung. Jag är en sucker för Disney just nu och behöver uttöka mitt utbud av filmer. När jag var arton år och fattig och skulle flytta hemifrån fick jag för mig att sälja det mesta jag hade från min barndom. Jag ångrar inte pengarna, men jag ångrar förlusten. Idag hade jag tänkt att vara duktig och kreativ, men spenderade istället timmar med att gråta. Det är så lätt att bli frustrerad när man inte kan fungera. Jag trivs på min arbetsterapi, det är någonting jag ser fram emot, trots att det innebär att jag måste gå upp väldigt tidigt tre gånger i veckan, och jag har aldrig varit mycket för morgnar, men jag önskar att jag klarat av det här tidigare, även om det alltid är bättre sent än aldrig. När jag är där tänker jag oftast inte på det, men när jag är hemma är det någonting från en av Bernys böcker som slår mig. Vid tillfället hon berättar om går hon till en arbetsterapigrupp eller en daglig verksamhet (minns inte riktigt vilket) och blir erbjuden att knyta korgar. Berny dricker en kopp te och går hem, undrande om psykiatrin tror att att kunna knyta korgar är vad vi psykiskt sjuka vill ha ut av våra liv, och där sitter jag och nålfiltar ull till figurer och tänker samma sak, för det är ju mer än så jag vill ha ut av mitt liv. Jag vill höra till ett större sammanhang. Jag vill sitta på nergångna caféer och skriva och dricka kaffe tillsammans med vänner och jag vill gå ut och ta en öl efter tentan, men sen är det det där med att jag inte är stabil nog att kunna plugga, jobba, leva överhuvudtaget. Pratade med en bekant igår om att vi ibland kan vara nöjda med våra liv, småle, tänka att saker är ganska bra ändå, för att lika fort som vi upptäckte känslan, upptäcka att den är över. Nöjdheten går ju över. Jag har mått såhär ungefär konstant sedan igår eftermiddag när allt som jag inte är slog mig och jag glömmer bort att äta och dricker kopp efter kopp med kaffe och röker cigarett efter cigarett trots att jag inte borde. .Jag skulle ju diska, städa, sy, inte försjunka i min misär.

Så jag tar en dusch, tvättar håret, rakar mig, och tappar upp nytt diskvatten och undrar var den där oron i magen kommer ifrån och så minns jag igen. Min lägenhet är långt ifrån så stökig som den kan vara och här är mysigt och julpyntat, men tystnaden slår mig. Jag kan inte få något utan att kämpa för det, men när man levt såhär länge i en kamp önskar man att man stod på mållinjen och var vacker. Kanske mest av allt att man var vacker. Jag är medveten om att jag ser bra ut i andras ögon, men jag gör det inte i mina egna och det är svårt att inte kunna vara nöjd med varesig sina prestationer eller sitt utseende. Och så sitter jag där, måndag, onsdag, fredag och får beröm som ändå vägrar räcka till för att ge mig en självbild.

Imorgon ska jag skriva innan vi fikar. Jag tror att det kommer bli brev. Det behövs. I helgen kommer Agnes och jag behöver hennes leende.

Efter nanowrimo

2011-12-06T18:39:00.000+01:00

November har varit en intensiv månad. Tredje året i rad gav jag mig på att skriva Nanowrimo, dvs. att man skriver en roman på 50 000 ord under månaden. Jag har gett upp tidigare eftersom jag inte varit tillräckligt stabil, men det här året var jag en av dem som rodde i hamn med romanprojektet. Det handlade om mycket kaffe, mycket diciplin och sena kvällar, men jag fixade det trots allt. Ibland såg det ut som en omöjlighet, men när det bara var dagar kvar och jag hade 7000 ord att övervinna, visste jag att det hade gått för långt, det var för sent. När man väl bestämt sig finns det ingen återvändo och jag vägrade att snubbla på mållinjen. Och nu ligger det i min hårddisk, dryga sextio sidor av trettio dagars ansträngning och under tiden hade jag en belöning i sikte. Jag hade lovat mig själv att jag fick köpa en muminmugg ifall jag skulle klara det, och ett par dagar efter deadlinen drack jag min första klunk kaffe ur min fina Snorkfrökenkopp:

Chris Baty som är grundaren för Nanowrimo har skrivit en bok som heter No plot? No problem! och även om jag kanske inte tog till mig allt som boken hade att ge (jag läste tillexempel bara hälften av kapitlet som ger tips för vecka tre, och inget om vecka fyra) hittade jag någonting som fastnade hos mig:

"When your novel first peeks its head into the world, it will look pretty much like every newborn: pasty, hairless, and utterly confused. This is the case no matter how talented you are, or how long you have to coax the thing into existence. Novels are simply too long and complex to nail on the first go-round. Anyone who tells you differently is a superhuman literary cyborg, and should not be trusted."

För det är så himla sant. Det är så lätt att vilja gå tillbaka och redigera, sudda ut tusentals ord för att de inte duger och det viktigaste är att påminna sig om citatet ovan, veta att det får lov att vara fult och spretigt, så länge det bara är. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Kanske blir det en redigering. Kanske blir det en författare av mig. Trots allt.

Candylove

2011-10-25T22:24:00.000+02:00

"Jag behöver ditt glitter att lysa upp höstmörkret med"
Det var något sådant du sa, och vi har hållit fast vid det, hållit fast vid varandra. Att gå från att nästan aldrig ses till att ha det som en veckorutin. Ibland dricker vi vin, ibland färgar vi hår, ibland pysslar vi, ibland röker vi bara varsin cigarett insvepta i filtar på min balkong. Sedan Olyckssyster åkte måste jag greppa mer och mer efter mina andra systrars händer, hålla dem tätt intill mig. Det är ett sådant tomrum, hålrum som hon har lämnat nu när hon rest. Jag ville aldrig förstå det, ville aldrig möta eller acceptera det, för vad gör man när ens bästa vän reser till Japan i ett år och allt man vill är att följa efter för att vandra under körsbärsblommen tillsammans med henne? Jag spenderade helgen hos Melinda och Josefin för att få någonting att fokusera på. Jag drack kaffe och spelade Zelda- Twilight Princess och mindes första gången jag spelade det spelet. Det var första gången jag åt antidepressiva, precis i början och jag minns hur de dagarna var nästan följsamma, men också hur citalopramen trubbade av mig, gjorde så att jag inte kunde känna fullt ut, och jag har alltid varit full av känslostormar. Jag kom hem i söndags och jag har svårt att hålla mig borta från att falla ner i kaninhålen som leder till underjorden, men jag tänker på dig och ditt pastelljusa hår, rörelserna som är dina och hur du får mig att le och tänka på My Little Pony. Jag städar och tvättar och syr på applikationer på ett klädesplagg en av mina dockor ska ha på halloweenmeetet jag ska hålla i nu till helgen och jag bäddar rent i sängen med Hello Kitty-lakan, för imorgon kommer du. Imorgon ska vi pynta och göra fint här och slinga om ditt hår och det håller mig upprätt just nu, tanken på att du snart är hos mig och ger min värld ett mjukt rosa skimmer, och nästa vecka kommer Lisen, som jag har saknat så mycket. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina vänner. Jag älskar er så mycket och även om det är klichéartat att tala om systraskap, så är det så. Jag ska skriva brev också. Jag ska skriva mer, för jag måste. Utan skrivandet är jag faktiskt inget annat än ett övergivet snäckskal, och finns det ingen mussla kan det heller inte skapas några pärlor.

saker som kraschlandningar & vinterpäls

2011-10-10T21:10:00.000+02:00

Sen finns det det där lilla också, som får hjärterotens knut att lossas litegrand, för en stund. Som att hitta en text av Elsa Billgren att dela med sig av, som heter När jag crashar och är som ett litet

kärleksbevis över atlanter.

Att råka gå i sömnen och vakna i älskades soffa istället för bredvid honom i sängen, bäras tillbaka dit och hållas om tills det är dags att vakna på riktigt, komma hem och hälsa på hamstrarna som fått vita stråk längst ut på öronen för att det snart är vinter, att spela Alice i Underlandet-spel, måla drakar, dricka kaffe och lära sig att muminmammor inte tycker om choklad.

evelina

2011-10-09T18:36:00.000+02:00

Jag tänkte prata om det värsta man kan prata om just nu. Jag tänkte bekänna mina synder. Det där med att jag röker min morgoncigarett hos en vän, vinkar henne hejdå och vägen ut mot Bergsjön luktar hösteld. Det är ett sånt där ord man brukar döpa te till, det är mest poetiskt, men det luktar faktiskt så. Hösteld. Jag säger det och hon skiner upp. Hon känner det också. Det är så fint det där med att ha vänner, även om min syster är på andra sidan jorden har jag vänner kvar i den här stadens delar. Jag blev nästan chockerad när min terapeut antog något annat, såg på mig med en blick av en sådan oro av att jag kanske var lämnad ensam kvar. Jag är inte ensam. Och ändå känner jag det så, som att jag är alldeles alldeles ensam. Mitt högra knä gör ont på ett sätt som är svårt att beskriva för varje steg jag tar. Det brukar inte vara så, och jag minns en sjukdom som jag en gång tyckte upptog hela min identitet. Det där med att vara nyss fyllda sexton och få en diagnos man inte kan bli kvitt, någonsin. Det är inte alla som vet det nuförtiden, för av det som inte syns som är fel med mig är det mitt psyke som är det som märks mest, det som folk faktiskt behöver veta, det som påverkar att jag inte är som andra. Och även om jag är ärlig med det, så är det någonting jag skäms för, någonting så fruktansvärt. Så jag tänkte berätta nu. Jag tänkte berätta om min första diagnos. Det kanske hör ihop alltsammans, kropp och själ och hjärna och leder. Det gör ju det, men man vet inte riktigt varför.

Jag heter evelina. Mitt första sätt att formulera min existens var genom att hitta orden. Det var tafatta tonårsdikter och poetdrömmar om tryckta pärmar på biblioteken. Jag pekade ut poesihyllan för min mamma när jag var fjorton, visade glipan under sektionen med namnen som började på B där bramstång skulle passa in. Jag lovade henne att hon skulle hitta mig där en dag. Jag lovade mig själv. Det var allt jag drömde om som hade med mig själv att göra, som inte innefattade kärlek eller vänskap eller någonting annat än mitt svenssonförakt. Jag drömde om kaféer och converse och inga cigaretter men jag brukade vara med när universitetets litterära sällskap höll i sina poesikvällar. Jag brukade läsa upp mina dikter där när ingen visste vem jag var och jag var bara femton år och hade hatt och kajal och signerade skor. Och sen en dag slog jag igenom. Jag hade skickat iväg en novell jag lagt ner min lilla lilla tonårssjäl i och det ledde inte till någonting, men sedan valde jag något annat. Jag valde att skildra en sjukdom och jag hittade mig själv i direktsändning i Stockholm med rosa hår till uppror mot den tillställning jag befann mig vid. Det var nog det finaste. Storslagnaste. Mest fantastiska. Jag hade vunnit tiotusen kronor för en novell som hette Vintersaga. Den handlade om tonårsförälskelser, distanser, och så den där sjukdomen. Jag var arton år då. Jag heter evelina och jag har Systemisk lupus erythematosus.

Det är inte så poetiskt att ha en sönderfallande kropp. Det är att vara femton år och få sjukdom efter sjukdom och inte förstå varför, och sedan få veta att det finns ett samband. Att det heter reumatism. Sånt som gamla tanter har. Det är att vara sexton och vakna upp mitt i natten när man haft en svullen fotled man tagit för en stukning, utan att veta hur sjutton man skulle ha åstadkommit den. Det är att skrika rakt ut. Att ramla ner för trappan i sitt flickhem och ta första bästa värktablett som ändå inte hjälper. Det är att ringa den man älskar och bara gråta i telefonen för det gör så förbannat ont. Det är att tillbringa halva sin tonårstid på en reumatologisk mottagning och gråta hos en sköterska när hon berättar vad man har. Att det heter SLE. Det är att söka över internet trots att man blivit avrådd, för att förstå varför man måste äta sin medicin varje dag. Det är leva med en rädsla att aldrig mer kunna stå i ett konserthav och sjunga till Håkan Hellström allra längst fram när han fångar ens hatt i vimlet och bär den på sitt huvud.

Och sen är det en annan sak också. Det är att vara sexton år och inte stå ut med att leva överhuvudtaget, trots fina sommardagar, trots serietidningar i trädgården, trots vänner runt omkring en, trots att man är älskad på alla sätt som finns. Det är att det är midsommarafton och man får ingen sill och man lägger inte sju sorters blommor under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med någongång, för man ligger under sjukhusfiltar med aktivt kol i magen och har svalt för många tabletter, för det stod ju att man kunde dö, det stod ju att man kunde dö. Det är att ha fått sin första dos stesolid och ligga i ett spygult eller grönt rum för det är svårt att minnas såhär i efterhand, och bara skrika och skrika för man vill ju inte vara där och man får inte skrika för man måste tänka på de andra patienterna men man är där för ett självmordsförsök, även om man inte kan se det så, för det var ju inte så, man ville ju bara göra någonting åt all den där smärtan, all den där svärtan. Och man vet ju inte var den kom ifrån, varför den ens finns. Det är att hälsa på en vän man kallar lillasyster när hon ska konfimeras, och gå sönder i en kyrka när hon spelar munspel till We're from Barcelona och att se den största av all sorg i hennes ögon, för man vet inte hur man någonsin kunnat svika henne så, och senare nångång skriver man ett brev som bara innehåller en enda mening, det hjärtformade papperet säger Lillasyster, jag ska aldrig lämna dig.

Och sen är man sjutton år och har fortfarande sin dödsdom skriven i pannan med tre bokstäver. SLE. Det är att lämna prover varannan vecka och kalla reumatologen för sitt andra hem och få mer och mer medicin och ha vätska i sin lungsäck och läkare som inte riktigt vet vad de ska göra med en. Det är att gå i tvåan på gymnasiet och få de bästa av betyg, sjukanmäla sig på morgonen, komma innan lunch, sen gå hem igen, träffa sina vänner, göra allt för eskapism, allt för att räcka till trots att man inte kan. Trots att man har ett handikapp. Det är att vara för ung för att våga fråga om man kan få någon annans plats på bussen, trots att man går med krycka för att man fått sprutat sina knän med kortison. Det är att inte kunna andas ordentligt och vara så fruktansvärt trött att det inte finns någonting man har ork till, men ändå inte kunna sova, ändå inte kunna slappna av, för man måste ju vara någonting, berättiga sin existens. Och man skriver om hur det känns, för det är ingen som kan förstå. Alla andra kan ju leva, kan ju göra vad de vill. Och det är att sen bli lite bättre, tillslut, kunna få syre efter ett halvår. Min sjukdom innehåller lupus för lupus betyder varg och en varg kan attackera när som helst. Man vet aldrig när den sover. Och sen skär man i sin arm, och det har man gjort förrut, men man skär i den utan att se på och utan att tänka alls, och det kommer massa blod och handfatet blir rött och man skriker och skriker tills en mamma kommer och man sitter på akuten och säger förlåt, säger att man ska ha hjälp nu, för man har svikit henne. Man har svikit sin mamma och det gör kanske ondare än någonting annat.

Och så är man arton år och vinner Lilla Augustpriset och är därmed Sveriges mest lovande unga författare och hela världen ligger för ens fötter och det är klart som fan att man ska lyckas och man är nästan som normal trots att man ibland måste äta mer än 20 tabletter om dagen. Men det finns ju andra vargar. Andra som inte syns. Jag heter evelina och jag har borderline.

Inte så poetiskt det heller, Berny Pålsson-fasoner men plötsligt ligger man på ett sjukhus en gång till och den här gången var det faktiskt så att man inte ville något annat än att dö. Då är man nitton år och det är allvar. Då är det en pappa med Sharpei-plåster som håller ens hand och innan dess har man skrikit i delirium att han inte fick veta, och det är en mormor som är i Stockholm som blivit uppringd, för hennes yngsta barnbarn ligger nedsövd och man vet inte om hon kommer vakna någonsin igen. Och man vaknar ändå med skakande händer och kan inte stava sitt namn eller någonting alls och det är tredje dagen och man känner sig lite som Jesus och giftcentralen i Stockholm har kallat en ett levande mirakel. Och det är att svika lillasyster en gång till och det är att svika sin mamma en gång till och det är att svika alla som någonsin älskat en, och det ända man kan tänka är Hamlets monolog, är To be or not to be.

Och så går det lite tid och man är bara borderline och man kan inte vara den duktiga flickan längre för man kan ingenting alls. Man går sjukskriven och det skulle ju bara varit en paus, det skulle inte vara så att den täckte tre år. Man skulle ju börja plugga igen, skriva en roman, söka till en folkhögskola, men sen finns det ingen framtid som man vågar tänka på, för man vågar inte tro att man någonsin kan bli frisk.Och sen börjar man i terapi och man tänker att aldrig nej aldrig att det kommer hjälpa. Man är upprorisk och egensinnig och man ser ingen poäng med att sluta skära sig, och sen, sen går det tid, och den dialektiska beteendeterapin är allt man har att hålla fast vid, den är ens enda hopp. Och nog finns det hopp, för sen är det ett år sedan man skar sig och allt det där hemska som man gjort och som man känt, det är inte längre en del av en, det är inte någonting som syns. Men sen finns det meningslösheten och hopplösheten och rädslan för en framtid och de lovar, de lovar att det kommer bli bra. Och man får ett diplom och man är stolt och glad och vet att man är friskare och ser fram emot att börja något annat, för man tror att man är påväg någonstans.

Jag heter evelina och jag skulle ägna mitt liv åt konst. Jag går i någon form av Kognitiv beteendeterapi nu och det enda jag känner är att det inte hjälper. Det enda jag känner är att det får mig att må sämre. En individualterapeut som vill skicka mig till kyrkan för att diskutera livets mening, när min kroniska tomhetskänsla är en del av min borderline. Det känns som samtalsterapi igen. Jag behöver riktlinjer, jag behöver tvång. Det här är inte att arbeta med mig själv, det här är att stanna upp, stagnera. Jag tänker på att dö nästan dagligen. Jag tänker på att skära mig nästan lika ofta. Det måste bli bättre och det är alltid bara jag som kan hjälpa mig själv, men jag vet inte längre hur jag ska kunna göra det, för det går att distrahera, dämpa, sova bort, det går att glömma bort att jag inte vill finnas när jag träffar mina vänner. Igår en filmkväll och imorse höstelden och sen åkte jag hem och tog en sväng om älskling och fick kramar och fint, visst var det fint. Men sen komma hem till en lägenhet som inte ens är stökig, men ändå bara känna ensamheten tomheten och önska att jag kunde känna att jag hade någon plats i den här världen. Jag försöker bara förklara hur det känns, jag har insikterna också, att någon gång kan jag bli något, att jag är viktig för så många, men det gör inte att jag inte har rätt att känna något annat, för det har jag. Det är inte att jag är otacksam. Det är att jag är sjuk. Och jag går med Klara över ängen där hon bor och jag har ont i mitt knä, och jag åker hem från henne och varje steg gör så det känns som om något brutits i mig och jag blir så himla rädd, jag blir så himla rädd, att sjukdomen är vaken nu igen, att det ska bli som det en gång var och den här gången så mycket värre, för den här gången är jag så mycket mer ensam. Jag har ingenstans att spendera mina dagar. Jag sitter i min lägenhet och längtar efter min älskade som också har ett liv och finns för mig så mycket jag kan begära. Och jag längtar efter sällskap, men ibland har jag inte samvete att ta mig härifrån, för det är så mycket med att leva, det är att diska och städa och göra något av sitt liv och jag vill inte åka när jag borde ha det fint. Och jag kan knappt formulera mig för det är så mycket som snurrar, men jag måste det ändå, jag måste få sagt. Lite iallafall.

Jag har nästan inga ambitioner. Jag mår inte så dåligt över att jag inte skriver, för jag strävar inte efter att bli en erkänd författare just nu. Jag strävar efter att kunna finnas till, att leva ett liv, inte vinna ett krig. Det finns så mycket mer att säga. Så svårt att berätta om hur det är att vilja dö när man har ett rosa hem och gosiga små hamstrar och finaste vännerna och underbaraste pojkvännen, men det är en ond cirkel att inte klara av att plugga jobba vad som helst och ändå vara så fruktansvärt rastlös och så tom. Ibland kan jag inte se mig frisk. Ibland är jag nitton år igen och ingenting har hänt. Och just idag, just idag, är jag så rädd för att bli sjuk i min kropp, för det känns som om jag faller djupare och djupare ner i Ingentinget och hur ska jag klara av det den här gången, när jag inte kan hålla ihop mig alls?

Och allt det här det rör sig, det rör sig i mitt huvud.

2011-10-06T20:09:00.000+02:00

Linn har åkt till Japan nu för att stanna där i ett år. Jag tycker inte om att rangordna mina vänner, men hon är min bästaste bästa vän. Faktiskt.Och det är så himla svårt att vara utan henne, även om det bara gått en vecka. Höstmörkret i Göteborg är så totalt och jag är så trött och orkeslös idag. Nanon börjar närma sig och jag hoppas att jag ska fixa den iår, jag behöver faktiskt lite utmaningar. Och ja, jag ska försöka hålla er mer uppdaterade, jag ska bara vakna ur törnrosasömnen först.

I år är det två år sedan den här bilden togs på oss. Jag älskar dig, min Olyckssyster <3

Min sommar var...

2011-08-07T00:52:00.000+02:00

Läsa mycket och fina böcker.

Ha en älskling på besök

och en älva bland sina blommor.

Fira sommarsolståndet med fina vänner.

Ha allra käraste syster på besök som dricker kaffe och författar.

Åka på lillsemester till Skåne med älskade och gå på museum och vikingamarknad i tidsenliga kläder.

Träffa fina vänner man inte sett på länge, fika, prata minnen och sedan träffa nästa person och fika ännu mer och ha minidockmöte på Ariman.

Vara i Maglehem och fika på det mysiga caféet vid kvarnbäcken i Blåherremölla

med en mamma som klappar hästar

och morföräldrar som är sötast

Gå på påhittade fotorundor för att tjuvröka

Åka till pappa över dagen och klara av det utan att gråta.

Hitta 21 äkta My Little Pony i mammas förråd

Komma hem och få sushi och fina blommor av älskling.

Pyssla igen.

Ha en Agnes på besök, gå på dockmöte och vara döende i förkylning och spela Angry Birds halva nätterna.

Få bry sig om någon annan än sig själv.

Det var min sommar. Hur var din?

Boll och Gos

2011-08-05T21:43:00.000+02:00

Det har hänt en hel del i sommar, även om jag som vanligt tycker att jag inte hunnit uppleva hälften av allt det jag drömde om. Jag tänker sammanställa lite bilder åt er snart, för det blir för mycket att skriva om allt.
De senaste dagarna har varit händelserika. Min riddare fick sig ett nytt slott, som ligger ett stenkast ifrån mitt och jag har hjälpt honom med inflytten (tjänarna är på semester så det blir slitgöra för en prinsessa, och husalferna lyckades få tag i en socka och rymde och ja, mitt magiska spö är på reparation igen. >.<) Samma dag hade min moder Drottningen skänk mig en slant så att jag kan tillaga de gourmetmiddagar min kost bör baseras på, så jag var lycklig. Sedan inträffade kanske det finaste någonsin.

Min riddare fann två övergivna små dvärghamstrar i ett miljöhus, och ädel som en riddare är, så räddade han dem från detta bestialiska träsk. Han ringde mig direkt och frågade om jag ville ta hand om dem. Naturligtvis var jag beredd att ta de sköra små liven till mitt hjärta. När jag sedan på kvällen fick träffa dem, upptäckte vi att det var en hona och en hane, och inte nog med det; honan var högdräktig!
Han hade funnit dem genom att hanen kom fram och nosade på honom och hans vän. De hade sin boning i en pappkartong, med ett litet hus, mat och vatten. Nåväl, i en pappkartong kan ju inte två små djur vistas, så vi beslutade oss för att använda den plastback jag förvarar min tyger i, så att de hade någonstans att vara tillfälligt. Vi skulle just bära hem småttingarna till mig, när jag märkte att de grälade. Jag lyfte ut hannen ur kartongen, och det hördes små pip ifrån huset. När vi lyfte på taket och mamman knatade ut, upptäckte vi att där låg två nyfödda bebisar intill henne! Detta förändrade situationen, så det blev bara hanen som fick följa med mig hem. Honan fick stanna hos min älskade, eftersom vi inte ville stressa henne mer än nödvändigt.

Jag har velat ha ett djur så länge nu, och nu har jag äntligen fått tillfälle och blivit tillräckligt frisk för att kunna ta det ansvaret. Mitt hjärta är fyllt av kärlek.

Tillbaka

2011-07-25T19:23:00.000+02:00

Maglehem hör till mina somrar, och iår innebar det jordgubbar, dricka kaffe, spela fia och fika i vackra miljöer. Jag skrev inte så mycket, men jag skrev åtminstone. I Lund träffade jag fina vänner och sydde som vanligt litegrand. Kom hem med för mycket packning, som vanligt, och möttes av världens finaste som köpt sushi och blommor.

Nu är jag sjuk. Fina Agnes har varit här på besök sedan i torsdags och vi har pratat dockor, spelat alldeles för mycket Angry Birds, pratat konstigt och varit på dockmöte. Fina dagar och nu är här tyst, stökigt och ensamt. Jag ska strax svälja en liten tablett så jag kan sova inatt, men just nu dricker jag ingefärste och är nyduschad och försöker att inte känna mig så eländig.

Puss på er.

2011-07-12T13:58:00.001+02:00

Det är lite tyst här just nu, för jag är nere och hälsar på familjen i Skåne. I nästa vecka borde jag vara tillbaka. Ni hör mer från mig då. Puss!

Vad gör man när man känner sig alldeles ensam och övergiven?

2011-06-28T03:36:00.002+02:00

Det är ett mänskligt drag att söka kontakt med andra. Även ensamvargar behöver någon gång lite närhet, att känna att man inte står helt solitär i den här världen. Alla behöver någon som förstår. Jag fick frågan om hur man står ut med ensamheten, det enorma tomrum som uppstår när ingen finns tillhanda. Vad gör man när det känns som om ingen bryr sig om en? Vad gör man när ingen har tid och det man behöver allra mest är en kram?

Hur jag gjorde?

Jag tampas fortfarande med min övergivenhetsproblematik. Jag har gått sjukskriven i två år, och ibland blir det långa dagar då jag bara umgås med mig själv. Det fungerar om de är utspridda, om de sker lite då och då, men i längden är det outhärdligt. Det börjar bli outhärdligt för mig och jag längtar mer och mer efter att klara av att plugga igen, vara en del av en gemenskap.

Det första och bästa är att se till att träffa någon. Någon som du mår bra av att umgås med, någon som kan koka en kopp te åt dig och hålla om dig så mycket du behöver. Någon du kan skratta med. Men när det inte går då?

Ring, smsa, chatta. All form av kontakt är bra och gör att det inte känns lika ensamt. Det är trots allt en annan människa bakom all teknik som lyssnar och bryr sig och utbyter tankar. Det här är väldigt basic och förmodligen något de flesta som har svårt för att vara ensamma har prövat på, och naturligtvis räcker det för det mesta inte till. Det är då jag har lärt mig att använda DBT.

Man accepterar situationen. Man accepterar att man inte vill vara ensam, men att man är det för tillfället och att det inte finns något att göra åt det (om det finns, så gör det!) Acceptans är iprincip den svåraste av de färdigheter som DBT lär ut, men också den allra viktigaste. Att vara själv är någonting som man inte kommer ifrån, oavsett om man valt det eller inte.

Man försöker hitta insikten som man behöver för att stå ut, nämligen att det här tillståndet inte varar för alltid. Du kommer inte sitta ensam varje fredagskväll i resten av ditt liv. Redan imorgon är en ny dag, med helt nya möjligheter. Att sätta sig och planera sin vecka kan vara en bra sak att göra. Boka in möten med vänner som inte kan träffas för tillfället, försöka bygga upp det sociala samspelet som fattas en i den nuvarande situationen. Att planera in aktiviteter eller saker man skulle vilja göra under morgondagen eller resten av veckan är också produktivt, även om det inte nödvändigtvis involverar andra människor.

Jag kan inte säga vad som är bäst att göra för just dig, men det sämsta du kan göra är att gräva ner dig under täcket och tycka synd om dig själv. Om det nu inte är något som brukar fungera för dig, men för de flesta människor handlar det bara om egensinne och det leder sällan till något konstruktivt. För mig gör det bara att jag känner att jag kastat bort min tid.

Vad kan man göra?

Ta en promenad, eller gå ut och spring. Kroppen mår bra av det, och det gör också att du kan bli av med en del av frustrationen när endorfinerna frigörs. Försök att känna marken under dina fötter, vinden och solen, om den nu är där, mot ditt ansikte, ditt hår. Uppmärksamma alla ljud och dofter omkring dig. Försök att vara i nuet, om inte under en promenad så i vad du än gör.

Sätt på glad musik. Jag har själv märkt vid många tillfällen hur musik kan omvända min sinnesstämning helt och hållet.

Låtsas att du inte alls är ensam, eller att du valt att vara det. Sätt på TV:n eller musik som bakgrundsljud. Det lurar dig att tro att du inte är så ensam som du skulle känna dig om det var helt tyst runt omkring dig. Du behöver inte engagera dig i det, bara ha det som bakgrundsljud. Ta ett bad eller en dusch. När jag mår dåligt duschar jag ofta, ibland flera gånger per dag, ibland flera gånger på en timme, för det får mig att må bättre. Jag brukar bara stå i duschen och låta vattnet skölja över mig, uppmärksamma hur det känns mot min hud, och, om jag behöver det, gråta.

Var kreativ. Skriv, måla, skulptera, sy, pyssla. Gör någonting som ger ett resultat. Skriv dagbok, gör en lista på allt du skulle vilja uppleva innan du dör, laga de där sakerna som bara ligger och väntar på att bli fixade och som du aldrig tar itu med, gör en födelsedagspresent till någon du tycker om. Försök att lägga perfektionisten åt sidan. Det behöver inte vara någonting bra, det behöver bara få lov att vara, finnas.

Meditera. Gör en andningsövning eller en meditation. Det behöver inte vara någonting stort. Det kan vara att äta ett äpple med hela din uppmärksamhet, lukta på det, känn på det, väg det i handen, för det sakta mot munnen och observera hur dina sinnen reagerar när dina tänder tränger igenom skalet. Hur det känns mot läpparna, tänderna, smaken som når tungan, doften. Hur det känns i munnen när du tuggar äppelbiten, hur konsistensen förändras. Var så uppmärksam du kan, och om tankarna flyger iväg, så led dem bara tillbaka till nuet och äpplet.

Ibland kan man också kombinera det här med acceptans, vilket jag nämnde i bloggen en gång. Att jag satt och gjorde ingenting och tänkte att det fick lov att vara så, att bara vara.

Städa. Även om det kanske inte känns som det roligaste, är det oerhört bra att sätta igång att diska eller städa. Du kanske inte mår bättre direkt under tiden du gör det, men efteråt kommer det kännas skönt. Även om du inte gör så mycket av det som behöver göras, så gör du mer än om du inte gör någonting alls, och det är ett fantastiskt bra sätt att få känna sig kompetent, vilket kan vara just vad man behöver när man känner sig ensammast i världen. Negativa tankar sätter lätt igång en spiral och man börjar tänka på annat som är fel runt omkring en, med ens tillvaro, ens personlighet och ens liv. Man får absolut inte fastna i ett värdelös-tänkande, för det är så kontraproduktivt att det nästan inte är sant. Gör någonting,

distrahera dig. Om ingen annan lösning finns, så är det det bästa. Någonting som funkar för mig är att spela meningslösa spel på facebook eller i mobilen. Det ska vara någonting som inte tar så lång tid, men som är fängslande, till exempel Bejeweled eller Tetris. De spel jag spelar är oftast minutlånga, men efter en omgång startar jag en ny, sedan ännu en, och helt plötsligt har timmar gått. TV-spel är också jättebra, men det är lättare med de spel som inte kräver så mycket tankeverksamhet, utan bara får dig uppslukad,. Det sista du vill är att köra fast, och det kommer bara väcka ännu mer frustration. Hur du distraherar dig kan vara olika, men om du kommit till den här punkten då ingenting du försökt har hjälpt, så måste du acceptera att du inte kan förändra situationen på det sättet du vill. Det bästa du kan göra är kanske att ta den där koppen med te och lägga dig med en laptop, mobilen, ett DS eller vad det nu kan vara, och spela tills du blir så trött att du inte kan hålla ögonen öppna, eller, om du klarar av det, att läsa en bok, se på TV eller någonting annat som kan fånga din uppmärksamhet. Gör det som känns bäst för dig.

Och när du läst igenom min lista, prövat dig fram eller bara funderat;

Gör din egen!

Med allt det jag glömt och allt det som skulle kunna tänkas fungera för dig. Brainstorma. Vad brukar få dig att må bra? Vad kan du göra som stillar din övergivenhetsångest, som inte är destruktivt? Det är okej att tycka att de idéer man får är simpla. Det gör ingenting. De är fortfarande värda att provas på. Och kom ihåg, bara för att någonting inte funkar för dig just nu, betyder det inte att det inte funkar för dig alls. Nuet kräver bara någonting annat. Försök om och om igen. Utöka din lista med nya aktiviteter, men stryk bara de som du märkt absolut inte hjälper dig, eller ännu hellre; stryk bara de som för dig bort från ditt mål. De som inte tar dig någonstans kan stå kvar, för även om det inte blev bättre, blev det iallafall inte sämre, och det är det som är huvudsaken.

Jag känner att den här listan skulle kunna bli hur lång som helst, men någongång måste jag sätta punkt, och nu väljer jag att göra det för den här gången. Jag skulle bli oerhört glad om du ville lämna en liten kommentar om vad du tycker om det här inlägget. Har det hjälpt dig och på vad sätt? Vad var det som fungerade? Glöm inte att jag fortfarande slåss mot det här själv, men jag säger

Jag lovade dig aldrig att det skulle vara enkelt. Jag lovade dig att det skulle vara värt det.

All min kärlek.

"kommentarer är meningen med livet, näst efter rosa och färskpressad apelsinjuice"

2011-06-26T23:06:00.000+02:00

Jag försöker hitta tillbaka till såväl liv som skrivande. Det förstnämnda har jag egentligen bara haft en strävan efter, jag har haft en tillfällig tillvaro, ingenting beständigt, men ändå. Man städar förstrött. Man är rastlös, men man gör det ändå. Har ensamhetskänslan, torkar fönsterblecket på balkongen, går ut med soporna, bokar tvättstugan, tänker att man kan fungera som människa. Trots allt.

Jag hade en formulering i varje vaken timme. Jag skrev på post-it-lappar medan jag cyklade. De tyckte det var lustigt. De skrev det i en artikel om mig en gång. De tyckte det var en bra artikel. Jag har för mig att det var den som både användes av tidningen City och den som tillhör Reumatikerförbundet. Jag var ung och berömd. Jag var arton år. Jag hade alla förutsättningar.
Jag skrev mina dikter under lektioner som de ändå tyckte att jag var bland de mest aktiva i. Jag var den duktiga flickan. Mer fritid innebar inte mer skrivande. Mer skrivtid innebar att allt sattes på paus, att jag trubbades av, inte lade vikt vid detaljerna. Jag vill tillbaka dit igen, så det är det jag gör. Fångar min dagbok på spårvagnen. Antecknar förvisso inte om arga tanter som gnäller över kinaskor på sätena, men ändå. Fyller ut år av tomrum.Jag måste redigera romanen. Det är inget roligt arbete, men jag måste så jag kan färdigställa den, lägga den bakom mig, sedan sätta punkt för annat och vända blad, tomma linjerade ark.

Tidigt i veckan blev jag väckt av en ringande telefon. Det var från mottagningen i Lerum, där jag bara har en dag kvar av samtal och intervju, sedan sätter jag kanske aldrig min fot där igen. Sekreteraren sade att gruppen på torsdag var inställd, för att den ansvariga terapeuten blivit sjuk.
Jag svarade lite chockat: "men jag har slutat... jag är klar nu" och hon ursäktade sig, jag stod fortfarande kvar på deras lista. Hon sa att hon hoppades att jag kunde somna om.
Och det är fint det där med att veta att jag faktiskt är klar. Färdig. Påväg mot något annat. På onsdag hämtar jag hem mitt diplom, för man får ett sådant när man fullgjort behandlingen. De kunde inte hitta något rosa papper till mig, men jag är likväl klar.

Jag kommer på mig själv med att känna hur flingornas konsistens ändras när jag tuggar dem, vinden i mitt hår, hans händer över min rygg. Jag kommer på mig själv med att tänka att nu gör jag DBT, det här kan jag berätta om. Sen kommer jag på att det är DBT-färdigheter jag använder mig av, men att det inte är DBT jag sysslar med längre, utan livet. Det är en ganska skön tanke. Att det fungerar, det där med medveten närvaro, men att det inte längre handlar om att prestera och visa upp. Och att det räknas ändå. Det kommer alltid att räknas.

nattsudd

2011-06-16T03:03:00.000+02:00

Mina mamelucker blev sålda direkt, och dessutom för mer än jag ville ha för dem! Känns fantastiskt bra att jag håller på att ordna upp min ekonomi och att min kreativitet och mitt pyssel kan hjälpa till med det. Jag börjar närma mig slutet på ihopskramlandet till skatten, och det är så skönt att se siffran stiga. Dessutom är jag ännu mer pepp på att sy nu, när jag vet att det finns fina människor där ute som tycker om vad jag gör^^

Jag håller på att ta itu med mitt bloggande, eller mitt skrivande överhuvudtaget, trots att jag inte har så mycket till ord. Det är mest att tvinga dem att komma just nu. Is working on it.

Det är natt och det har varit månförmörkelse, men jag lyckades inte få en skymt av den, vilket gör mig rätt besviken.Jag borde väl strax krypa till kojs med boken jag håller på att läsa, Snow White and Rose Red, av Patrica C. Wrede, men jag har påbörjat en lista på de böcker jag läst iår. Om jag inte har missat någon, så är det 14 stycken hittills. Mitt nyårslöfte till mig själv är att åtminstone hålla koll på vad jag läser. Jag borde kanske föra en läsdagbok över dem. Eller, stryk kansket, jag borde verkligen föra dagbok över dem. Vad gör jag med all min tid egentligen? Jag har så mycket mer tid än jag egentligen tänker på.

Jag önskar mig en struktur. Jag önskar att jag slapp dagar som är så meningslösa som den som just passerat. dagar som mest går åt till slösurfande och ingenting annat. Skulle vilja ha ett jobb eller kunna plugga. Jag är sjukskriven till maj nästa år och efter det har jag funderingar på att gå psykologprogrammet. Om jag mår tillräckligt bra, vill säga. Jag tror iallafall att det skulle kunna vara någonting för mig. Jag är intresserad av människans psyke och lidande, jag är duktig på att plugga när jag vill, och det är flera som sagt till mig att jag har god hand om dem. Kanske inte för inget som de vänder sig till mig när jag mår dåligt. Vi får se hur det blir.

Igår gjorde jag knappast mycket då heller, men jag låg på min säng och var medvetet närvarande, och tänkte: det kan vara såhär. jag behöver inte prestera något. Jag kan stanna i det här, bara finnas.

Och det är ju det viktigaste; att bara finnas.

Rosy princess bloomers

2011-06-14T23:10:00.000+02:00

Mamelucker för en prinsessa. Dessa har jag sytt upp för försäljning. Jag hoppas någon köper dem fort. Duktigt nöjd är jag också.

Modell är Tuvstarr, som är en Iplehouse Amy. Min första och mest älskade docka. <3

Bye bye Borderline

2011-05-16T21:32:00.000+02:00

På torsdag är det min sista gång i gruppterapin. Jag hyser blandade känslor inför det. Fint att kunna säga: Jag är klar nu, jag har klarat mig. Det har hjälpt. Jag har blivit så mycket friskare nu. Många symptom som tidigare var min vardag känner jag inte igen mig alls i längre. Tar liksom avstånd, som att jag inte kan kännas vid det, trots att det en gång var sådant som jag inte ens kunde skämmas för, bara tänka, säga men jag är sån, jag kan inte hjälpa, jag bara är sån. Jag är det inte längre. Jag trodde att jag var utom hopp. Jag tror det fortfarande ibland, men det går att påminna sig om att jag blev äldre än sexton. Jag blev sjukare och sjukare, men jag saktade ner eskalerandet, fick det att stanna av, vända. Jag är inte frisk, men jag är friskare nu än för ett år sedan.

Hur jag gjorde?
Jag gick i Dialektisk beteendeterapi, och jag bestämde mig. Det viktigaste var att jag bestämde mig.

I höstas var jag lämnad ensam med enbart mig själv att tänka på, och det fick mig att tänka mycket. En dag gick det upp för mig att jag aldrig skulle kunna ha en fungerande relation med varken någon annan, eller mig själv, om jag inte bestämde mig för att bli frisk, om jag inte kämpade med allt jag hade för att sträva mot det som mål.

But I give myself three days to feel better
Or else I swear I'll drive right off a fucking cliff
'cause if I can't learn to make myself feel better
How can I expect anyone else to give a shit?
Bright Eyes- First day of my life

Som en kliché att säga det, men jag brukar alltid säga att klichéer är vad de är av en anledning; de är sanna, de fungerar. Jag skulle kunna redogöra om min sjukdom, om allt det där jag varit men inte längre är, men jag tror att det ger mer om jag berättar om min friskhet. Jag hade gått i DBT i ett halvår. Jag hade tillgodogjort mig vissa färdigheter som terapin lär ut, men jag hade gått in med en inställning att det inte skulle hjälpa mig. Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sexton och jag hade gett upp. Jag hade gått på BUP i ett och ett halvt år, och det enda jag minns var psykologens slutsats om att jag hade en stark rädsla för att bli övergiven.

Det fanns inget val. Jag började i DBT med en ytterst liten förhoppning om att den skulle kunna hjälpa mig. Mitt i behandlingen fann jag att jag inte hade någon annan utväg, den var min enda räddning. Jag kedjade mina egna känslor, beteenden och situationer. Jag skattade mina självmordstankar, självskadeimpulser, min ångest och min depression tre gånger om dagen och en gång om dagen kryssade jag i vilka färdigheter jag använt mig av. Det var som en kick att göra det, att veta att jag kände mig förjävlig, men att jag gjorde mitt bästa. Det här är bara det teoretiska arbetet. Praktiskt sett var det mycket värre, mycket svårare. Färdighetsträningsschemat visar inte de gånger då jag inte ens försökte, eller skammen efteråt. Det handlade om att försöka förstå varför jag kände och betedde mig som jag gjorde, det handlade om acceptans av de svåraste av situationer, det handlade om distraktion, om vilka vänner som kunde ha vårdnaden om mig, och mest av allt: det handlade om att lära mig att stå ut med att vara ensam, att stå ut med att vara övergiven, denna min starkaste rädsla.

Och jag stod ut. Jag var mest en gråtande hög med tvätt, men jag hade en styrka som jag bara snuddat vid förut, min egen inre urkraft, en motsvarighet till dödsjaget. Det finns sjukdomsinsikt, att se sina egna brister och så finns det friskhetsinsikt, att inse bristernas begränsning, det där ljuset vid tunnelns slut, vinden under fjärilens vingar. En diagnos är inte en dödsdom. Jag kunde identifiera hopp som en av mina känslor, jag kunde färga håret svart och lämna luggen röd, som ett bevis på en förändring, en pånyttfödelse. Jag var i Hades, men jag började styra mina steg därifrån.

Jag har gått i min terapi sedan våren 2010 och det här hjälpte mig, det här hjälpte mig verkligen. Det är snart ett år sedan jag skar mig senast. Det är en lättnad att komma därifrån. Jag får göra om de tester jag gjorde i början, och jag vet att de inte kommer lämna mig diagnosfri, men ändå med mindre utslag än förut. Skönt att inte behöva gå upp tidigt för att ta tåget till en annan kommun, skönt att vara fri från förpliktelser fram tills min nya behandling börjar till hösten, men samtidigt en sorg, att förlora en sorts trygghet, att lämna de terapeuter jag har förtroende för, att behöva börja om, helt på nytt. Men jag är färdig nu, jag är färdig. Jag har en fullproppad pärm med papper från det här året. Det finns inget mer de kan lära mig. Jag har alla förutsättningar.

Jag är färdig nu. Jag kommer bli frisk. Det här är min historia.

Prinsessan Cimorene eller "Drakar, drakar, drakar"

2011-03-16T22:00:00.000+01:00

Jag har läst en del på senaste tiden, och nyligen läste jag ut Enchanted Forest Chronicles av Patricia Wrede. Jag har haft den första boken i serien, Dealing with dragons, som finns översatt till svenska under titeln Prinsessa söker drake i åtskilliga år. Jag var nog i åttaårsåldern när min far köpte den åt mig på antikvariatet Läslustan(?) i Lund och jag har alltid tyckt mycket om den. I många år har jag också vetat om att det funnits fler böcker på originalspråket, men de har aldrig funnits inne på biblioteket och glömmer som man gör, så förpassade jag dem till att damma i ett hörn av mina mentala post-it-lappar, under en massa annat skräp förstås.Och så en dag, för sådant händer ju, att man drabbas av plötsliga infall, sökte jag upp dem på Adlibris och såsmåningom hade jag hela serien i min hand i pocketform. Priset var helt överkomligt, 161 kronor för fyra böcker.

Det börjar med en prinsessa som har sju systrar. Alla de äldre systrarna är guldlockiga och späda och väna, medan Cimorene hellre vill lära sig fäktas än att sitta med ett broderi i knäet. Det går naturligtvis inte för sig. Inte alls. Så Cimorene tröttnar och beger sig hemifrån för att söka tjänstgöring hos drakhonan Kazul, för vilken hon städar i skattkammaren, sorterar de oändliga böckerna i biblioteket och lagar körsbärskompott. Mycket körsbärskompott dessutom. Det är trots allt drakar vi talar om.

Inom kort börjar problemen dyka upp. Riddare står vid grottöppningen, och trollkarlar tar sig ännu längre in och ställer till förtret i Gryningsbergen. Trollkarlar är svåra att bli av med,
såtillvida man inte har en spann med såpvatten med en skvätt citronjuice i. Då smälter de. Vi får följa Cimorene när hon gör bekantskap med de andra drakarnas prinsessor, när hon hittar en formel för att göra sig själv immun mot eld (av händelse att Kazul skulle förlora humöret) och när hon möter en prins som inte riktigt är som alla andra. Han är nämligen gjord av sten. Det här är alltså första boken, och de är alla skrivna med en engelska som är lättläst, men samtidigt ett bra språk. Om läsaren här inte redan förstått det, är det en ungdomsbok det rör sig om och visst, det är fantasy, men i betydligt tunnare format än de flesta andra.

Så här ser omslaget ut på den inbundna bok jag äger på svenska. Och ja, texten skiljer sig naturligtvis ^^

Det finns som sagt tre böcker till, men det är egentligen bara den första som kretsar kring Cimorene, även om hon figurerar som bikaraktär i alla de andra. Andra boken handlar mest om Den Förtrollade skogens kung, Mendanbar, men Cimorene har en rätt stor roll där. Tredje boken var nog min favorit, eftersom den är skriven ur häxan Morwens perspektiv, vilket gör att man får ta del av vad hennes katter säger. Det är nämligen bara Morwen som förstår dem, bara katternas häxa kan höra vad de har att förtälja. Mitt favoritstycke är när trollkarlarna återigen ställer till med problem för invånarna i Den Förtrollade Skogen och en av katterna, Fiddlesticks, kommer lismande till Morwen.
"I came because I'm very brave! Don't you think I'm brave, Morwen?"
Jag vill inte avslöja uppföljarnas handling, av händelse att någon av er skulle vilja läsa dem, men sista boken bryter av rätt mycket eftersom ingen av de tidigare huvudkaraktärerna spelar någon så stor roll i den, då den utspelar sig sexton år senare. En annan faktor som skiljer den från de andra, är att den är skriven i jag-form och inte tredjeperson. Det tog dock en stunds reflekterande innan jag kom fram till detta.

Jag skrattade mig igenom många kapitel i böckerna, och de är inte fullt så förutsägbara som man skulle kunna tänka sig. Förväntar du dig till exempel en flygande matta som hackar och dessutom är prydd av enorma lila teddybjörnar? Nej, jag skulle inte tro det. Böckerna är omkring 250 sidor vardera och som sagt skrivna med ett mycket lättillgängligt språk. De är ingen större utmaning, men jag rekommenderar dem varmt, särskilt om du ligger sjuk och vill ha något att läsa, som inte är särskilt avancerat men ändå givande.

Böckerna är som följer:
Dealing with dragons
Searching for dragons
Calling on dragons
och slutligen Talking to dragons

kompetens

2011-03-04T15:54:00.000+01:00

Den här bloggen har aldrig varit till för att hålla en fasad utåt. Det här har varit för att visa upp mitt inre,rosa eller inte. Det började inte så, men det utvecklades till det, eftersom allt mitt skrivande bottnar i självutlämnande. Hursomhelst har det blivit svårare för mig att vara det. Jag har inte enbart mig själv att tänka på, jag har en omgivning att skona också. Om jag ska vara fullständigt ärlig känner jag inte efter så mycket, men bortser jag från mina överhängande problem just nu, känns det rentutav bra.

En vän från terapin har gått klart DBT:n nu.Det är inte allt för lång tid förrän jag själv befinner mig där, förrän det är jag som spikar upp diplomet på min vägg. Ibland skrämmer det mig och ibland gör det mig stolt. Idag gör det mig stolt. Jag håller på att städa i lägenheten, för ikväll får jag besök av min prins och jag vill att slottet ska vara presentabelt då. För inte så länge sedan hade vi uppföljningsmöte med boendestödet och jag fick förlängt, samma insats som tidigare, med vissa förändringar. Min boendestödjare pratade om hur mycket bättre jag faktiskt blivit och det är skönt att veta att hon har rätt. Bara det jag gör just nu är ett tecken på det, någonting som får mig att känna mig kompetent. Sovrummet är i presentabelt skick. Ja, det finns nog diverse dammtussar på listerna, men det duger åtminstone. Jag behöver diska och gå över hall och kök med dammsugaren och innan jag kan göra det senare behöver jag ta ut sopor och pappersinsamling. Jag har nämligen en stor kartong som står och skräpar i hallen och dockfantasterna tror säkerligen att det är något åt det hållet som har anlänt, men icke! Min plånbok ekar tom eftersom jag har fullt sjå med att spara ihop pengar Försäkringskassan vill ha tillbaka (mer om detta en annan gång) men det är inte mina egna pengar jag satt sprätt på den här gången. Min julklapp från morföräldrarna har nämligen kommit, eller ja, jag fick en slant av dem och för den slanten köpte jag ett Wii fit plus och en Balance board från CDON härromdagen. Jag tillbringade en liten stund med att testa det tidigare idag och blev genomsvettig efter ett par joggingrundor med det. Ja, det känns kul och motiverande att ha det. Nu återstår bara att se om jag kommer nyttja det så det ger resultat, men såklart, jag kan ju. Jag kan ju!

Min Valentin

2011-02-17T15:12:00.000+01:00

Dålig uppdatering överallt, dear ones.

Jag ska inte invagga er i någon fluffig rosa trygghet om att jag mår bra, men för det mesta är jag sysselsatt och upptagen med att leva mitt liv på ett eller annat sätt.

I måndags var det ju alla hjärtans dag, och naturligtvis firades den med min alldeles egen sagoprins. Eller ja, tiden fram till skymningen spenderade jag med att försköna mitt yttre. På senaste har lolitakläderna kommit fram ur garderoben, så jag bar en vit kortärmad blus med hjärtformade knappar, samt min Alice i Underlandetklänning.. Ingen av mina klänningar är av den dyrare, så kallade brand-sorten, eftersom jag inte hittat någon med ett tryck jag tycker tillräckligt mycket om för att rättfärdiga det ekonomiskt, så jag är väl vad man kan kalla för en budgetlolita. Well, anything that works. Rosa rosett i håret, skimrande rosa ögonskugga och lösfransar var också ett måste och jag vågade trotsa all den is som fortfarande tagit över Göteborgs gator, genom att gå i mina underbara rosettskor för första gången iår.

Vi påbörjade kvällen på Haikusushi, som är en restaurang som serverar rullbandssushi. Det betyder att maten åker förbi en på ett rullband och man plockar till sig tallrikar om två bitar med just den sorten man vill prova på. Det var gott och intressant med lite annorlunda sushi. Sedan promenerade vi (jag med ett stadigt grepp om min riddar Lancelots arm) iväg mot droskan (läs bilen) som skulle föra oss till biografen. Innan vi nådde vår slutdestination fick min Valentin min present till honom, ett par öronmuffar med Jack Skellington. Jag hoppas att han kommer använda dem, då de både är söta och kan håll hans frusna öron varma ^^

Efter införskaffande av lite godis, däribland min nuvarande besatthet, colanappar, var det tid att sjunka ner i varsin biofåtölj och mysa till Trassel. Filmen var verkligen underbar, även om älskling inte trodde att jag tyckte så mycket om den eftersom jag inte skrattade så högt. Och så bästa avslutningen av den här dagen:

jag fick somna i min älskades famn.

Sherezade, Let's pretend happy end, Sagor under isen och Sommarmarken

2011-01-21T22:12:00.000+01:00

Lisen klagade på att jag inte uppdaterar min blogg och jag vet att det är snålt med inlägg nuförtiden. Inte bara här, jag har ju två bloggar till. Varför?
Om ni är insatta i det och faktiskt följer alla tre, så märker ni att det finns en viss språkskillnad. Min svarta blogg, Sherezade var den första av dessa tre och där är språket väldigt koncentrerat. Jag använder mig iprincip hela tiden av omskrivningar och perifraser, även om det ibland är att tala mer klarspråk än att skriva saker rakt ut. Dessutom är den som sagt svart och därför oftast till för allt det som skaver inuti, men också för det ljusaste av ljus.

Jag har länge sagt att mitt skrivande inte är skrivande, bara spyor, och den här bloggen är iochförsig rosa och till för min prinsessiga, materialistiska, vardagliga sida. Det är här jag skriver om Försäkringskassan och DBT och små uppdateringar om vad som försigår i mitt liv just nu. Jag är egentligen inte nöjd med det. Jag ville ha en annan blogg som också kan vara till för fiktivt skrivande och kortare inlägg som inte platsar på Sherezade, men som ändå håller ett mer metaforiskt tonfall, så jag skapade Sagor under isen. Hur den artar sig får vi se.

Och egentligen har jag ju två bloggar till. En som jag delar med Olyckssyster (Linn) och en som är min försäljningsblogg. Försäljningsbloggen är död just nu, men på Sommarmarken skriver vi vart annat inlägg. Som en gemensam dagbok, brev, kalla det vad ni vill. Den är vår åtminstone.

Och kanske kommer jag fortsätta irra runt med olika bloggar, tills jag hittar en jag trivs med. Eller så trivs jag med att ha det såhär. Jag är ju trots allt ganska spretig.

2011

2011-01-03T23:49:00.000+01:00

Nytt år, så nu börjar vi om med allt.

Jag har varit nere i hemstaden hos min familj över jul och nyår. Igår kom jag tillbaka till Göteborg och underbaraste älskling mötte mig på stationen. Jag fick inte bara pussar utan också sushi från Sushi Wong, som ligger på Eklandagatan precis i närheten av där jag bodde tidigare. Det är Göteborgs bästa sushi, så det är en lyx att få äta mat därifrån. Dessutom hade världens bästa pojkvän köpt en otroligt vacker blombukett till mig i välkomstpresent. Jag är både kärare och lyckligare än någonsin just nu.

Vi åkte hem till mig för att lämna all min packning. Det blev en del med julklappar och allt och eftersom Ville skulle hämta mig hade jag två resväskor istället för en. Zelda var med nere hos mamma och det är skönt att slippa ha en dockväska på bussen och istället kunna ta henne i den lilla resväskan. Vi åt vår sushi, myste lite och jag började packa upp ett par saker ur väskorna. Sedan begav vi oss hem till Ville för att ha myskväll med film och gos. Jag har dragit på mig ytterligare en förkylning, så idag har jag bara varit occh handlat lite och sedan tillbringat dagen i min hello kittymjukisdress och sett lite på Nana (en fantastisk anime)

Jag har legat av mig med lolita under det senaste halvåret känner jag och så fort jag fått pengar tänkte jag ändra lite på det. Jag ska beställa nya mamelucker, lösögonfransar och en klänning jag kikat på ett tag på Bodyline. Det var längesedan jag skämde bort mig själv med lolitakläder och det känns verkligen som att det är dags för det. Jag vill överhuvudtaget komma igång med nya tag. Gå ner i vikt, tillexempel, och färga om håret och klippa mig. Mamma fick gå lös på mina splittrade toppar, så håret bör må lite bättre över lag. Jag har ju haft svart hår med röd lugg nu senast och det har varit ett helvete att få ur den färgen, så för en vecka sedan gjorde jag en avfärgning. Det ser fortfarande hemskt ut, men åtminstone lite bättre och förhoppningsvis blir det lättare för en ny extremtoning att fästa. Jag vet bara inte vilken jag ska ha just nu. Rosa är ju min naturliga hårfärg nuförtiden, men jag är lite sugen på lila, och rött trivdes jag extremt bra i, så vi får se vad som händer. Jag ska iallafall bleka utväxten nu snarast. Mitt hår har verkligen växt något otroligt sedan i somras!

Just nu sitter jag i min hello kittymorgonrock och har en stor mugg med te. Min mugg är ljuslila med mörkare prickar och jag fick den av pappa i julklapp. Jag valde den själv iochförsig, men ändå. Mamma tycker att jag redan har så många muggar, men jag kan faktiskt inte få nog. Det är så roligt att kunna välja vad man dricker ur, allt efter tillfälle och sinnesstämning. Mest sitter jag och snörvlar och nyser ikväll och min stackars näsa är alldeles sargad av allt snytande, så mellan näsdukarna pimpar jag den med Idominsalva.

Det är nytt år nu och jag har aldrig nyårslöften, men jag kan ändå ha förhoppningar. Jag hoppas på att nå min målvikt, att få en stabilare vardag och ett mer strukturerat och städat hem, att skicka romanen till förlag och att pyssla massor med mina dockor och säkerligen en hel del annat som jag missat. Nu ska jag dricka mitt te och förhoppningsvis kunna sova ganska snart. Jag har sovit rätt mycket idag. Jag somnade tidigt i Villes famn och fick mig en extra tupplur på morgonen innan vi skulle åka för att han skulle till jobbet. Hemma somnade jag om och sov till strax efter tolv, men ändå har jag varit jättetrött idag. Godnatt med er, och jag ska bli bättre på att lägga upp bilder här!

Vintersolstånd

2010-12-21T20:13:00.000+01:00

Idag är det Vintersolståndet och därmed firar wiccanerna sabbaten Yule. Jag köpte magnoliadoftolja igår, som jag bränner i min aromalampa, för om någon missat det så är magnolian den blomma som symboliserar fred för mig. Jag har tänt kanelrökelse och ska nog strax göra en enklare ritual.

Annars?
Jag reser söderut imorgon för att fira mer traditionellt med familjen. Iår kan jag inte säga att jag slagit på stort med julklapparna. Jag har helt enkelt inte orkat eller hunnit, och hoppas att de blir glada ändå för det lilla jag har att ge. Jag har panikstädat lite i lägenheten eftersom jag inte hittar min iPod och den städningen var utan större framgång, eftersom den ändå inte kom fram. Att vara av med saker är bland det värsta jag vet, för det visar brist på kontroll och jag avskyr att inte ha kontroll. Förhoppningsvis dyker den upp när jag är hemma igen, men jag hade hoppats på att kunna lyssna på musik på vägen ner.

Om man bortser från all stress just nu, så skulle jag nog vilja säga att jag är lycklig. Jag bär fortfarande borderlinestämpeln, men jag har så många vackra människor i mitt liv och ibland somnar jag i hans famn, eller han i min och de stunderna då jag stryker honom över ryggen, trycker läpparna mot hans axel när han sover, eller vaknar tätt intill, vet jag att det inte finns någonting större.

Om det är en kliché att älska av hela sitt hjärta, så skriver jag under på den.

Kärlek och ljus till er alla.

Blessed be.

Pappa Pralin

2010-12-19T19:19:00.000+01:00

Jag har nyligen läst om Anna Jörgensdotters Pappa Pralin och jag kommer på mig själv med att gå runt att tänka på samma sätt som den är skriven. Det som skildras är en kärlekshistoria på gränsen till desperation, ett ägandebehov, ett beroende större än någonting annat. Att veta att man är det viktigaste, det enda, i den andra personens liv.

Förra gången jag läste boken var jag i sjuttonårsåldern och även om jag nu på många sätt ifrågasätter Andrea, som är huvudpersonen, och Casper, som är föremålet för hennes kärlek, märker jag ändå att jag fortfarande på många sätt kan identifiera mig med de olika dilemman som boken gestaltar. Det är inte bara nuet som berättas, som i olika lager skiner barndomen och dess hemligheter igenom, och det är inte enbart en värld full av överdoser, ätstörningar Imovane och katter, det är också att ligga i sommargräset och läsa tjejtidningar, att rulla ringar kring fingret och att älska så mycket att man nästan går sönder.
Jag tycker fortfarande om Pappa Pralin. Den gör ont, men det ska den göra. Och ibland är det enda som skymtas ett silverskimmer från det dansande paret på wienernougaten. De dansar fortare och fortare, allt för att inte fastna i tiden.

2010-12-14T13:36:00.000+01:00

Det finns ingen vinter när han drar mig tätt intill sig och jag får stanna så resten av natten, bara känna varm hud mot min egen.

Jag har mycket annat att säga, men inte just nu. Just nu vill jag bara att den här drömmen ska få finnas, hålla länge nog för att såpbubblan ska bäras till andra sidan regnbågen. Till Slottet i Fjärran, det som väntar på oss.

Jag vill bara att vi ska få leva lyckliga. I alla våra dagar.

2010-11-28T22:05:00.000+01:00

Lördag: Hos Lancelot och försöker redigera romanen. Jag läser research och mina egna ord och helst vill jag spy, helst vill jag elda upp allt jag själv har skrivit. Jag ser mig inte som författare längre. Jag undrar vad som hände. I somras sida efter sida på en novell,men jag själv som dör i takt med nanowrimon. Jag ser mig inte som författare längre. Jag tror mig inte vara kapabel till att fullfärdiga en roman. Mina drömmar som vingklipper sig. Jag försöker tysta kritikern inom mig, men den skriker bara högre och högre och det gör mig ledsen att så många lovat att ta sig igenom mina ord och ge mig den feedback och motivation jag känner att jag behöver,men att alla förblir tysta. Somnar med stesolid och trygghetsfamnen och vaknar tydligen och skriker mitt i natten av mardrömmarna.

Söndag kväll:
fortfarande i tryggheten, dricker kaffe i prinsessmugg, bubbelgumsparfym, rosa mjukisbyxor och ljuslila myssockar med stjärnor. Älskling fick de svarta jag köpte. Och faktumet att jag köpt allt på Ullared tar inte bort sagorna eller glittret. Den här vintern tänker jag låta vara mer rosa och mer vacker än någonsin

Kaninhål

2010-11-08T18:26:00.003+01:00

Jag brukade alltid ha som nyårslöfte att bli en bättre flickvän, och jag brukade alltid känna att jag misslyckades gång på gång. Jag bortsåg nämligen från faktumet att jag var tvungen att ta itu med mig själv om jag skulle kunna vara fungerande i en relation. Om JAG skulle kunna vara fungerande, säger jag, för ja, man kan ha en fungerande relation med någon som har BPS, men inte i det långa loppet. I det långa loppet blir problemen en varg som attackerar allt runt omkring och den som älskar mig får ta fler smällar än någon annan. Jag visste inte, skulle jag kunna säga, men i mer korrekta ordalag var det faktiskt så att jag inte ville. Jag ville inte bli frisk, jag ville inte bli bra, för det var så många gånger jag såg allt jag hoppats på lösas upp som luftslott framför mig. Och naturligtvis blir det så, naturligtvis mörkas tunneln ibland ner så mycket att det inte märks att den kommer att ta slut. Naturligtvis finns det kaninhål att falla ner i, men de blir inte djupare än man gör dem till. Det är var människas eget val att välja om hon vill ligga kvar i hålet och svälta ihjäl eller om hon vill resa sig, borsta jorden från förklädet och fortsätta framåt. Ibland kan man inte hoppas, men den känslan varar oftast bara för stunden. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att lägga fälleben för jaget och snava över det? Hur många gånger har jag inte sagt att jag ger upp, för att sedan upptäcka att jag inte alls gjorde det? Att jag fortsatte andas, fortsatte finnas till, fortsatte älska, fortsatte skriva, kriga, hoppas? Varenda jävla gång kan jag säga er, varenda jävla gång. Antingen är min envishet den största gåvan Gudinnan skänkt mig, eller så är det min värsta förbannelse. Eftersom jag väljer att inte vara bitter, väljer jag också att hävda det första av påståendena.

Om jag ska beskriva min problematik kortfattat, så skulle jag nog vilja framställa det som att jag har väldigt svårt att stå ut med att ha en känsla längre än en kort stund. Det kan vara vilken känsla som helst, för jag tror att det är detta som så länge hindrat mig från att våga vara lycklig. Kanske ligger det tristess bakom att jag förstört för mig själv så många gånger, att jag startat så många krig som jag egentligen inte velat ha. Jag vet faktiskt inte hur det ligger till, jag vet bara att jag inte vill ha det så längre. Och därför skriver jag här igen. För jag har fattat mitt beslut och det var längesedan nu, men det här har inte varit rätt forum för det jag skrivit om. Jag har fattat mitt beslut att bli frisk och att jag kan klara av det var en insikt jag trodde aldrig skulle komma. Jag var tvungen att skiljas från den jag älskar för att komma fram till det och friskhetsinsikten var det enda goda som kom ut ur det som hände mellan oss. Vi har haft ett uppehåll på sex veckor och jag väljer att inte yttra mig om det, för herregud, jag brukade aldrig vara den som hade integritet, men det finns sådant jag vill välja vem jag ska dela med mig till. När han ligger i min famn och sover tablettrött medan jag väntar på att mina egna ska verka, är jag kanske lyckligare än jag någonsin varit förut. Hur dagarna ser ut är en annan historia, för jag blev inte frisk i ett trollslag och jag blev inte en bättre flickvän bara för att han valde att komma tillbaka till mig. Det händer inte över en natt, inte över en vecka, min friskhet är någonting jag kämpar för varje dag. Jag mår fortfarande dåligt, men jag har en visshet om att alla känslor ebbar ut. Jag kan förlika mig med att jag inte alltid vill leva, men istället för att självmordshota för att jag inte ser något annat alternativ, istället för att förstöra mig själv, låter jag känslan finnas till och det är det andra alternativet, det jag aldrig såg, eftersom jag tyckte att det var för jobbigt. Jag ville ha direkta lösningar och ja, många gånger ledde mina handlingar till en lättnad för stunden, men aldrig i längden. Både för mig själv och mitt förhållande blev det någonting som bara byggdes upp och byggdes upp tills det var Babels torn som sträckte sig oövervinnerligt mot himlen. Vargarna oftare i hans ögons strålkastarljus än jag.

Jag har börjat om. Jag har verkligen börjat om,för även om jag ännu inte är det jag vill vara, har jag tagit det beslut som kommer leda mig dit. Jag gör fortfarande fel. Jag lärde mig inte att använda alla DBT-färdigheter utan att blinka i samma stund som jag bestämde mig för att bli frisk. Jag valde att försöka ta andra vägar ut ur min egen smärta än de destruktiva jag följt tidigare och jag kan fortfarande misslyckas, men jag är inte längre den som ligger kvar och låter mig tas sönder ännu mer. Jag reser mig upp, försöker borsta jorden från förklädet och för varje gång jag reser mig upp, är jag ett steg närmare att sluta falla ner i kaninhål.

2010-09-26T18:40:00.000+02:00

Den här bloggen kommer kanske vara lite död ett tag.
Jag spyr ut massa skit på http://midnattskristall.blogspot.com/ istället. Det är enklare så.

Feeling old by twenty-one

2010-09-07T14:53:00.000+02:00

Hello dear ones!

Jag har fallit ur mina internetgängor för att bli lite mer stabil på andra plan. Jag mår sämre nu igen, får ångest och gråter utan att veta varför, men jag har börjat ta hand om min kropp igen och jag försöker hålla ordning i lägenheten. Jag har hunnit fylla tjugoett, och jaghar hunnit ha besök av min mamma, som utökat min inredning med underbara mattor i kök, sovrum, hall och badrum. Dessutom har min vän Lovisa från Lund varit på besök över helgen, och det har varit underbara dagar fyllda av prat om livet, manga,anime, musik, söta saker, shopping och TV-spelande. Jag fick nämligen ett Wii i födelsedagspresent av Ville. I över ett år har jag önskat mig det, eftersom det är oerhört bra för mig att spela tvspel när jag mår dåligt, eftersom man uppslukas så totalt av det, en enklare eskapism än böcker och film har att erbjuda, och jag hade tänkt köpa ett på avbetalning så fort min ekonomi stabiliserat sig, men nu när jag fick det var glädjen så stor över min pojkväns omtanke och vackra gest, att jag grät mot hans bröstkorg i tackkramen. Jag älskar honom så mycket att det tar sönder mig ibland. Igår höll han om mig när jag grät innan vi skulle sova, och jag grät för att jag är så rädd för att förlora honom till min sjukdom, och för att jag inte känner att jag förtjänar honom.

På lördag ska jag jobba igen för första gången på länge. Återigen är det Stadsbiblioteket i Halmstad som vill ha mig där och det är tänkt att jag ska läsa lite poesi skulle jag tro, men jag kommer köra efter mitt vanliga koncept, bara mer inriktat på uppträdande och inte så mycket på föreläsning som det brukar vara, eftersom jag bara har 20 minuter på mig den här gången. I sommar har jag skrivit mycket på en novell som går under namnet "The Lost Higway" och handlar om en psykiskt sjuk tjej och hennes pojkvän som åker på roadtrip genom Sverige, ut mot Autobahn och Amerika. Som vanligt låter det mer trivialt när man sammanfattar det så. Det är mycket morbid, svart humor och det är mycket tjat om hav och öknar och motorvägar. Såklart. Öknen är enda anledningen till att jag själv vill se Amerika. Jag aktar mig mycket för min egen roman. Den gör fortfarande så ont, men jag vet också att jag måste färdigställa den så jag äntligen kan skicka iväg den till förlag, och det är just det jag tänkte skriva om nu; min skrivartradition.

Jag skriver i en genre som egentligen existerar, men som inte har något namn. Det är inte en fiktiv biografi, för det är någonting helt annat. Snarare skulle jag vilja kalla det för självfiktion, för det jag skriver är inte självbiografiskt, men det är heller ingenting som jag tagit rakt ur fantasin. Det är som Linn skriver som introduktion till en av sina texter, och som jag också citerar i romanen: "Berättelsen är fiktionell, men känslorna är sanna." En del saker jag beskrivit har faktiskt hänt, och nästan identiskt på det sätt som jag nedtecknat dem, men en text kan aldrig vara helt biografisk egentligen, eftersom sanningen alltid är en subjektiv tolkningsfråga. I Vintersaga skriver jag "Jag vet inte vad av det här som är mitt liv och vad som inte är det" och så kan det kännas i mångt och mycket när man skriver på det sätt som jag gör, man tappar begreppet om verklighet och fiktion. Fråga tio människor om en händelse de alla bevittnat, och du får tio olika berättelser. För mig är det ett tvång att skriva om känslor jag själv har upplevt, även om jag kanske väljer att försätta dem i ett annat sammanhang än det jag varit med om. Jag måste skriva om sådant som gör ont, så att det gör ont, för vad finns det annars för mening, om jag varken berör mig själv eller någon annan? Därför ber jag er att ha tålamod med mig. Romanen kanske gör mer ont för mig än för er, men jag tror att den smärtar på rätt sätt, och gör den det, så har den allt jag kan önska.

2010-08-29T19:54:00.000+02:00

Jag har egentligen mycket att säga, men jag får det aldrig sagt. Jag har tusen nya skrivböcker med Charmmy Kitty. Kanske skulle det få mig att skriva om jag öppnade en av dem. Kanske inte. Jag har varit sjuk i två veckor nu. Jag har inga sagor att berätta, mer än att inatt sov han hos mig och det var som att vi varit ifrån varandra mycket länge och äntligen, äntligen hittat tillbaka.

Tio vackra böcker

2010-08-16T22:36:00.000+02:00

Drömfakulteten- Sara Stridsberg
min absoluta favoritbok framför alla andra. Öknar, ständer, väteperoxidblondiner. Poesi i en knuten näve. Feminism och manshat driven till sin spets. Det är en utopi, det är en saga utan lyckligt slut. Det finns bara lyckliga slut. Det finns bara du och jag & Valerie.

Pojken i soffan- Sonya Hartnett
en allegori, en jorden runt-resa. Stränder och fågelpojkar. Att sätta fågeln i en bur och se den kasta sig ut när man öppnar för att ge den mat. Picka hål i bröstkorgen.

Mig äger ingen- Åsa Lindeborg
fadersporträttet. Stora Björn och Lilla Björn. Barnet som faller i skugga av alkoholismens hand. Pappahanden som håller den. Stora, härdade, starka händer. Stora, famlande hjälplösa händer. En pappa vill alltid mer än han kan ge. Att porträttera missbrukarens ansikte med ömhet. Mjuka drag. Stryka honom över skäggstubbet.

Sommarsquash Tokolosh- Rachel Zadok
Barndomen. Öknen. Älvorna. Mammor och pappor och bilar och övergivenhet. Afrika. Jag behöver inte säga så mycket mer.

Happy Sally- Sara Stridsberg
Vattenspråket. Manetfamnar. Manetpojkar. Håll den där drömmen. Krossa den där kanalen. Gör det med stil. Gör det som en dikt, som en sång. Kom inte tillbaka förrän du slutat misslyckas. Jag läste boken tre gånger innan jag föstod händelseförloppet. Jag älskade den efter första meningen.

Stardust- Neil Gaiman (illustrerad av Charles Vess)
Att bläddra sig igenom sagolandet. Öppna upp för det. Att dras in i en värld där ingenting är mindre än vackert. Månen, hennes döttrar, häxor, prinsessor, enhörningar. Jag drömmer om en saga som är sann och den sagan är en saga som den här.

Passionen- Jeanette Winterson
Napoleon hade inget hjärta. Alla älskade honom fördjäves. Alla som någonsin älskat har älskat fördjäves.

Övervintring- Kate Moses
Sylvia. Vintern. England.

Karamellskorna- Joanne Harris
Hjärter Dam. Karameller. Choklad. Maskerad. Förklädnader. Vad fanns i den svarta pinâtan? Att försvinna in i doften av konfekt och vackert möblerade skyltfönster.

Känn pulsen slå- Berny Pålsson
det råder debatt i mitt inre att nämna Pålsson på listan. Språket har brister, handlingen är idisslande,men det är en självbiografi, inte ett stycke konst. För styrkan genom sidorna, för motivationen, för skrivarinspirationen, glöden som blir allt starkare och starkare i takt med att författarinnan röker sina cigaretter. Jag skriver alltid kopiöst efter att ha läst Pålsson. Det är bland det vackraste jag kan vara med om.

Back on track

2010-07-15T23:47:00.000+02:00

Min frånvaro beror på att min laptop har kraschat. Igen. Troligtvis moderkortet och min riddare kunde inte hitta ett tillhörande någonstans förrutom utomrikes, och eftersom Drottningen sagt att hon skulle finansiera en ny åt mig, beställde jag en HP härromkvällen.

Till en början var jag väldigt skeptisk till utsidan, och det är mönstret som hindrar denna lilla rosa raring från att vara helt perfekt i mina ögon, men eftersom jag inte hittade någon annan snygg dator, fick det bli den ändå. Fåfängt må man tycka, men jag är så fäst vid detaljer. Det är just detaljerna som gör mig lycklig och jag älskade Lucy. Det rosa på Acer Aspire One glittrar och jag hatar att de inte säljer den i min färg längre. Hur som helst är jag i extremt behov av en laptop. Mitt skrivande blir så begränsat när jag inte kan arbeta på mina texter när jag vill, och dessutom är det ett litet äktenskapsgräl med min kära gamla stationära dator som gjort att jag inte uppdaterat bloggen. Jag höll på att renskriva en allegori eller en saga att lägga upp här, och jag hade tillochmed valt ut en passande bild. Det var en lång berättelse och jag hade inte många meningar kvar när datorn bestämde sig för att hänga sig, tvinga mig att starta om och förlora 90% av det jag skrivit in. Att tvingas att skriva om en text är det absolut mest enerverande som kan inträffa i en författares liv. (Nåja, efter att förlora en text helt och hållet antar jag) Jag hade gjort en del ändringar i den också och jag har inte känt mig sugen på att göra om det. Därför får sandslotten vänta ett litet tag, och ni får nöja er med mitt vardagsslott så länge.

Just nu har jag tvättstugan och det är bara andra gången sedan jag flyttade. Jag är lat och jag vet om det, men nu kommer jag in i en kortvarig manisk period igen och tänker att jag minsann ska göra tvättande till en rutin. Jag känner mig själv för väl för att våga hoppas på det, men jag har åtminstone bokat tid för imorgon eftermiddag också, så kanske berget kan lätta en aning. På spisen kokar en underbart god soppa av disktrasor och en golvmopp tillsammans med lite tvättmedel. Nu jävlar ska här bli kliniskt. Som en del kanske vet eller om jag kanske skrivit det, har jag boendestöd nu som kommer till mig två gånger i veckan. Idag skulle Elisabeth, som jag tror är huvudansvarig för mig eftersom hon varit här så många gånger, komma hit, men eftersom jag skulle på en forskningsintervju i samband med min DBT så var jag tvungen att avboka, och jag fick ingen ny tid. Därför tänker jag fixa och dona så mycket jag bara kan och orkar ikväll, och i era öron (ögon) kanske det låter (ser) konstigt ut, men jag är stolt över att diska helt och hållet på egen hand. Vanligtvis är detta något bostädet hjälper mig med varje gång de är här, eftersom jag verkligen inte kommer mig för att göra det själv. Jag vet inte varför disk är så ångestbetingat för mig; många andra människor kan ju se det som rofyllt.

Och plötsligt har jag glömt bort mitt eget inlägg. Tvätten är avklarad så när, för jag orkade bara fyra maskiner och inte sex som jag skulle ha hunnit. Stesoliden gör mig trött. Jag har diskat färdigt all disk som jag kunde hitta och jag har städat toaletten. Idag har varit en aktiv dag. Sov hos riddar Lancelot (Ville) men sov ingenting eftersom jag var korkad nog att dricka energidryck och inte ta några sömntabletter efteråt, åkte hem, sov lite, åkte till Lerum för intervjun, träffade riddaren i stan en stund och stod vid Kungsportsbron och pratade. Åkte hem, och sedan vet ni resten av kvällen. Då intervjun tog två timmar är det ett mirakel att jag inte var helt slut efteråt. Nu ska jag skriva kärleksbrev innan jag måste sova. Jag har ett litet projekt att ta itu med imorgon bitti, om jag orkar.

2010-06-29T23:40:00.002+02:00

Sommarens första bok är utläst! Recension följer!

Midsommar och sju sorters sugarpasteblommor

2010-06-24T18:55:00.000+02:00

Vaknade halv sju i morse av att jag fått urinvägsinfektion. Igen! Jag har haft tre rakt på varandra nu, trots antibiotika, och det börjar gå mig fullständigt på nerverna. Åkte iväg till Vårdcentralen vid niosnåret och fick ny antibiotika, som definitivt ska hjälpa. Senare kom jag fram till att jag ätit den tidigare, och att den då hjälpt mig, så jag tror att det kommer bli bra.

Elva kom mitt boendestöd. Tredje besöket, tredje människan. Han som skulle komma var sjuk, så en ersättare fick hoppa in. Hon dammsög lite och hjälpte mig med disken. Det känns väldigt bra och det är till stor hjälp att få mig att trivas med min vardag.

Sedan var det sista DBT:n innan semestern. Lite sorgligt eftersom gruppen på ett sätt är en fristad, men jag hade med mig musik idag. I slutet av terapin lyssnar vi alltid på en låt och vi turas om att ta med. Jag spelade ...And a happy birthday med Le Bataillon des Fous och alla verkade uppskatta den väldigt mycket. Ja, alla och alla, vi är tre som går i DBT:n och så har vi två terapeuter. Men det var roligt att de tyckte så mycket om låten, eftersom den är såpass viktig för mig.

Jag har velat oerhört mycket om hur jag ska fira min midsommar. Så plötsligt bestämde jag mig bara. Min prins hade inte tid att besöka mig idag, och imorgon ska han åka till sitt sommarslott. Jag tänkte: Varför besöker jag inte mitt eget, med de vidsträckta ängarna och vackra skogarna? Min mor Drottningen och de äldre regenterna kommer åka dit imorgon. Jag trivs där, även om sorgmodet i mig ofta är stort och mörkret faller fort och störtar in mot slottsväggarna, är det också en version av stillhet. Jag tror att jag kommer kunna ägna mig åt meditation och mindfulness där, och kanske kan jag plocka sju sorters blommor att lägga under kudden. Kanske kan det bli till någonting vackert.

Jag bokade min resa till ikväll, så jag åker strax. Bilden ni ser överst i inlägget föreställer de cupcakes Klara och jag bakade när hon var här i måndags för att fira sommarsolståndet i all stillhet. Vi gjorde kokosmuffins med en smörkräm smaksatt med kanel och honung och sedan ett lock av sugarpaste dekorerat med sugarpasteblommor som ni ser på bilden.

Så jag reser nu, mina älsklingar. På söndag är jag tillbaka. Jag hoppas att jag får med mig både sagor och sand i resväskan.

My graduation child

2010-06-10T21:15:00.000+02:00

Soundtrack: Visslandet i Le Bataillon Des Fous – And A Happy Birthday...

Idag har jag varit på DBT-gruppen för andra gången. Jag hör min älskade kusin musikern sjunga även när jag stängt av musiken. Det är vackert så. Jag har mina oroer och min ångest, men jag har dammsugt sovrummet och försöker mig så smått på det här med att jobba igen. Det började med att Halmstads Stadsbibliotek ville ha en presentation av mig, eftersom jag lovat att föreläsa där till hösten igen, och slutar med att jag spånar ämnen till krönikor igen. Det handlar lika mycket om att min ekonomi är urusel, som att jag vill klara av att vara en skrivande individ på det sättet jag än gång varit, återigen.

Idag på dagen är det två år sedan jag tog studenten. Gunnar spelade gitarr och sjöng låten jag länkat i det här inlägget. Det är vackert att hans drömmar burit honom så långt, att bandets skiva slutligen blev utgiven. Jag råder alla att köpa Le Bataillon Des Fous skiva In the name of the unknown God på cdon eller i skivbutiken. Den är verkligen värd det. Sorgmod och extas komprimerat på elva spår.På min student sjöng han inte "my birthday child" utan "my graduation child" och jag vill ge det till alla mina vänner som tar studenten iår. Jag önskar dem samma lycka som jag kände då.

Jag mår inte bra. Jag försöker inte lura någon förutom mig själv. Jag har en roman att färdigställa. Det kräver mycket av mig och river upp mycket, men jag har alltid vetat att man måste lida för konsten, på samma sätt som jag alltid vetat att det är värt det.

To be or not to be / Kung Midas

2010-06-06T21:17:00.000+02:00

Jag är inne i en verklig svacka just nu. På ett sätt vill jag inte skriva om det här, för jag vet att jag gör min omvärld ledsen, men samtidigt vet jag att ni har rätt att veta hur jag mår. Dödsdriften växer sig starkare och starkare. För DBT_n graderar jag min ångest, depression, mina självmordstankar och mina självskadeimpulser, förmiddag, eftermiddag och kväll varje dag. Skalan är från 0-5 och de senaste dagarna har jag varit på femman för första gången sedan jag började träffa min terapeut. Femman är döden. Femman är överdoser, hopplöshet och meningslöshet. Femman är när ingenting längre spelar någon roll.

Vill inte höra någonting om själviskhet. Vill inte höra att det är oförskämt att inte vilja leva. Det vet jag redan att det är. Men ibland finns inget sannare än monologen i Hamlet. Ibland finns bara att vara eller inte vara och att välja mellan att stå ut med ett liv i smärtan, för att slippa orsaka skada hos andra, eller att välja döden, lämna en sorg hos anhöriga, men att själv få bli fri, å, så fri. Det växlar så fort också. Ena dagen ska jag hoppa från balkongen hemma hos min prins, en annan dag sitter jag och pratar livsåskådningar med en cupcakeprinsessa. Allting växlar.

Mamma låter så besviken när jag säger att jag mår fruktansvärt, och hon säger att hon hade hoppats att den nya lägenheten skulle lyfta upp mig. Hon låter så besviken att jag inte vågar nämna hur illa det faktiskt är. Att jag inte vågat röka för att jag varit rädd för att bränna mig, inte vågat duscha för jag trott att jag skulle skära mig på rakhyveln, inte vågat ta min sömnmedicin trots att sömnen varit enda vägen ut när ångesten är så driven till sin spets, eftersom jag vetat att jag skulle ta för många. I vissa stunder finns inget som hjälper. Inte att tänka på mina leende prinsessor, dockorna, rosa, glitter, enhörningar, att vara i Villes armar, ingenting. Vissa stunder har det gått för långt. Och det var väl när jag flyttade till Göteborg som jag insåg att omgivningen inte är den avgörande faktorn, för jag mår dåligt även om det inte finns något specifikt skäl. Jag har en psykisk sjukdom som medför depressiva perioder och destruktivt beteende. Det är fruktansvärt att Ville ska behöva se mig såhär, och nu går jag sönder för så lite, för jag är i ett extremt sårbart skede. Jag har minskat på min medicin på tok för fort, jag har gått med i DBT-gruppen en gång efter alla andra, jag är inte återhämtad efter flytten etc etc. Det tar aldrig slut.

Igår satt jag i duschen med alla kläder på. Det känns som att springa in i en ruta av okrossbart glas, att slå sig medvetslös, ligga blödande på golvet, detta att våga tro på att må bättre. Att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet, och jag blir besviken gång på gång. Mina förhoppningar blir till luftslott och lögner och det gör så ont att se sina drömmar skadeskjutna falla ned för Helvetesgapet. Det gör så förbannat ont.

Klara kom till min räddning idag. Vi åt mördegskakor, pratade wicca, drack te och pysslade med fimolera. Sedan hon gick har jag sytt två misslyckade luvor till en docktröja, påbörjat en tredje tills undertråden tog slut, tagit två stesolid och nu sitter jag och dricker en Xider Ville lämnat här. Jag tänkte ta en dusch, och sedan dyker Melinda upp för att kidnappa med mig hem till sig. Jag är trött, men TV-spelseskapism är kanske precis vad jag behöver just nu.

Skrivandet är dött igen. Jag skriver, men äcklas av orden. Tänker att det inte spelar någon roll. Och det är det värsta. När skrivandet förlorar meningen, vilket det gör emellanåt, går jag under totalt, för om inte konsten har en mening, vad finns det då som har det? Ingenting, nej, just ingenting. En gång flydde jag in i musiken för att rädda mig själv. Hösten 2008 var det Navid Modiri & Gudarna – Kung Midas som gjorde att jag orkade lite till. Den kommer aldrig lämna mitt hjärta.

Ladda din iPod
Ladda den med stråkar och med sorg
Du kommer vara minst lika blå
I Tokyo som i Göteborg
Det spelar ingen roll kompis
Vi ska åt samma håll kompis
För vi har ingen koll kompis
För allt du rör blir till moll

Lite som kung midas
Allt du rör blir till moll
Men om du ramlar kommer jag ramla åt samma håll
För det spelar ingen roll vad du gör
Jag tror igen hade rört sig om du föll
Jag vet det är tungt vännen
Men det är lugnt vännen

En bal på slottet

2010-06-02T19:13:00.000+02:00

Som ni kanske märkt har bloggen bytt namn från Bland katter och cupcakes till Let's pretend, happy end. Det kändes mer passande och dessutom har namnet ju en anknytning till sagor, och eftersom mitt liv är min saga och jag ofta får låtsas att saker är bättre än vad de är, fastnade jag för det. Raden kommer Garbage – You Look So Fine som är min favoritlåt för tillfället.

Inflyttningsfesten var väldigt lyckad. Massa kakor och fint folk och prat om allt mellan himmel och jord. Tack alla ni som kom för att fira mitt nya slott! Er andra vet jag att jag lovat bilder, men det har inte blivit av. Här är i alla fall så gott som färdiginrett nu. Mitt kök är underbart och min pappa kom upp med ett köksbord och fyra stolar i söndags, så bordet jag köpt på Myrorna och de två stolar jag fått av Caroline har fått flytta ut på min altan. Jag fick också ett föredetta soffbord som numera är altare hos mig. Det är mest småsaker som ska fixas, tavlor och affischer ska sättas upp, jag behöver en microvågsugn eftersom jag lämnade kvar den vi hade på korridoren där. Stor, gammal och äcklig passar inte i mitt fräscha lilla slott. Jag vill ha nytt nytt nytt som jag kan ha ovanför min ugn. Sedan skulle jag gärna vilja ha en bänkdiskmaskin också, men det tror jag att jag sska köpa när jag fått tillbaka på skatten. Annars fungerar min hallampa inte, så Ville får ta en titt på den, min dator glappar igen, och jag måste felanmäla att kökslampan saknar en kupa. Jag behöver en klädhängare att ha i hallen också, men hittills har jag inte hittat någon som varit det jag är ute efter.

Det var längesedan jag uppdaterade min blogg regelbundet, och därför var det längesedan jag gav er tio vackra ting ur mitt liv, så jag tycker att det är dags för det!

Sommaren har kommit till Göteborg och även om det är överväldigande varmt vissa dagar, är det fruktansvärt skönt att kunna gå ut utan jacka, och det känns dessutom lockande att gå ut! Jag hoppas att årstidsväxlingen kommer få mig att gå ut och röra på mig lite mer, samt vara mer i samklang med naturen.

Prinsen sover hos mig mycket nu när han jobbar i Kungälv, och det är underbart. Det bli i och för sig ofta så att jag kryper ned och håller om honom, och jag tycker mest om att bli omhållen, samt att vi båda vaknar tidigt av hans alarm när han ska till jobbet, varefter jag somnar om och vaknar ensam. Men det är så fint att han vill vara hos mig och det är så skönt att han verkar känna sig hemma hos mig nu.

Slottet behöver jag väl inte ens motivera varför det är bland det vackraste i mitt liv just nu?

Blommor är utslagna överallt och jag försöker stanna upp och beundra dem. Jag försöker vara i nuet när jag går ut och njuta av all den prakt naturen bjuder på. Dessutom står det alltid en bukett på mitt köksbord, som en påminnelse om det.

Min nya stora säng
Eftersom jag tidigare bodde i ett möblerat studentrum, blev jag tvungen att köpa helt nya möbler. Ja, förrutom en lampa som jag stal, mitt nattduksbord, en klaffstol och min underklädesbyrå då förstås. Min mormor gav mig lite pengar, och mamma betalade resten av möblerna åt mig, däribland mina drömmars säng. Den är 160 cm bred, så min prins och mina prinsessor får plats i den om de skulle önska. Jag har dessutom köpt ett flertal kuddar till den nu, vilket gör den till min favoritplats i Slottet.

Skrivböcker
Jag har olika skrivböcker för alla mina ändamål. Härromdagen kunde jag inte låta bli att köpa ett med jordgubbar och blommor på, med motiveringen att mitt gamla block som jag nästan alltid bär med mig och skriver allt möjligt i, håller på att ta slut. Plus att det är sommar och då vill jag ha ett fint sommarblock. Hitta på ursäkter är en av mina största färdigheter.

Brev
Äntligen kan jag säga att jag börjat skriva brev igen. Jag har visserligen inte skickat iväg så många nu, men jag har ett som jag håller på att renskriva, ett annat som väntar på att bli det och ett tredje som inte är färdigskrivet än. Jag känner på mig att Jeanetts brevlåda kommer gå varm i sommar.

Anime
Jag har sett första säsongen av Shugo Chara nu. Att se på anime är som att falla in i en annan värld och slippa tänka på annat än hur man ska diminifiera sin egen. Det är nog den sockersötaste formen av eskapism som jag känner till, och det är alldeles, alldeles underbart.

Äppelvin på altanen
Jag drömmer mig alltid bort till främmande länder där man kan plocka apelsiner och förra året blev min version av Spanien cigaretter och iste på en balkong i Mölndal. I år är det att sitta ute på min egen inglasade altan, tillsammans med Prins Lancelot, morgonrock och ett glas äppelvin i handen när skymningen faller, vilket den gör sent nu för tiden.

En plats att kalla hem
Jag vet att mitt slott redan finns listat här, men min glädje över hur fint det faktiskt är, är en helt annan sak än att jag tror att jag kommer kunna känna mig hemma. Det här är mitt alldeles egna slott (även om jag hyr det kommunalt) och jag känner ingen oro eller lust att flyga härifrån. Jag tror att jag har hittat en plats att verkligen kalla hem.

Inflyttningskalas

2010-05-28T15:54:00.000+02:00

Igår skulle jag haft min första DBT i grupp, men förkylningen tvingade mig att stanna hemma. Idag hade jag terapeuttid, men också den lämnade jag återbud till. Jag vet att det är viktigt, men jag kan inte låta min dröm om inflyttningsfesten gå i kras. Inte när jag sett fram emot det så mycket. Jag har gjort mitt bästa för att bli frisk. Tagit det lugnt, tillbringat hela dagen igår i sängen, druckit apelsinjuice och coca cola som är bra när man är sjuk. Läst lite i Darling River, sett på anime, spelat Spore, skrivit brev.

Idag har jag en del att ta itu med om kalaset ska bli av. Jag måste plocka i ordning, sopa golvet och baka. Helst vill jag dra täcket över huvudet och somna igen, men det duger inte. Det duger inte alls. Jag har iallafall fått duschat nu, och hunnits äcklas av min kropp. Usch usch. Ska sätta igång och diska lite nu tror jag.

Ses imorgon <3

Darling River

2010-05-26T14:30:00.000+02:00

Jag har försvunnit härifrån ett tag. Nästan som om jag försvunnit från allt. Jag flyttade in i mitt slott för snart en månad sedan. Det känns nästan trivialt att skriva här, bloggen har inget syfte. Bara att i enkla ord dokumentera min vardag, mitt pyssel, mitt liv. Så att ni ska kunna förstå.

Men jag brinner inte ordentligt för någonting. Mitt förflutna börjar jaga mig samtidigt som stridshornen ljuder. På torsdag börjar jag i min DBT. Jag vet inte hur jag känner inför det. Jag vet inte hur jag känner inför någonting. Dagarna bara går och går. Ibland ler jag, ibland gör jag det inte.

Jag vågar öppna Darling River. Jag har haft den i säkert mer än en månad, men först nu vågar jag sära på pärmarna, tränga in i dem som man tränger in mellan blygdläppar. Den här sortens bilder hör inte hemma här. Jag bryr mig inte om det just nu. Mitt språk är ändock alltid mitt språk. Jag vill kunna skriva igen. Vill klara av att sätta sista punkten på romanen. Jag har lovat mig själv det. Jag har lovat Jeanett. Jag kan inte låta den dö, men att skriva på den, att bearbeta, är ändå att dö i barnsäng. Det är mina egna ord som gör mig ondast. Som kan träffa var akilleshäl jag har och låta mig blöda ihjäl. Kanske måste jag gå upp i sorgen för att den ska kunna försvinna.

De här orden hör inte hemma här. Hör inte någonstans alls. Jag har en urinvägsinfektion och en förkylning. På lördag ska jag ha inflyttningsfest. Jag vet inte om jag kommer hinna bli frisk tills dess., men jag kan inte låta den lyckan rinna ur mina händer. Jag ska göra allt jag kan. Allt jag kan.

Sagodagar

2010-03-13T23:18:00.000+01:00

Jag sitter med mina fötter i ett ångande, doftande kar med vatten. Att ta hand om sin kropp är en sådan befrielse, och jag hoppas att ni därute försöker ta en stund till det då och då, även om jag vet att många av er lever med väldigt mycket press på er. Inte bara är det avkopplande att lägga ansiktsmask, hårinpackning, plocka ögonbrynen, raka benen eller ta ett bad, det ger också självkänslan och självförtroendet en kick som är svår att slå. Fotbad är någonting jag tar allt för sällan, precis som att blogga om annat än mina känslospyor. På sistone har jag blivit mer och mer trött på min bloggs utseende och innehåll, och jag hoppas kunna förändra det snart. Till det bättre hoppas jag ju självfallet dessutom.

Min helg har hittills varit underbar. Igår (fredag) åkte jag över till Melinda för en spelkväll/natt. Vi spelade Zelda- Windwaker på hennes Wii med en gamecubekontroll, och pratade och pratade. Melinda är en sådan där människa som det är lätt att vara avslappnad och sig själv med, eftersom hon själv är såväl lugn som öppen i sitt sätt mot andra människor, och precis som med alla de vänner jag träffat sedan jag flyttat till Göteborg (och naturligtvis er äldre också) är jag oerhört tacksam över att ha fått lära känna henne. Idag vaknade vi sent och tillbringade sedan dagen med att se på en underbar film som heter The 10th Kingdom. Vi såg inte klart den, så jag vill ännu inte säga något om den, men jag kan knappt vänta på att få se fortsättningen. Vid 18-snåret kom Ville och plockade upp mig, och stannade till min förvåning till på gatan som ligger strax nedanför min egen. Han hade planerat att bjuda mig på sushi, utan att säga någonting innan. Jag blev väldigt glatt överraskad, och efter att vi ätit åkte vi hem till mig och myste en stund, varefter han fick ge sig iväg eftersom han stämt träff med en kompis. Ikväll kommer bli en lugn kväll, som ofta i mitt fall, men det gör inte att jag uppskattar hemmakvällar mindre. Mina fötter är renskrubbade, och jag har bryggt en kopp kaffe, som jag dricker i min arbetsmugg, den som har Marilyn Monroe, iförd en mysig, vit outfit och en avslappnad pose på sig. Jag planerar inte direkt att skriva ikväll, men man vet aldrig och jag trivs med den muggen. Jag ska smörja in mig med lotion och fot och handkräm, eftersom jag är nyduschad, dricka mitt kaffe och läsa på The Princess portal, en underbar blogg som numera flyttats till The Lost Princess, men som fortfarande finns kvar som arkiv på http://theprincessportal.com/blog. Adressen till The Lost Princess är http://thelostprincess.com, om ni är intresserade. De senaste dagarna har jag läst väldigt mycket där och jag har fortfarande mycket kvar att läsa, så det kommer ta mig ett par dagar att ta mig igenom allt. Jag tror också att jag ska läsa lite i de mangaböcker jag lånat av Melinda, nämligen min älskade Rozen Maiden's tre första volymer, och en manga i tysk översättning som heter Cruel Fairytales. Det handlar väldigt mycket om sagor just nu i mitt liv, inte bara för att jag vill komma i stämning att skriva på min Nano, utan också för att det är den bästa formen av eskapism. Jag tror aldrig att man blir förgammal för sagor, vissa behöver bara en annan form på dem och en annan sorts sagor, men för min del duger både klassiska och nya, moderna varianter. Ett mer sagobetonat tema är bland annat vad jag skulle vilja få in i den här bloggen och jag kan inte lova att det kommer bli så, men jag kan lova att jag ska försöka få min lilla del av internet dit jag vill., och varför inte börja här och nu? Mycket med att få en sagoaktig touch på sitt liv, handlar om att försöka se det genom ett barns ögon, förvånas av och uppskatta de små tingen, och jag tänkte därför göra en lista på tio saker som jag just nu uppskattar mycket i mitt liv. De har ingen inbördes ordning.

Kärlek
Jag och Ville har varit tillsammans i över fem månader nu, men jag upphör aldrig att förvånas över hur fantastiskt det är att denna underbara människa valt att ha mig i sitt liv. Jag har fortfarande fjärilar i magen när jag vet att vi ska träffas, när vi träffas, eller när jag bara tänker på honom, och det är precis så det ska vara.

Sagor
Med tanke på vad jag skrivit i inlägget tror jag inte att jag behöver vidareutveckla varför sagor hamnar på min tio i topp lista över vackra ting just nu.

Biblioteket
Som ni nog förstått så har jag tillbringat mycket tid med att läsa och gå till biblioteket på sistone, och jag tycker fortfarande att det är magiskt att besöka det. Hur otroligt är det inte att det finns film, musik och litteratur i alla dess former inom en och samma byggnad? Jag kommer alltid ut med fler böcker än jag tänkt mig, och fler än jag hinner läsa, men det gör oftast ingenting. Det är bara en sådan underbar känsla att komma hem med famnen full av titlar.

Vänskap
Jag kan nog inte betona tillräckligt hur lycklig jag är över alla de vackra vänner jag har. Det känns som att jag har en vän för precis vart ändamål som de behövs för. Jag har vänner jag kan sitta och diskutera saker i timmar med, vänner som tröstar mig, vänner som istället för att tycka synd om mig håller med om att saker och ting är fördjävliga, men samtidigt motiverar mig, vänner som motiverar mitt skrivande, vänner att ringa dag som natt, vänner som inte kräver att vi ska träffas särskilt ofta, men som det känns som det var en vecka sedan sist när vi ses, vänner som jag kan skratta tillsammans med, vara uflippad med och vänner jag kan prata om alla möjliga allvarliga ting med, och så vidare och så vidare. Mina vänner är guld värda och det bästa världen kan ge.

Syntetdreads
Sedan en vecka tillbaka har jag ju syntetdreads inflätade framtill i mitt hår, och även om de inte är av den bästa kvaliteten och trasar upp sig, så trivs jag oerhört bra med dem. Det är så mycket saker jag kan göra med mitt hår just nu, och framförallt: jag känner mig verkligen fin, lite som en sjöjungfru eller ett annat naturväsen.

Kaffe
Jag har alltid druckit mycket kaffe, men sedan jag flyttat hemifrån har det gått mer i vågor, och ibland har jag knappt druckit det alls under långa perioder. Nu dricker jag flera koppar dagligen och är återigen påmind om hur mycket jag tycker om det, och vilken stämning det skapar att sitta med en kopp i handen medan man skriver eller läser.

Lucy

Lucy är min rosa lilla laptop, och ni har ju fått ta del av de problem jag på sistone haft med henne, men just nu är jag så tacksam över att jag inte har några problem med henne, sedan Ville lagade datorn åt mig, och jag köpte en ny strömkabel. Jag behöver förvisso omformatera hårddisken, men det är inget problem för nuvarande.

Skrivande
Jag skriver igen, och det är så berusande. Vissa kvällar slutar inte meningarna att bildas i mitt huvud, oavsett hur trött jag är. Mest blir det dagboksanteckningar, men också en del petande på romanen och skrivande på Nanon. Det är skönt att vara tillbaka.

Lycka
Begreppet lycka är väldigt förrädiskt för mig, men just nu, de senaste dagarna, och i detta nu, mår jag bättre n vad jag har gjort på länge, och jag tänker vila i den känslan, hålla fast vid den så länge jag kan, för jag är så tacksam.

Tö
Ännu är det inte vår, men den är på väg och det börjar märkas. Gatorna är inte täckta av snö längre och det droppar från taken. Jag kan knappt vänta tills det blir solsken och dags att plocka fram den tunnare kappan och ge sig ut att leta krokusar.

Vad är du tacksam för? Vad är dina tio vackra ting just nu?

A sorta fairytale

2010-03-10T23:30:00.000+01:00

Jag tänker att jag ska sammanfatta de senaste dagarna och min första tanke när jag tänker på det, är att jag inte har mycket att berätta. Det är förstås inte sant, och det inser jag nästan direkt, det är bara så det känns. Som att jag inte räcker till, inte är existensberättigad. Jag vet inte varför detär så, och den här bloggen skulle ju handla om allt det rosa i mitt liv, inte det svarta. Den skulle innehålla dockor och sagor och muffinsrecept och kreativitet. När jag skriver ned vad jag har gjort känns det som att det blir större, bättre, men istället har det blivit ytterligare ett ställe jag spyr på. Jag tänker inte be om ursäkt till er, utan till mig själv. Förlåt mig för att jag inte kunde skapa en sagoatmosfär. Förlåt att jag faller ifrån det jag vill förmedla. Förlåt mig. Mig själv.

Jag har verkligen återfått förmågan att läsa igen, och det är så oerhört skönt. För ett tag sedan läste jag en bok som hette "I en familj finns inga fiender" och jag minns inte vad författaren hette, men boken berörde mig mycket. Det var ett språk och en handling att falla in i, en atmosfär jag kunde andas för en stund. Jag håller fortfarande på med romanen som heter "Borderline" och läser sagor lite då och då. Sedan har jag läst en mammas skildring av sin dotters psykiska ohälsa, nämligen en bok som heter "Skuld, skam & rakblad" skriven av Agnetha Ersson Eriksson. Jag vet inte om jag egentligen fick ut så mycket av den, blev mest chockerad och skrämd av dotterns mående. Hon är bipolär 2, nämligen manodepressiv, och det får mig att vara så tacksam över att jag själv inte är det. Samtidigt börjar jag ifrågasätta diagnosen, tänk om det inte är borderline jag har? Tänk om de förhastat sig? Men å andra sidan vet jag att alla symptom stämmer in på mig och att läsa om borderline är som om någon studerat mitt beteende och psyke och skrivit ned hur jag känner, reagerar, beter mig.

Michelle var här lördag till söndag och hon flätade in syntetdreads i mitt hår, så nu har jag långa slingor med rosa och lila. Det är ovant och vackert. Mitt riktiga hår har aldrig haft den längden som jag har på håret nu, och det är första gången jag har extensions. Jag trivs i det och känner mig som en sjöjungfru. På söndagen var vi på Modellab och blev sminkade och fotograferade. Jag köpte tio bilder på mig, och lämnade tillräckligt med namn för att få en extra helt gratis, och dessutom köpte vi två parbilder på oss tillsammans och våra dockor. När jag har pengar ska jag framkalla och ge till min familj och sätta upp bilderna på Michelle och mig på väggen.

Jag har inte orkat göra så mycket mer än läsa på sistone. Jag skriver lite grand och jag är trogen min dagbok igen. Det känns skönt att det blivit så många sidor på så kort tid, det känns tryggt. Jag funderar på att renskriva den dagbok jag skrev 2007-2008 och skicka till Jeanett. Redan från början blev hon min dagbok och det är så vackert att ha en brevvän, även om jag inte skickat henne så mycket på sistone är det så vackert att hon finns. Vi har våra parallelliv, parallellkrig och jag älskar att läsa om hennes drömmar. Jag har fortfarande inte träffat henne, men det blir när det blir, när tiden är inne för det.

Jag vill spreja ned hela världen med glitter. Det är ingen ovanlig önskan från min sida, men jag känner allt större och större behov av det just nu. Jag längtar efter vår och såpbubblor, parker, picknick och solsken. Jag hoppas att jag får det snart.

Olyckssyster

2010-03-01T16:54:00.002+01:00

Jag följde med Linn till psykakuten igår, och efter flera timmars väntan blev hon slutligen inlagd. På senaste tiden har hon bara mått sämre och sämre, och en inläggning var nog det bästa för henne. Jag hoppas hon mår bättre snart.

Idag hade jag lite planer på vad jag skulle ta hand om. Jag har till exempel fortfarande inte betalt hyran, har lite att diska, och sopor att ta ut, samt de kartonger jag rensat ut som bara låg och tog plats under sängen och som är onödiga att behålla. Jag vet inte hur mycket som kommer bli gjort, eftersom jag vaknade med fruktansvärd ångest efter att ha drömt mardrömmar. Jag har ätit min sömnmedicin de senaste dagarna, och de ska även ha antidepressiv effekt. Jag får ju dem eftersom jag drömmer så mycket mardrömmar, men den enda skillnaden de gör för mig är att jag blir tröttare. Har i alla fall tvättat mitt ansikte. Jeey, seger. Eller inte. Men just nu sitter jag i nattlinne och väntar på att mitt te ska dra klart, och att jag ska orka ta mina morgonmediciner. Ville ska komma hit lite senare, och det känns skönt. Sedan ska vi kanske hälsa på Linn, beroende på hur jag mår och vad klockan är när han kommer hit. Jag vill så gärna skriva, men känner mig både rastlös och har ångest, så jag kommer inte särskilt långt. Jag har försökt att läsa lite på min nano, för att se om jag behöver utveckla saker, hur jag ska få den att fortsätta, färdigskrivna, lösryckta stycken att hänga ihop och kapitel att avslutas, men jag har inte läst många sidor. Jag har också försökt läsa lite i boken jag läser nu, en roman av Caroline Kraus, en självbiografi vid namn (tam tam tam) Borderline- en sann berättelse om gränslös vänskap men när Caroline testade extasy orkade jag inte läsa vidare, inte just nu.

Stopp där, eftersom Ville kom över. Vi duschade, blekte mitt hår och lagade mat innan vi begav oss bort till Östra sjukhuset för att hälsa på Linn. Hon var trött och medicinpåverkad och det gör ont att se min prinsessa sådan, men jag hoppas att hon blir bättre av inläggningen och det känns tryggt att hon får vård nu och inte är en fara för sig själv. När vi kom hem till mig höll min laptop på som vanligt, dvs. så som den gjort den senaste veckan, att man bara behöver nudda sladden så är den helt plötsligt urkopplad enligt datorn. Vi myste lite och när jag sen skulle spela en låt för Ville hade datorn inget batteri, och det hjälpte inte hur man vände och vred på sladden, det kom ingen ström. Resten av kvällen satt jag och letade efter kablar på internet, men hittade ingen som verkade passa. Nu är jag ju väldigt oteknisk, men jag är inte helt dum och jag var så förtvivlad över att det kanske inte var sladden utan Villes lagning av datorn som felade. Slutligen somnade jag och det som står innan det här stycket utspelade sig alltså igår. Min plan var att gå upp tidigt idag, och gå och fixa med datorn innan psykologen, men jag försov mig naturligtvis och hade inte mycket tid på mig att göra mig i ordning, så jag har fortfarande inte tagit mina mediciner eller borstat tänderna.

Först gick jag till Kjell o co, eftersom de borde ha en billigare variant av den strömadapter jag har, men de sa att den som egentligen hörde till min dator utgått. Dock hade de en annan som han trodde skulle fungera, och han kopplade in den och sa att ja, den indikerar ström, så den fungerar, men allt datorn gjorde var blinkade som den gjort förut, när den inte ens var inkopplad i något. Han trodde då att det var datorn det var fel på, och ganska ledsen gick jag bort till Onoff eftersom de om någon borde ha min sladd, då jag köpt datorn där. Jag fick service direkt och fick inkopplat en ny sladd, som hör och häpna gjorde att datorn startade. En sådan otrolig lättnad det var att det var sladden och inte datorn det var fel på! Min plan b hade varit att köpa en ny dator på avbetalning, men fåfäng som jag är tycker jag att min laptop Lucy är finare i färgen än den Asus eee jag skulle köpt istället, och det känns fortfarande tråkigt att köpa en helt ny dator när jag bara haft min i drygt ett år. Jag behövde inte ens betala något idag, för jag sa att jag har ont om pengar, och han som betjänade mig fixade genast ett Onoff-kort åt mig, vars innebörd jag måste kolla upp ordentligt, men jag kommer få en faktura hemskickad iallafall och slipper tänka på pengarna nu. Det första jag gjorde efteråt var att gå och köpa cigg, powerking och en lagom stor Hello Kitty-neccessär att ha sladden i när jag transporterar datorn, så att det inte ska gå hål på den igen.

Jag har nyss pratat med Linn och hon blir eventuellt utskriven onsdag i nästa vecka. Jag tror det är bra för henne att stanna ett tag, och hoppas att den tiden ska räcka och att hon inte mår sämre av att vara med andra som mår dåligt, för det kan lätt bli så. Nu sitter jag hemma och jag gör inte det jag skulle göra idag, dvs. ringa de där samtalen. Jag tyckte att klockan blivit lite väl mycket redan, så istället ska jag duscha, färga om mitt hår, ta ut sopor, diska och leta upp papperna jag behöver för att kunna ringa. Svårt att ringa banken utan att ha telefonbankskoden tex. Jag är väldigt glad och lättad just nu, och förhoppningsvis kommer det snart upp lite bilder på bloggen igen. Jag har fotograferat min inspiratinsvägg vid skrivbordet och planerar att ta lite mer foton på mina senaste inköp och på rummet när här är mer städat. Nu ska jag nog hoppa in i duschen så jag kan färga mitt hår. Ta hand om er allihopa!

Borderlinedagar

2010-02-26T19:00:00.000+01:00

Har jag fått gjort allt det där jag pratade om? Nej, såklat inte. Vad trodde ni? Jag är ju jag.
Det är märkligt att pendla så mycket. Märkligt att ena stunden vara så aktiv och vilja allting och känna att världen ligger för mina fötter, att jag klarar allt jag vill, att jag kommit någonstans, för att i nästa stund inte vilja lämna sängen. Ville sov hos mig inatt och vi dygnade och spelade spel. Jag köpte två nya spel så fort jag fått lön från föreläsningen i Halmstad, ett som heter Once upon a time (och en expansion med monster till det) som i korta drag går ut på att man har ett par kort, och ett slut man ska nå fram till. Med hjälp av korten berättar man en saga och försöker forma den så att man når det slut man har på sitt kort, men om man nämner ett ord (tex. Slott) som en medspelare har på ett av sina kort kan denna avbryta en och fortsätta berätta. Det är ganska svårt, men också mysigt och bra för fantasin. Och så köpte jag ett Fluxx spel med zombietema, som är lite svårt att förklara, men det är också ett kortspel där man bland annat kan få extrapoäng för att man låter som en zombie. Reglerna i spelet och vad man behöver för att vinna ändras hela tiden, så det blir aldrig samma sak när man spelar och man lär heller aldrig tröttna på det. Spel är ett väldigt bra sätt att fördriva tiden, och så snart jag har råd ska jag köpa lite fler, kanske först av allt Caracassone, som jag ju spelat mycket med Linn och Caroline, och så vill jag gärna skaffa lite pussel. Det var så längesedan.

Sedan Ville åkte i förmiddags har jag naturligtvis inte orkat så mycket. Mest varit trött och haft ångest. Vill ni veta hur en dag ser ut när man har borderline? Man vaknar antingen med känslan av att dagen kommer gå åt helvete, eller att det här är första dagen i ens nya liv. Jag brukar vakna hoppfull, sitter en lång stund vid datorn, äter frukost, dricker kaffe ibland, och någonstans där finns det rum för ångesten att göra visit. Jag får ångest över att jag inte borstat mina tänder, tagit mina mediciner, att jag inte orkar göra sånt som jag borde, och jag kan inte göra dem efetrsom jag har ångest för det. Sedan tar man sig antingen samman och får något gjort, idag har jag duschat och ätit mina mediciner, men inte borstat tänderna. Vissa stunder kan allting kännas okej, särskilt om jag träffar någon, men även när jag är själv och jag känner att jag har ork till saker, att jag känner att jag får något gjort, om det så är att pyssla, läsa, skriva eller ta hand om mig själv eller mitt hem. Jag får ångest för att jag inte gjort ett commission klart som jag fick betalt för i oktober, jag får ångest för att jag inte orkar ringa de där två samtalen, jag får ångest över att jag inte orkar diska, och även när jag försöker övertala mig själv till att det inte gör något, att det är okej att jag inte diskar på ett par dagar, blir det inte bättre av att jag blir rädd att städerskan rapporterar till SGS att jag inte håller rent i köket. I morse var hon tydligen här och muttrade på sitt språk. Jag hörde bara att någon var på korridoren, och sedan min granne flyttat ut, ger det mig alltid ångest att höra dörren till trapphuset öppnas. Det var Ville som sa att det var hon som varit här, kommit och gått fyra gånger eller något. Och tanken på henne ger mig ännu mer ångest. Sen ska vi kanske inte nämna ekonomin och att jag snart är bostadslös. Nej, det vill jag inte tänka på. Jag har dammsugt under min säng nu, och det är en enorm lättnad, men har fortfarande lite saker kvar att lägga in under sängen och sedan ska jag diska. Det är vad jag har satt för mål för ikväll. Jag vet inte om jag kommer orka ta itu med disken. Det blir lätt så att jag är peppad och drar igång med projekt liv, för att ge upp efter en stund. Framåt kvällen brukar ångesten förresten bli starkare.

Pappa ringde mig innan och verkade så besviken över att jag inte kommer ned till hans födelsedag den sjätte mars, men jag känner att jag inte klarar av det just nu, inte när jag har så mycket att ta itu med här. Dessutom firar Ville och jag fem månader den femte, och då ska vi gå på bio och se Alice i Underlandet. Jag ser fram emot det väldigt mycket, men samma dag ska jag också till Lerum, så jag kommer vara ganska slutkörd på lördagen, och det är först då jag skulle kunna åka ned till Skåne. Att åka direkt till pappa som bor utanför Tomelilla känns inte som någon höjdare direkt. Dessutom, om allt vill sig väl, ska jag dra med mig några vänner till Model lab på söndagen, där vi kommer bli sminkade och stylade och fotograferade. Jag skulle gärna vilja köpa bilderna de tar, men jag kommer nog inte att ha råd till det. Jag får väl fråga mamma igen. Jag har inte ens frågat någon om de vill följa med, men jag får lov att ta med mig två vänner, så är du intresserad, så hör av dig. Man behöver inte köpa några bilder och själva plåtningen och allting är gratis, så det behöver inte kosta något alls, bara vara en kul grej.

Jag önskar att någon kunde säga till mig att jag räcker till, att jag är duktig, att jag har rätt att existera, för just nu känns det inte så.

Liten liten uppdatering

2010-02-25T00:04:00.000+01:00

Jag läser igen. Jag tänker berätta för er om de böcker jag läst sen, men just nu har jag ingen ork att uppdatera ordentligt. Jag har börjat skriva igen också. Den senaste veckan har pennan nästan vuxit fast i min hand. De senaste dagarna minns jag mest som sömn. Jag har lånat tusen böcker. Sagor, som research och inspiration till min nano (som snart kan kallas nano på riktigt, även om jag inte höll tidsnormen) böcker som fångade mitt öga och böcker om psykisk sjukdom. Imorgon ska jag gå och hämta ut någon av de jag reserverat om borderline, som kommit in på biblioteket. Det här är bara en liten uppdatering på att jag fortfarande lever. Jag känner det som att jag faller nedåt konstant och idag och igår har jag mest varit avtrubbad, men imorgon ska jag:

Hämta ut boken/ böckerna (jag minns inte om det är en eller flera)
Ringa två samtal. Det är bara två. Jag ska fixa det. Ett till min bank, för att få ett utdrag på hur mycket pengar jag hade 31 dec 2009, och ett till SGS för att få en kopia på mitt hyresavtal.
Städa upp efter dockmötet, då saker attackerade oss från bokhyllan och det nu är massor av grejer på golvet.
Dammsuga med min nya bästa vän, under sängen också, och slänga lådor som är onödiga och bara tar plats.
Byta lakan i sängen
Och inte minst: mysa med min Ville.

Ville harför övrigt lyckats laga min laptop. Ja, den bråkar fortfarande litegrand, men förhoppningsvis behöver jag inte köpa en ny dator förrän jag faktiskt har råd att spara till den. Nu ska jag läsa och göra en ansiktsmask för jag känner mig så äcklig.

Hudens bästa vänner

2010-02-06T22:45:00.001+01:00

Ett av de ämnen jag tänkt uppdatera er om är skönhetsvård. Hej, jag är tjej och min blogg är rosa, men att ta hand om sin kropp är bland det bästa för själen. Man mår alltid bättre om man känner sig fräsch och fin.

Min nya bästa vän såhär i vintertid är en ansiktscreme från Lòreal som Michelle tipsade mig om, Aktive moisturising gel cream, från Hydrafresh-serien.
Jag får sådana problem med torr hud nu. Det har jag inte direkt haft innan, och det kändes behövligt att investera i något som återfuktar huden i ansiktet. Om jag minns rätt kostade den under hundralappen. Den funkar super och gör dessutom att man luktar jättegott, så den kan jag verkligen tipsa om.

Akne är något många dras med, men få vill prata om. Man skäms, och det är inte så konstigt, men man kan ju faktiskt inte hjälpa det, förutom att choklad och chips och andra godsaker gör huden fet och äcklig. När jag var fjorton fick jag helt plötsligt ett kraterfejs. Jag förstod inte vad som hände, jag hade haft normalt med finnar innan dess, men mamma sa att jag ärvt pappas dåliga hy. Jag var arg och ledsen och ville inte kännas vid det, men till slut gick jag med på att pröva på naturläkemedel som hon hört talas om. Jag ville inte behöva gå till en doktor och berätta om mina problem, det kändes allt för pinsamt. Så jag provade Efamol och öljästtabletter för första gången. Det blev min räddning. Jag vill minnas att jag redan efter att ha ätit maxdosen i en eller ett par dagar, kände mig bättre, och ett par år senare var min hud så felfri att jag inte längre behövde tvätta ansiktet morgon och kväll. Kanske var det hormonförändringar också, men för mig ger dessa två saker otroligt positiv effekt. När jag känner att min hud är på nedgång igen så äter jag dem tills jag känner mig okej. Jag vet att det inte ger lika bra resultat för alla, men mig hjälper de. Man tar två öljästtabletter och en Efamol, som innehåller nattljusolja, tre gånger om dagen, helst i samband med måltid, och efter två veckor ska man trappa ned till två gånger om dagen, eller sex öljäst och två Efamol. Som sagt behöver man inte äta dem regelbundet, bara när man känner behov av det. En burk öljästtabletter kostar ca en femtiolapp, medan Efamolen är dyrare, men innehåller väldigt många tabletter. Jag tror att en sådan burk kan gå på uppemot 300 kr, men jag är inte säker, eftersom jag aldrig köper dem själv. Min mamma är fortfarande så snäll att hon betalar dem åt mig när jag känner att jag behöver dem, eftersom hon vet hur mycket bättre jag mår när jag känner mig fräsch i huden. Om du har samma problem som jag haft, så ge dessa två preparat ett försök. De finns på hälsokostaffärer och naturapotek och jag rekommenderar dem varmt.

DBT

2010-02-05T20:01:00.000+01:00

Längesedan jag bloggade, och alltså mycket att uppdatera om, så var börjar man?
Vi börjar där vi är nu. Det är Villes och min fyramånadersdag. Jag har just duschat och känner mig utmattad. Jag är nära på att säga att jag inte vet varför, men jag vet faktiskt varför. Idag har jag varit i Lerum för introduktionssamtal till DBT, dialektisk beteendeterapi. På det stora hela går det ut på att lära sig att hantera känslor och impulser, stå ut med obehag, förstå andra människor och förbättra sättet att förhålla sig till dem. Det känns bra. Jag tror det kommer bli bra. Vi ska träffas 4-5 gånger innan vi bestämmer om det är något för mig, och sedan kommer det vara enskilda samtal en gång i veckan och terapi i grupp en gång i veckan. Jag kan börja redan i mars om vi bestämmer oss fort, annars får jag vänta till maj. Jag vill helst vänta, eftersom att börja i mars betyder att jag missar ett avsnitt, det om relationer, och med tanke på hur min relation till Simon har sett ut, och min relation till mina föräldrar ser och har sett ut, känns det som ett viktigt avsnitt.

Ikväll måste jag hänga upp tvätt som inte blev torr efter igår när jag tvättade, och lägga min kjol och min kappa i blöt. Jag var så nervös att jag spillde ned hela mig med kaffe när jag väntade på psyk i Lerum. Ville är på väg hit med powerking och det blir lite lugnt firande, kanske spelar vi lite spel eller något. Det ska bli mysigt iallafall. Jag måste städa garderoben så jag kan lägga in den torra tvätten, och så vill jag sy, men samtidigt vill jag ju umgås med min pojkvän och dessutom är jag fruktansvärt trött. Uppdaterar med annat inom kort.

Sorgetid

2010-01-25T17:11:00.001+01:00

Jag vaknade med fruktansvärd huvudvärk i morse. Den har fortfarande inte släppt. Inatt pratade jag med en vän som brukade stå mig så nära, men som jag gled ifrån för längesedan. Det var aldrig osämja mellan oss, vi bara växte åt olika håll. Jag har tänkt mycket på henne på sistone, saknat vår vänskap och lett åt våra minnen. Nu plötsligt var jag tvungen att visa att jag fortfarande vet att hon finns. Att jag saknar henne. Allt det vi hade. Vi var bästa vänner i högstadiet. Jag vill inte försöka återskapa vad vi hade, för vi är annorlunda nu, vi har blivit så mycket äldre, men jag hoppas vi kan träffas, dricka kaffe, prata gamla minnen, få nya tillsammans, annorlunda.

Jag ringde henne för att sorgen hugger som en hund efter hennes hälsenor. Det har hänt någonting som kommer prägla hela hennes år, som gör att alla förhoppningar om att få det vackert, ter sig löjliga. Hennes pappa är död.

Det är så fruktansvärt. Hon är tjugo år gammal. Hennes lillebror sexton eller sjutton. Jag grät när jag fick veta. Hennes mamma är psykiskt sjuk. Fadern var den som höll samman familjen. Nu finns han inte mer. Fick cancer och dog tre månader efter. De trodde att de skulle få kanske ett år med honom. Allt kom så hastigt. Jag kan inte hindra gråten, kan inte få den att sluta. Jag tyckte om hennes far, han var en sådan fin man, så skämtsam, snäll och humoristisk. Jag kan inte förstå att han är borta. Jag kan inte förstå att det enda hon och hennes bror har nu, är varandra. Det är så fruktansvärt. Vi vet alla att vi kommer överleva våra föräldrar, men det får ändå inte hända, inte så här tidigt, inte på det här sättet. Jag tror att hennes farmor lever, jag är inte säker, men jag tror det. I så fall överlevde hon sin son. Min farfar dog på åttiotalet, innan jag föddes. Hans mamma blev hundrasju, hon dog trettio år efter sin son. Hon sa att det var fruktansvärt att överleva sitt barn, hon sa att det var ofattbart. Jag har varit med vid två begravningar, min farmors och min farfars mors. Min ena kusin på pappas sida dog i en överdos, hans son omkom i en motorcykelolycka, föraren var full, men inte mitt kusinbarn. Han var bara femton år. Det är nog honom jag sörjer mest, för det finns inga ord för när sådant händer. Och en flicka dog och jag kände henne aldrig. Hon hette som en blomma. Hon var en vän till mina vänner, men jag hade aldrig träffat henne. Hon ville inte leva. Hon dog på sin sextonårsdag, hon hann precis fylla år. Drunknade på badhuset en natt när de smugit sig in för att fira henne. Klockan hann slå tolv, om jag nu minns rätt. Hon skulle inte dött så, inte där. Hon skulle se Kent och sen skulle hon bestämma sig för om hon skulle leva. Hon skulle se Kent, det var hennes högsta dröm och det var vad som fick henne att fortsätta.

När jag följt med vännen som binder oss samman till hennes grav, är det jag som gråtit. Jag kände till henne, men jag hade aldrig träffat henne, ändå sörjer jag henne som om jag sörjde mig själv. För jag är Viola. Jag kunde lika gärna varit Viola. Simon såg en notis om hennes död i tidningen, vi skulle fylla arton det året. Källbybadet i Lund. Han frågade om det var någon jag kände, men det stod inga namn. Jag tänkte på Lillasyster, och jag var rädd. Jag tänkte efteråt att jag försökt dö. Jag såg hurdant hål hon gjorde i sin omvärld och jag förstår inte hur världen kan fortsätta fungera när någonting sådant inträffat. Jag tänkte att jag aldrig skulle försöka igen, jag tänkte att jag inte ville överlämna mina vänner till sorgen, sen gjorde jag det ändå.

Det här känns som den första riktiga död jag varit med om, och jag har inte ens varit med om den. Min vän är en stark människa, det vet jag, för jag vet en del av allt hon behövt gå igenom förrutom det här. Hon sa att hon nog inte orkat om hon inte haft sin lillebror att tänka på. Det är så fruktansvärt, det är så mycket sorg. Jag är fullständigt sönder och jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra, att jag kunde läka hennes sår, ta honom tillbaka. En förälder ska inte försvinna när man inte ens flyttat hemifrån. Varje sorg är den största, men den här är ofantlig. Jag vågar inte ens tänka på hur hon kan må när allting kommer ikapp henne. Jag hoppas hon vet att jag fortfarande finns. Att jag vill vara hennes vän.

Och inatt drömde jag att min morfar dog. Jag vet inte hur jag ska klara av när han inte längre finns.

Hårfärg ^^

2010-01-17T20:44:00.000+01:00

Sitter med färg i håret och chokladansiktsmask. Jag har haft en ganska lugn och fin helg. I fredags var Candy hos mig och pysslade, och senare kom Ville. Vi sov länge på lördagen, men kom upp i lagom tid för att träffa Candy och hennes pojkvän Cezar. Det började med sushi, och urartade till en fika på Greenwich och en låång shoppingtur på ICA Fokus. Jag hade fått pengar från FK, så jag unnade mig lite saker, som den senaste Nemiboken, en sax, nya tryckknappar och en film; Goyas Ghosts. Jag har velat se den filmen länge, men det har inte blivit av, och den kostade bara 39 kr, så jag slog till. Vi somnade inte förrän halv sex inatt, vilket gjorde att vi vaknade sent idag också. Jag försöker intala mig att det inte gör någonting, men det var jobbigt att Ville var tvungen att åka så snart efter att vi vaknat, när jag mest ville ligga och mysa.

Jag har ännu inte fixat med mina fakturor, men jag ska göra det ikväll, så jag kan lägga dem på lådan imorgon. Bättre sent än aldrig, som man säger. Börjar få mer och mer ångest för var jag ska ta vägen, eftersom Soc inte verkade kunna ge mig något boende, och jag tydligen behöver flytta ut i maj. Nåja, det löser sig. Allt löser sig. Men jag är ändå rädd, för jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Sedan Ville åkte har jag hunnit skissa lite på en mangabild av oss. Det var längesedan jag tecknade och ännu längre sedan jag tecknade manga, men det känns kul att ha kommit igång iallafall. Och dagens kreativa aktivitet är avbockad ^^ Jag sitter och väntar på att hårfärgen ska verka klart, och när den gjort det och jag sköljt ur håret ska jag städa upp lite mer i badrummet. Jag har en tendens att skvätta färg överallt, och jag vet inte om det är fler som använder min taktik, men mitt trick med att få bort fläckarna är att använda tandkräm. Det fungerar förvånansvärt bra, och sedan gäller ju skrubba, skrubba, skrubba tills i stort sett allt är borta.

Jag känner verkligen för att ta hand om mig själv och mitt hem just nu, så resten av kvällen kommer förmodligen gå ut på att göra det. Jag hoppas jag orkar städa lite, plocka mina ögonbryn och kanske göra en brasiliansk vaxning. Det är hög tid för det. Imorgon psykologen som vanligt, och sedan ska jag förhoppningsvis leka med Melinda. Kanske träffa Ville lite också? Vem vet, vem vet.

Hembesök

2010-01-14T20:17:00.000+01:00

Jaha, så har soss varit här. De sa väl inte så mycket, I guess. Blev iallafall bestämt att vi ska ha möte tillsammans med min läkare, och jag fick veta att jag kommer bli utsparkad ur min lägenhet framåt våren, eftersom jag inte pluggar. Har registrerat mig på Boplatsgbg nu också. Vi får se vad som händer.

Har inte orkat göra så mycket. Hämtade ut paket idag, för Midna är hemma igen. Det känns väldigt skönt. Och Candy var över här en sväng och pysslade i fimo. Jag gjorde ett pentakel till Zelda och lite sushi. Sen dess har jag inte gjort någonting. Haha. Slösurfat som vanligt, och pysslat lite kakor i superclay. Den är svart, så det blir lakritsbitar. Jag gillar inte lakrits, men hoppas på att kunna sälja dem. Nu sitter jag och smörjer mina fotknölar med fotcreme. Av någon anledning så blir mina fotknölar jättetorra, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Min fotsalva börjar ta slut också. Någon som har något tips? Folk brukar alltid säga vaselin, men jag är inte säker på att det hjälper.

Jag är fattig och lat, men jag är åtminstone dockpepp. Har tagit Mirtazapin nu och hoppas på att somna tidigt ikväll och vakna utvilad för en gångs skull. Jag läser en väldigt bra bok just nu; "Skuggor i skogen" av Virginia Andrews. Jag har läst den serien innan, men det var många år sedan, och hon skriver väldigt fängslande. Det handlar en hel del om incest, och sådana bisarra ämnen har ju en tendens att vara intressanta. Jag måste se till att låna del två i serien, för jag har bara trean och fyran sen, och som jag minns det var tvåan den bästa. Okej, den jag läser nu är egentligen inte den första, men den är en sorts prolog, så den kan lika gärna gå som etta.

Jag känner mig så trött och seg idag. Kommer inte fixa med fakturorna, så jag gör det imorgon. Det är iallafall mitt enda måste för morgondagen, så det blir nog bra. När jag är klar med det är det enda måstet jag har kvar mina comissions, men eftersom mina mönster är hos mamma, kommer jag inte så långt med det. Får be henne skicka upp dem till mig så jag kan fixa det snarast.

Jag hoppas att jag kan komma igång och pyssla på riktigt igen. Imorgon ska jag kanske städa i min sälj-låda och se om där är något jag inte lagt ut på hemsidan än, som jag kan bli av med. Plats och pengar- ja tack! Ja, det ska jag göra.

Min prins och mina prinsessor

2010-01-13T21:56:00.000+01:00

Sitter ensam i ett, inte städat, men uppröjt rum. Jag har tofsar i mitt hår, och jag mår ganska bra. Jag grät bort mitt smink innan, men nu är det okej. Nu är allt okej.

Ville har hjälpt mig att diska och såg till så att jag fick städat undan den värsta röran. Ska dammsuga och torka lite på golvet imorgon bitti, annars är allt klart för soss hembesök. Jag har fått iväg mina papper till Försäkringskassan. Äntligen säger vi åt det. Äntligen. Ytterligare en sak som jag gjort till större än vad den behövt vara, men nu har jag iallafall lagt dem på FKs brevlåda och det är fortfarande januari. Mer än så har jag inte kunnat göra. Nu återstår bara att skicka in mina fakturor på de två senaste jobb jag gjort. Jag ska försöka fixa det imorgon, åtminstone allt utom frimärken. Kommer jag så långt bara är det bra.

Ville betyder mer för mig än jag trodde att någon kunde göra. Jag har så lätt för att må dåligt och ösa ur mig på honom, men jag hoppas han förstår att jag inte menar allt jag säger. Inte egentligen. Egentligen är han min Lancelot som står med nyckeln till Neverland om halsen. Han är det närmaste lycka jag kommer nu. Jag pendlar mellan att avsky vad jag har blivit, och att känna att jag har massor av värde i mitt liv. Jag har mina underbara dockor, jag har skrivandet, kreativiteten, mina fantastiska vänner. Candy, Lisen, Linn och Michelle är mina vackra västragötalandsprinsessor. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Om inte Michelle lagt om min arm bnär jag skurit mig. Om inte Linn hade fångat upp mig när jag föll, blev kastad utför helvetesgapet i våras, om inte Lisen räddat mig tusentals gånger när jag behövt det, om inte Candy funnits där och spridit solsken i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad som har dem. Och jag är så otroligt lyckligt lottad som har en pojkvän som lägger handen om min midja, låter mig ha hur många lager underkjolar jag vill, älskar mig för den jag är. Jag längtar efter att pyssla med honom igen, spela spel, lägga pussel, se på film. Och just nu är jag lycklig. Just nu är jag lycklig.

Var och fikade med Lisen och Candy idag. Jag mådde inte alls bra, förmodligen för att jag är spänd inför besöket imorgon. Men det kommer gå bra. Det måste gå bra. Candy blev dockägare och Lisen ett steg närmre sin drömdocka. Det är fint sånt där, och det är underbart att två av mina finaste vänner funnit varandra. Jag försöker skaffa mig små rutiner. Går upp vid elvatiden, borstar tänderna morgon och kväll och tar mina mediciner, tvättar mitt ansikte, smörjer in det med fuktighetscreme. Det är inte mycket, men det är ändå ett steg på vägen. Och den här gången tänker jag inte gå den mot underjorden. Det lovar jag er. Eller, jag lovar åtminstone att försöka.

Peter Pan-syndromet

2010-01-12T23:14:00.000+01:00

Dagen: städning av medicinskåp, läsning av Linns nano, skrivande på min egen, inhandling av mat, lek med Candy.

Jag kommer inte så mycket framåt. Imorgon får jag se till att ta mig iväg till FK. Jag funderar på att ringa istället för att gå dit, eller ja, dit måste jag och lämna in blanketten, men det vore bekvämt att slippa köa och bara telefonköa, även om det blir dyrt. Jag tror jag gör så. Det känns mer motiverat.

Idag har jag handlat mat, för första gången på länge. Mest köpte jag frukt, men förrutom två grapefrukter, som är väldigt bra för viktminskning, eftersom det förbränner mer kalorier än de tillför, bananer, clementiner och äpplen, köpte jag också bröd. Ett mörkt från Äntligen! om jag minns rätt, för jag måste verkligen lära mig att äta mörkt bröd igen. För nuvarande går jag ju på naturdiet, men när mina portionspåsar är slut vill jag vara säker på att jag har nyttigt bröd hemma. Jag köpte också ägg, för det ska tydligen vara bra att äta ett hårdkokt sådant på morgonen. Dessutom är det gott med ägg. Och det gör att jag kommit på ytterligare något som jag behöver till mitt hushåll: äggkoppar. Jag är ganska övertygad om att jag inte äger någon sådan. Skamligt, men det beror förmodligen på att Simon inte tycker om ägg, så jag tyckte inte det var nödvändigt då. Jag tror dock att jag har en äggpickare? Men jag kan ha fel.

Hörde att rädslan för att växa upp kallas Peter Pan-syndromet. Isåfall har jag ett grovt sådant. Jag vill ju helst att världen ska vara lika magisk som det fanns möjlighet för den att vara när man var liten. Att allt ska vara prinsar, prinsessor, glitter, poesi, enhörningar och rosafärgade muffins. När jag gått ned ett par kilo är baka muffins det första jag ska göra. Visserligen kan jag göra det tidigare, men eftersom jag inte vill äta själv, kan det bli konstigt. Småsaker som inte borde hindra mig, men som ändå gör det. Vad gör det att jag får massa muffins över? Det blir bara till att bjuda in fler människor! Ja, jag tror nog jag ska göra det! Kanske redan imorgon? Jag har glutenfritt mjöl, så varför inte baka en sats till Candy och Lisen? De kan få med sig varsin påse hem sen. Åh, rosa glasyr! Jag ser det framför mig. Mer baksaker är något jag borde införskaffa, som en sprits till grädde, och sugarpaste, för det verkar så mysigt att arbeta med. Ja, jag vill bygga upp en värld där dagarna är en saga, ett oändligt äventyr. Det är vad jag eftersträvar hela tiden, även om jag inte har så mycket ork längre. Jag har iallafall en rosa fjäderpenna, och den är lycka om något. Och jag har mina vackra dockor och oändliga möjligheter. Så det så.

Mitt liv ska börja snart. Imorgon ska jag vara duktig och göra massa tråkiga saker. Sedan ska mitt liv börja om igen. På riktigt den här gången.

Små mål

2010-01-11T20:45:00.000+01:00

Jag vägde mig idag för första gången på år, och blev chockad av resultatet. Jag vet att jag gått upp, men så här mycket? Innan jag bantade ned mig första gången, vill jag minnas att jag vägde tio kilo mindre än vad jag väger nu. Det skrämmer mig, det skrämmer mig. Ändå känner jag mig inte lika tjock som jag gjorde då. Jag vet inte hur det här gick till, och kanske ska jag inte förlita mig fullt på resultatet, eftersom jag vägde mig med x antal lager kjolar, tröjor, och dessutom en fullproppad mage. Jag vet att det är morgonvikten man ska förlita sig på, så jag ska väga mig igen när jag är hos Lisen, för att få veta exakt resultat.

Det här leder i alla fall till att jag verkligen vill komma igång med min viktminskning. Jag har ätit måltidsersättning lite till och från den närmaste månaden (?) men nu ska jag ta i med hårdhandskarna. Julen har väl gjort sitt till min uppgång, antar jag, men jag är ändå chockerad. Jag vet iofs att jag är 5 cm större i midjan nu än för ett år sedan. Imorgon sätter jag igång på riktigt, så försök inte bjuda mig på godis eller kakor eller fet mat på ett bra tag. Idag har jag ätit två naturdiet och sushi, men imorgon ska jag gå och köpa grapefrukt och kiwi, eftersom de förbränner mer än vad de tillför. Dessutom är det ju bra med promenader. Detta är ett av mina mål, att försöka komma ut och röra på mig en stund varje dag.

Det andra målet, det som jag skulle skriva om, var mitt enda sanna nyårslöfte, efter att jag ska skicka iväg romanen till ett förlag. Det är att jag ska försöka göra någonting kreativt varje dag fram över. Om det är att pyssla, virka, sticka, skriva, sy, måla eller fotografera spelar ingen roll, så länge det är någonting kreativt. Jag behöver det och har haft det som mål tidigare, men jag faller så lätt ur mina mönster. Jag skriver fortfarande på min nano, även om den kanske inte kan kallas nano längre eftersom jag inte klarade av den i tid, men berättelsen har än så länge inget annat namn. Jag fick ringa verkstan om min dator idag, som de inte fått in eftersom jag lämnade in den på en fredag, och de ska kontakta mig angående backup på mina textfiler. En skiva kommer kosta mig 590 kr, om jag hörde rätt. Det svider som fan, men det är inte värt att förlora så mycket text som jag skrivit, bara för att man vill spara pengar. Nanon skickade jag till Lisen innan jul, och det är alltså min senaste backup. När jag var hos mamma skrev jag en hel del på den, och det finns inget värre än att behöva skriva om saker. Dessutom är det inte alls säkert att jag minns allt jag skrev. Romanen hade jag fixat med sidbrytningar, och skrivit en epiolog på fyra sidor, om jag minns rätt. Inte kul att förlora det jobbet heller. Jag hoppas bara att min roman kommer bli utgiven, så jag får igen de där förlorade slantarna. Haha.

Idag har jag varit hos psykologen. För en gångs skull orkade jag sminka mig och borsta tänderna innan. Heja mig. Sedan ringde jag som sagt till verkstaden och efter det mötte jag upp Linn i centrum. Vi åkte hem till henne och hämtade ut dockpaket, och nu har jag ytterligare en docka på min lista. Jag vet vem han är i berättelsen, och vad som är minst lika illa: jag har kommit på karaktär till den puki som jag vill ha. Med min nuvarande ekonomi, plus att jag måste betala tillbaka de 24 000 jag lånat av mig själv, plus att jag vill köpa ett eget wii när jag har råd, kommer det dröja evigheter innan någon får komma hem. När de gör det, tror jag att det blir en MSD-pojke som ska heta Caspian och naturligtvis vara prins, eller en SD-kvinna som kommer heta Isolde. de kommer båda från http://iplehouse.net och Isolde är en YID Gentle Cocori, Caspian en JID Jerome (iallafall för tillfället. Det är roligt att planera dockor och karaktärer, men just nu har jag så många jag vill ha hem, som har en fast plats i sagan, att det irriterar mig att jag inte kan trycka på KÖP-knappen på ett par stycken redan nu direkt. Men jag ska inte klaga. Jag har sex underbara dockor, och jag har just fått en ny flicka, även om hon inte är hemma för tillfället. Midna kom som ni kanske vet med faceupen (sminket) skrapat på hakan, så jag skickade tillbaka huvudet till företaget för att de skulle kunna måla om henne. Nu väntar jag på svar att de fått henne. Det känns oroligt att ha saker på väg till företag, bättre när man vet att de är i säkra händer (dvs. inte postens) eller att de är på väg hem till mig, för då kan jag spåra paketet, plus att jag litar mer på EMS än svenska posten.

Jag fick även de saker jag beställt från Dollheart, dvs. ett par lolitaskor till Tuvstarr, rosa med cameér, fast det var lite för stora, samt en lyckopåse som innehöll en svart kimono, en rosettbrosch, benvärmare eller vad man ska kalla dem, en hatt, en underkjol, ett par trosor och en kjol. Jag är väldigt nöjd, även om jag hoppats att det skulle varit saker mer i Tuvstarrs smak. Nu kommer iallafall kjolen att bli Zeldas, tror jag och det är bra, eftersom hon inte har så mycket kläder som är hennes egna, eller som passar hennes stil. Jag är faktiskt inte på det klara med vad hon har för stil än xD

Det blev mycket dockprat nu, förlåt för det, men dockorna betyder så mycket för mig och utan dem hade jag inte mått hälften så bra som jag gör nu, plus att jag inte hade haft mina underbara vänner inom hobbyn. Ville är på väg hit nu, och det är fortfarande jobbigt mellan oss sedan vårt senaste gräl. Säger han iallafall, men att han tycker det gör ju att jag också tycker det. Det jag tycker är jobbigast just nu är at jag känner mig tjatig och klängig, osäker på om han verkligen vill vara med mig. Jag förstår om han skulle tröttna, för jag är så intensiv på alla sätt, så hetsigt svängande, så ambivalent, men kanske menar han allvar när han säger att han älskar mig och fortfarande vill vara min pojkvän. Det är bara så svårt att förstå som läget är nu. Som läget är nu är det alltid jag som frågar om vi ska ses, utom när han frågade om jag ville hitta på något på tremånadersdagen (vilket han senare struntade blankt i eftersom han mådde fysiskt dåligt) och han sover aldrig hos mig, även om jag frågar om han vill göra det. Jag kan ju heller inte komma hem till honom längre, om jag nu sagt det, det kanske jag inte har. Jag känner inte att jag är välkommen där sedan hans mamma först förbjöd mig att röka på balkongen, fastän det först inte var några problem alls och tydligen inga problem när Villes bror bodde hemma. Sedan sa hon att jag inte fick lov att sova där på vardagar längre, och då brast allting för mig. Inget av detta har hon sagt till mig direkt, utan Ville har fått vara mellanhanden hela tiden, och då blir det som att hon säger det bakom min rygg. Då känns det som att hon tycker att jag är en börda och att hon tycker illa om mig. "Jag kan inte ta hand om dig" sa hon när jag sa att jag inte mår bra av att vara hemma och att jag behövde en fristad. Jag vill inte bli omhändertagen, det är inte det jag vill. Hade jag velat det skulle jag flyttat till mamma igen eller lagt in mig. Allt jag ville var att få känna mig välkommen där, för jag var alltid välkommen hos Simon, oavsett hur illa jag betedde mig mot honom eller hans familj, men jag antar att alla föräldrar inte kan vara lika underbara som de. Just nu känner jag bara att det hade varit bra mycket trevligare att ha dem som svärföräldrar. Inte för att jag vet om det här förhållandet kommer hålla så länge. Inte för att jag vet någonting om någonting alls.

Förlåt för känslospyan, men man ska inte be om ursäkt för vad man bloggar om. Det här är min blogg och alltså till för mig och mina känslor, ingen annans. Tål det. Tål att jag skriver om min borderline, mina dockor och annat som tar upp mitt liv. Gör du det inte kanske du ska sluta läsa eller säga upp bekantskapen med mig. It's your choice.

Idag har jag gjort två bra saker, dvs. psykologen och samtalet. Jag ska försöka fixa med lite pappersarbete så att jag kan lämna in min ansökan om bostadstillägg imorgon. Jag har stickat och skrivit lite på nanon, och tagit oestetiska dockbilder. Jag försöker intala mig att jag är bra. Jag försöker intala mig att jag räcker till.

Uppdatering

2010-01-10T15:12:00.000+01:00

Har haft en fin helg, med Candy, Lisen, Ville och Michelle. Lisen sov här fredag till lördag, och sen sov Candy och Michi här natten till idag. Som vanligt var mitt rum äckligt och relativt ostädat, och jag vill gärna ha det fint och fräscht, men det kändes skönt att det bara var vänner som var här, som tar mig för vad jag är och som jag inte behöver göra ett gott intryck på för de tycker om mig oavsett vad.

Candy och Michi åkte för ett par timmar sedan och allt jag gjort sen dess är att sitta i min Hello Kitty-pyjamas vid datorn. Jag känner press på mig, eftersom det är massor jag måste fixa med och jag är så fruktansvärt seg på allting. Litelite städat är här iallafall nu, som i iordningplockat, men FK och alla jobbgrejer återstår. Ska försöka fixa dem idag, om jag orkar. Jag önskar Ville var här, för det känns lättare att ta itu med saker när jag har någon annan hos mig, men samtidigt kan jag inte använda min ensamhet som en anledning att skjuta upp saker. Sopsortera och diska måste jag också göra. Jag antar att jag ska hoppa in i duschen och sedan ta itu med all disken. Det hade varit skönt om jag haft mer ork att bry mig om mitt utseende. Plockade ögonbrynen snygga i fredags kväll, men sådant måste ju hållas efter också. Jag vill ta ett fotbad, men det känns inte så mysigt att göra när golvet är skitigt. Det känns inte heller så mysigt att jag alltid bloggar om städning, eller bristen på den. Jag vill så gärna att min blogg ska vara en rosa oas, men det blir inte riktigt så.

Så vi går över till någonting annat. Vi pratar om sådant jag inte uppdaterat er om, som att jag får duscha med bra shampoo igen. Jag fick 1l shampoo och balsam av mamma i julklapp, label m, honey and oat, som jag tycker fungerar jättebra på mitt slitna hår, eftersom det tillför en massa fukt. Jag har verkligen märkt att håret mått sämre sen jag fick byta till vanliga produkter som inte var köpta hos frisör. Att jag slutade bleka för 1,5 år sedan förbättrade hårkvalitéen, men nu är det tillbaka i samma gamla slitna tillstånd igen, och jag sov med balsam i håret härromdagen. Det ger oerhört bra resultat. Enda nackdelen är väl att man måste orka duscha på morgonen och att håret blir väldigt sprött under tiden man har balsam i, men det överlever man.

Fick även två stekpannor i julklapp av min mormor, och det var välbehövligt. Min stekpanna har handtaget gått av på, så Ville har fått laga det, men det är alldeles ryckigt, och nu fick jag ett nytt och dessutom ett pannkaksjärn. Jag önskar att jag inte kände mig så tjock, så jag kunde steka pannkakor och baka muffins. Av mamma fick jag även lite badlakan, rosa och med hello kitty, handdukar, en Hello Kitty-pärm, diverse strumpor och strumpbyxor, Kalle Ankas pocket nr 3, alltså den gamla upplagan i nytryck med färg och allt, en ny äggklocka i form av en tomat, och kläder till dockorna. Det är säkert massor som jag har glömt nu, men anyways, en liten lista. Lina och Susan gav mig en rosa rund kudde som jag ska ha och sitta på på golvet, men jag behöver skaffa flera så jag har till mina gäster också och av Katrin fick jag en liten groda i en glaskupa. Man ska fylla kupan med vatten, och efter tio minuter har grodan förvandlats till en prins, som växer i 72 timmar. Jag är nöjd med julen, för jag fick så mycket saker som jag verkligen behövde.

Känns lite sent att uppdatera om dockmötet och lolitaträffen, men jag hade iallafall väldigt trevligt på båda. Dockmötet var hos Linn i hennes nya fina bostadsrätt och även om Michelle, Lisen och jag rymde iväg lite grand var det jättemysigt. Jag ser redan fram emot nästa möte. Extra roligt var att jag hade sytt Luciakläder till alla dockorna, utom Midna som vägrade klä ut sig, så jag hängde på lite julgranskulor på henne och lät henne vara julgran. Det är alltid roligt när det finns ett visst tema på mötena, särskilt som jag själv älskar maskerad. Lolitaträffen var på Liseberg och vi började med att åka skridskor. Jag förstår inte hur jag kunnat glömma att det är så roligt att åka skridskor, och gör man det i lolita känner man sig som en blandning mellan Bambi och en skridskoprinsessa. Som jag tidigare drömt var det även en dröm som gick i uppfyllelse att få lov att vara en av lolitorna på isen, och det var alldeles, alldeles underbart. Efter åkningen fikade vi och sedan var allting ganska rörigt, folk tappade bort varandra till höger och vänster, och den enda jag höll fast i var Michelle, som sov över hos mig och senare dök även Lisen upp.

Nu kanske jag har kommit ikapp någorlunda. Jag ska hoppa in i duschen nu, och sedan försöka ta itu med den där disken och städningen. Wish me luck.

Linn och jag på Liseberg.

En sån natt igen

2010-01-08T04:03:00.000+01:00

Sist jag sov somnade jag sex på morgonen. Det var igår, med rätt mått mätt, men det blir konstigt om nätterna. Mitt rum är fullkomligt kaos, och jag önskar mig ork att ta itu med det. Jag önskar mig större rum, en helt ny bostad. Pratade med soc idag och sa att jag inte vill att min hyresvärd är med på mötet. Hon skulle se om hon kunde hitta någon mer som kunde följa med, eftersom de inte får göra hembesök ensamma. Det är så mycket struktur som behövs, och jag skulle må bättre av att inte ha det så mycket kaos med allting, men samtidigt kväver det mig. Helst vill jag ligga i dvala, sova törnrosasömnen, vila i hans famn utan några krav. Men det fungerar inte så, det fungerar aldrig så. Korridoren luktar rök nu. Jag tror inte min granne är hemma, men jag skäms ändå. Håller fönstret öppet för att jag varit lat och inte rökt utomhus. Jag vill inte att det ska lukta när soc kommer.

Jag har tagit sömnmedicin för första gången på länge, bara en propavan, men ändå tabletter. Det är en sån där natt igen, då jag vill ordna upp allting som har med mitt liv att göra, ställa det till rätta igen. Vad har jag att ta hand om? Mitt rum, grundligt, köket. Sopor ska tas ut och saker ska slängas. Jag behöver köpa nya disktrasor. Sedan är det jobbfakturorna, som jag bara skjuter på, och papper om bostadstillägg till FK, och så naturligtvis mina julklappar till Linn, Michelle, Lisen, Jeanett, Katrin, Anna och Susan. Herregud vad många människor det blev när jag rabblade upp dem. Det viktigaste är till mina lolitaprinsessor, eftersom vi ska fira vår egen lilla julafton tillsammans. Och Lucy, min laptop, har fått ett glapp med strömkabeln, stötte man till den kunde den ändra sig från att vara ansluten till att inte vara det, och nu ikväll så dog hon bara. Oavsett hur jag vrider och vänder på kabeln, får jag den inte att ge ström. Ska lämna in datorn imorgon och hoppas på att det går att fixa och det snabbt. Jag har ju min nano enbart däri och den vill jag kunna skriva på när jag känner för det. Jag hoppas det är kabeln det är fel på och inte själva datorn, för det blir enklare så, om jag bara kan få en ny kabel.

Jag är inte trött, men jag ska dra mig till sängen. Försöka komma upp klockan elva imorgon, äta min frukost (naturdiet just nu eftersom jag blivit så tjock och inte har någon kontroll) ta mina mediciner som jag ska. Med Cipralexen slarvar jag något outhärdligt. Jag skäms för det, för inte kan jag räkna med att må bra om jag slarvar med mina antidepp. Klä på mig i god tid innan jag ska iväg, för imorgon ska jag träffa Candy efter tre, borsta mina tänder, sminka mig så jag slipper känna mig ful, ta hand om köket direkt när jag ätit och klätt på mig, och så städa lite på rummet. Kanske inte stannar så länge hos Candy, just för att få städat. Jag önskar att jag inte var så sjuk. Vill så gärna få vara en fungerande människa och en bra flickvän. För en gångs skull.

Tuvstarr ute i snön, i vinterkläder som jag köpt av en tjej på senaste dockträffen. Hon är så underbar i sin nya sminkning, och jag älskar verkligen tröjan och mössan. Jag vill orka bry mig mer om mina dockor också. Jag vill orka så mycket mer än vad jag gör.

Var dag är väntan

2010-01-07T15:17:00.000+01:00

Pratade med Simon på msn igår och han har hittat en ny. Han säger att de inte är tillsammans, att de inte ens kysst varandra, men jag tror vad jag vill. Och jag vill inte bry mig, men på något sätt gör det mig ändå fruktansvärt ledsen, för efter allt han gjorde mot mig, som han behandlade mig, önskar jag honom all världens ensamhet. Samtidigt betyder han fortfarande mycket för mig, och det är klart att jag vill att han ska få vara lycklig, men bara om jag själv är lyckligare. Och lyckligare kan jag inte säga att jag är. Jag är sjukare än någonsin och det går ut över mitt och Villes förhållande. Jag stormar så lätt, och han bara står stilla, tar emot allting som väller över honom. Jag skadar honom och därigenom skadar jag mig själv.

Jag gör inte mycket om dagarna. Sitter vid datorn på tok för mycket och väntar på att någonting ska hända. Jag har fortfarande jobbfakturor att skriva, fortfarande papper att skicka in till FK, men jag önskar att jag slipper allt sådant. Jag vill bara få lov att ta det lugnt. Jag orkar inte rutiner nu. Orkar knappt ta mina mediciner, borsta mina tänder, koka kaffe. Ändå kommer det alltid nytt när någonting är avklarat. Jag hatar att jag inte får leva i en bubbla, att den alltid måste spricka. Klockan är tre på eftermiddagen och jag sitter i pyjamasbyxor och Lund-tröjan, tjocka strumpor och Kalle Anka-filten omkring mig. All min vakna ensamma tid är väntan på att döda den med någon annan. Igår var jag hos Linn och lekte. vi såg på hennes Kaya-dvd, lekte med dockorna och drack kaffe. Mysmys. Sen hämtade Ville mig och vi åt sushi. Jag får honom att tycka om en massa bra maträtter. Mitt nästa projekt är kaffe ^^

Jag hade hoppats att jag skulle ha ork att städa lite på mitt rum idag. Trött på dammet som yr omkring, trött på fläckar på golvet, saker överallt. Det är inte lätt att bo på 12 kvadrat när man har så många intressen som jag har. Om jag orkar städa vet jag ännu inte. Jag hoppas på att Ville ska komma hit, men det är möjligt att han fortfarande sover, eftersom han fick en sömntablett av mig igår. Så återigen väntan, väntan.

Jag får märkliga kliande utslag på kroppen. Ville får dem också. Jag vet inte om det är någon ohyra jag har hos mig eller vad det kan vara. Det sätter sig överallt, framförallt på mina händer. Det gör att jag känner mig ännu mer bekväm med att vara hemma hos mig, och Villes mamma vill inte att jag ska sova där på veckodagarna. Suck, mödrar.

Inte mycket pyssel, inte mycket poesi, inte mycket muffins, glitter eller sagor här på sistone. Förlåt mig. Jag kan inte lova att jag ska bättra mig, jag kan inte ens lova att jag ska försöka, så tills jag har orken får ni stå ut med mina känslospyor. Nu väntar kaffevatten, och så borde jag ta medicinerna och borsta de där tänderna.

2010

2010-01-05T16:50:00.000+01:00

Dagarna bara går och går, och jag har så mycket att uppdatera om, men så lite ork. Nyår var vackert. Himlens utlösning och svavellukten, hur jag alltid tänker att den här gången kanske det är 1677. Skålande i rosa champagne, kyssar, ja, allting var vackert.

Och sedan lite kaos såklart. Jag har fått kallelse till Lerum nu, så jag hoppas att jag ska få DBT. Sedan ska soss komma på hembesök hos mig på måndag. Förhoppningsvis får jag hjälp att leta efter ny lägenhet. Jag får inte lov att bo kvar här eftersom jag inte studerar, och dessutom mår jag psykiskt dåligt av min nuvarande bostad.

Jag behöver städa, som vanligt, och pyssla klart julklappar. Jag vet inte hur mycket jag orkar. Vill bara att älskling ska komma hit och hålla om mig. Idag är det tre månader, förresten. Det var allt för nu.

Jobb, jobb, jobb

2009-12-06T21:42:00.000+01:00

Jaha, så var det söndagskväll igen. Jag har alltid hatat söndagar, ,men är man inte sjukskriven är ju alla dagar lika egentligen. Ändå har jag den där ångesten i mig. Varför? Imorgon ska jag till Halmstad och föreläsa (igen) och på torsdag är det LSR:s prisutdelning. Jag känner alltid lite ångest när jag ska åka iväg, och just nu är Ville arbetslös, så jag skulle hellre mysa bort halva dagen med honom, ta det lugnt, se film, städa klart här, pyssla och baka pepparkakor. Jag köpte jättesöta kakformar igår; en sko, en blomma, en nyckel som överdelen är hjärtformad på och en cupcake med ett ljus i. Idag har jag fått städat lite, och pantat flaskor, och börjat planera föreläsningen imorgon. Som vanligt är jag ute i sista minuten, men jag ska återanvända lite gammalt material också. Imorgon blir det att välja ut dikterna, avboka tiden till psykologen och åka iväg.

Jag ka fixa klart med min packning nu. Jag har aldrig mycket saker med mig ned till mamma, mest medicin, och den här gången hennes födelsedagspresent. Lite annat också såklart. Just nu tittar vi på tv och jag dricker vaniljvodka. Det är riktigt gott. Vi tänkte se på Förtrollad ikväll. Jag kan behöva lite magi i mitt liv just nu.

Ville är helt underbar, även om det är lite jobbigt mellan oss ibland, men det beror mycket på att vi båda är så sårbara och känslomänniskor. Vi har det väldigt roligt tillsammans, i tisdags var vi tillexempel på Ullared, och jag köpte naturligtvis alldeles för mycket, men det var ändå bra saker. 19 par trosor, hello kittysängkläder och pyjamas och två heffaklumpar. Bland annat. Naturligtvis bland annat.

I onsdags var Anna i Göteborg på besök, och det var så underbart att få träffa henne igen. Vi spelade Guitar hero på wii:et jag lånat av Melinda, ör ja, jag har köpt ett sånt spel och en gitarr till det. Dessutom har jag beställt en ny docka och köpt ett rosa Nintendo DS Lite. Shopaholic, jag vet, men jag tänkte att jag kanske mår lite bättre om jag har saker att fördriva tiden med.

Annars? I helgen har jag varit med Michelle, som skulle få kläder vi beställt från Bodyline. Sedan missade hon sin buss till sin pojkvän, pågrund av trafiken, så hon fick stanna över natten. Lika mysigt som alltid. I lördags kom Lisen, och vi sprang på stan, åt sushi och spelade Sims castaway på wii. Vi drack också chokladglögg med Ville, eftersom det var vår tvåmånadersdag. Vi firade inte riktigt, men åh andra sidan tycker jag att det är första månaden som är viktig, sedan halvårsdagen och därefter årsdagarna.

Det är jobbigt att läsa gamla dikter. Samtidigt känner jag mig pepp på att skriva igen. Får se om jag kan skriva mer på dockornas historia, för jag hade gärna gett morfar den i julklapp. Nu ska jag mysa lite med Ville, och ladda upp bilder. Puss på er!

Första advent

2009-11-30T18:19:00.000+01:00

Söndag: Idag har varit en fin dag. Först åkte vi till Mediamarkt, och köpte en tv. Sedan ville Ville (haha) ha en tv-bänk, och jag ville titta på bokhylla, så vi åkte till IKEA. Det blev ingen bokhylla, jag valde inte ens ut någon, men jag köpte självfallet doftljus, och lite gosedjur till dockorna, samt lite annat smått och gott. Nu sitter vi och ser på Girl, Interrupted. Jag dricker hallonvodka och vi har ett av de nya doftljusen tända. Jag tycker mycket om Villes rum. Det är svart, en stor kontrast till mitt eget rosa och det är rymligt och bekvämt. Han har en stor säng, och nu även en enorm tv, en soffa och två akvarium. Jag trivs här, och det är som sagt en skön paus att få vara här och faktiskt bara vara. Imorgon är det psykologtid och jag ska även försöka gå till FK och ansöka om bostadstillägg, samt lämna tillbaka mina lackstövlar (för andra gången) limningen håller uppenbarligen inte alls.
Hursomhelst, efter IKEA åkte vi hem igen en sväng, och sedan begav vi oss till Lisebergs julmarknad. Jag kände plötsligt en sådan längtan efter att åka skridskor. Jag vet faktiskt inte om jag gjort det sedan jag slutade nian. Vi hyrde varsitt par, och åkte runt en stund. Med musiken som spelades, ljussättningen, atmosfären, allt, var det helt underbart. Jag önskar att jag hade kunnat känna mig lycklig, men jag mår fortfarande för dåligt för det. Den nittonde är det lolitaträff på Liseberg, och jag ser verkligen fram emot det. Mitt första dockmöte sammanföll med lolitornas julmeetup och det var så underbart att se dem åka omkring på isen. Jag ville så gärna vara en av dem, och iår kommer jag att vara det. Jag kommer till och med att ha en lolitakappa, eftersom Michelle och jag beställt lite grand från Body Line. Sist vi beställde därifrån tog det bara ett par dagar för paketet att komma hem, och jag hoppas att det ska gå lika fort den här gången.

Efter skridskoåkningen åt vi varsin våffla. Ville åt belgisk våffla med sylt och grädde, och jag åt spanska våfflor med chokladsås. Vi gick runt och tittade lite í bodarna och stånden, och det var väldigt fint att vara där med Ville. Jag vågar ju inte säga någonting, men jag hoppas att vi kan bli lyckliga.

Sedan drack vi glögg, och direkt efter hittade vi Valrhonas stånd, och då var jag ju tvungen att köpa deras julchoklad, som innehåller äkta kanelstång och vaniljstång. Sist åkte vi upp i Lisebergstornet, och såg ut över hela Göteborg.

Måndag: gårkvällen var kaos. Jag vet inte om jag vill säga något om det, mer än att jag är trött på attallting blir så fel hela tiden. Jag vet inte om vi kommer klara det här. Jag vet ingenting, och det här är fel forum för att skriva det, så nog talat om kaos. Imorgon ska vi åka till Ullared, och det ska bli roligt. Punkt.

Eskapism

2009-11-28T21:24:00.000+01:00

Längesen jag skrev, och visst händer det saker, men jag har inte orkat avlägga några rapporter. Jag har bott hos Ville hela veckan, och det är en skön paus från allting. Jag mår sämre nu igen, ibland mår jag så dåligt att jag funderar på om jag borde bli inlagd. Men jag vet ingening. Ibland tror jag att jag kan klara mig ändå.

Det är skönt att vara här. Skönt att slippa ta ansvar, och jag har en ny, mjuk rosa morgonrock med hello kitty, jag har köpt guitarhero som jag spelar på wii:et jag lånat av Melinda, och härromdagen köpte jag ett rosa DS lite. Jag gjorde det för att jag vet att jag mår bättre om jag kan fokusera på någonting sådant, försvinna in i det. Eskapism, kära vänner, eskapism.

Jag skulle till tandläkaren i onsdags, och Ville följde mig dit, men när jag inte skulle få göra min lagnibng, eftersom de tagit in en akutpatient och jag kom lite sent, utan bara ta bort lite tandsten, fick jag en panikångestattack, och jag fick säga till tandhygienisten att jag inte klarade av att han rotade runt i min mun. Han förstod mig, och jag ska få en ny tid i januari.

Jag har tidigare nämnt att jag har svårt att säga nej. Jag vill väldigt gärna hjälpa, och ibland säger jag ja till saker som jag egentligen vet att jag inte klarar av. Jag behöver en paus från allt sådant nu. Jag behöver att ingen ställer några krav på mig, för jag är fortfarande sårad efter att en vän till mig försökte kräva att jag skulle hjälpa henne att städa, och min ursäkt att jag själv hade mycket att göra, och att jag mådde dåligt, dög inte. Man ska kanske tillägga att denna vän använder sitt eget dåliga mående som undanflykt hela tiden, men när någon annan gör samma sak, är det ingen giltig ursäkt. Nu var det inte ens så att jag bara skulle slippa undan. Jag ville hjälpa till, men jag kände mig stressad och att jag höll på att börja må sämre, vilket jag ju mycket riktigt gör nu. I efterhand blev jag dessutom nästintill utskälld, eller, så uppfattade jag åtminstone det. Jag är väldigt känslig, och jag kan inte hantera sån kritik, för jag tar åt mig för mycket. Jag har inte vågat ta upp det med min vän, för jag vet inte hur hen skulle ta det. Så mycket jag kan vill jag undvika konflikter, men genom att jag skriver detta kommer jag kanske ändå skapa en. Allt beror på huruvida vännen läser det här eller inte. Nu är jag ständigt rädd för att bli ombedd att hjälpa till med saker,eftersom jag är rädd för att misslyckas med det, att jag tror att jag ska orka, men sen behöver backa ur i sista minuten. Linn håller på att flytta, och självfallet vill jag hjälpa henne att komma till rätta, men när hon frågar om jag vill hjälpa henne känns det inte som ett krav. Orkar jag inte så förstår hon, och det verkar som att den här andra vännen inte förstår riktigt att jag är sjuk. Som att hen tror att hen kan be mig om vadsomhelst, och det är kanske att gå lite för långt nu, men jag känner mig faktiskt utnyttjad, för jag vet ju att jag är väldigt snäll på det sättet, att jag inte säger nej direkt, utan försöker komma på ett sätt att lösa situationen, till den grad att jag ibland måste låta bli saker som jag behöver göra för min egen skull. Jag ber om ursäkt för att jag skriver det här, men det är någonting jag behövt få ur mig länge. Det är någonting som fortfarande gör ont.

Who stole my cupcake?

2009-11-08T22:14:00.006+01:00

Jag har ganska nyss avslutat en halvstor städning av mitt rum. Det känns bra, men jag skulle verkligen behöva skaffa mig en egen dammsugare. Rosa såklart. Sedan vill jag köpa mig en till bokhylla såsnart jag får pengar, så jag kan förvara mina pysselsaker och eventuellt dockorna däri. Jag behöver även fler förvaringslådor, eftersom jag har en massa saker i påsar under mitt skrivbord. Det är fint att drömma inredningsdrömmar och hur viktigt är det inte att man trivs i sitt eget hem? Ville har hjälpt mig lite på vägen genom att sätta upp en av mina planscher, en hjärtformad krok åt mina nycklar, och min hjärtlampa jag haft liggande hur länge som helst. Jag ska försöka ta lite bilder på lägenheten och lägga upp här imorgon.

För andra dagen ligger jag efter med min nano. Jag vet inte om jag kommer orka skriva 2000 ord idag, hittills har det bara blivit ca 700, men jag tänker iallafall försöka. Det blir lätt att jag tar på mig för mycket, det har jag sagt innan, och jag har varit rädd att nanon inte skulle vara bra för mig, att jag skulle må dåligt av att ha den pressen på mig, och visst känner jag mig stressad, men det funkar ändå relativt bra. Jag vill så otroligt gärna vara en fungerande människa, men jag är det inte. Jag klarar inte av sådant som andra tycker är självklart, för jag mår för dåligt, och jag förnekar det gärna. Jag gör upp så storslagna planer för mitt liv och ser dem ständigt flyga för nära solen och störta i vattnet. Jag är trött på det. Jag måste sluta ta på mig mer än jag klarar av, och jag ska försöka att klara av det jag sätter mig för.

Imorgon har jag psykologen. Sen ska jag sy dockkläder och skriva nano och brev. Nu i helgen har jag faktiskt orkat sy kläder till min lille nykomling Peter. På bilden är det Kotte som är i fokus, visst vill man bara äta upp honom?

Jag har tagit mig igenom alla texterna till skrivartävlingen, men jag glömde skriva ner vilka jag tyckte bäst om, så jag får ögna igenom dem igen. Minns iallafall vilken som var min absoluta favorit, så det är bara två till jag behöver välja ut. Nej, gott folk, nu ska jag dricka kaffe och skriva nano!

För att vara sjuk måste man vara jävligt frisk

2009-11-06T11:15:00.003+01:00

I september ansökte jag om aktivitetsersättning, eftersom att jag under min sjukskrivning inte har någon inkomst, och jag beräknas vara sjukskriven i minst ett år. I oktober frågade jag hur det gick för Försäkringskassan, och fick svaret att de behövde ett läkarutlåtande som komplettering till min ansökan. Jag blev inte lite upprörd över att de inte meddelat mig det, utan lät mig veta det först när jag tog kontakt med dem själv. Igår skickade jag iväg ett nytt mail, för att kolla att de fått utlåtandet, och frågade hur lång tid det skulle ta. "Handläggningstiden är för närvarande 120 dagar." Jag blev rent utsagt förtvivlad, eftersom de pengar som jag levt på under hösten börjar ta slut. Det är pengar som jag ätit och rökt upp och pengar som egentligen skulle gått till mitt körkort såsmåningom. Jag har cirka en tusenlapp kvar av allt, och min hyra ska vara betald om tre veckor. Jag ringde mamma och storgrät, och hon lugnade mig genom att säga attjag får söka socialbidrag och att hon och pappa ska sätta in så att jag har råd med min hyra, men jag vet att soss också har långa handläggningstider och jag är så trött på att ha dåligt samvete såfort jag köper någonting. Det skulle bara vara så skönt att få aktivitetsersättning, för det skulle vara mina egna pengar och ingenting som ska betalas tillbaka, eller som jag behöver känna mig dum och dålig för att jag har. Jag vill kunna köpa lolitakläder och unna mig sushi och fika och spara till dockor, utan att känna att jag gör av med mina föräldrars pengar.

Idag blev jag väckt av att min handläggare på FK ringde mig. Han hade fått mina mail jag skrivit och där jag berättat om hur min situation ser ut, hur förtvivlad och besviken jag är. Nästan det första han sade var att det inte skulle behöva ta så lång tid, och att han trodde att jag skulle få aktivitetsersättning för två år framåt. Det är inte han som fattar beslutet, men han skulle meddela beslutsfattarna om min situation och eftersom jag är så akut, tippade han på att det skulle ta två-tre veckor. Det är en sådan enorm lättnad för mig. Jag hoppas verkligen att det går så fort, så att jag har pengar till hyran, men mamma sade att hon och pappa ändå skulle sätta in pengar åt mig, så att jag inte ska behöva suga på ramarna och vänta ut FK för att kunna betala hyran. En annan positiv sak min handläggare sa, var att jag får retroaktivt sen juni iår, vilket betyder att jag kommer få en hiskelig massa pengar på en och samma gång. Shopaholicen i mig tänker genast: Yeeeey, dockor! Yeeeeey, kläder! men även om det är frestande, så blir det första jag gör när pengarna är inne att sätta in 24 000 eller så mycket jag kan, på mitt Handelsbankenkonto, så att jag har betalat tillbaka allt jag lånat av mig själv. Jag vill inte behöva känna att jag ätit och rökt upp de pengar jag fått av min farmor och andra släktingar när jag döptes och vid andra tillfällen. Att använda de pengarna har känts väldigt jobbigt för mig, men jag har inte haft något annat val och min tanke har alltid varit att betala tillbaka dem så snart jag kunnat. Nu verkar det som att jag snart kommer kunna det, och det känns helt underbart.

Igår firade Ville och jag en månad. FK-incidenten kändes inte som något kul sätt att fira det på, men vi tog det lugnt, bakade äppelpaj och åt den med vaniljsås, och drack mousserande jordgubbsvin. Jag fick inte skrivit alls mycket på nanon, eftersom jag inte mådde bra, så jag ska ta igen det idag. Mina andra planer för dagen är att jag ska försöka sy färdigt de kläder jag håller på att sy upp till en tjej, och dessutom sy lite kläder till min lille prins. Jag vet inte om jag kommer hinna eller orka det, men han börjar bli trött på att inte ha några kläder. Dessutom ska jag läsa så mycket jag kan av bidragen till skrivartävlingen, så att jag kan välja ut de tre jag tycker är bäst, eftersom jurymötet är på torsdag. Ikväll kommer Ville hit och han ska sova hos mig inatt. Det ska bli så skönt att få somna i hans famn igen. Men nu tänker jag ta en dusch, sedan läsa lite av texterna, och så ska jag unna mig att köpa sushi, för att fira att FK kommer ge mig pengar.

Duktig flicka-komplexet

2009-11-03T22:54:00.004+01:00

Mina dagar försvinner. Framemot eftermiddagen känner jag mig olidligt trött, det avtar sedan, men det gör ändå att jag har några timmar då jag verkligen inte orkar göra någonting. Och jag har så mycket att göra känns det som.jag ligger efter otroligt mycket med mina comissions, jag borde städa, jag ar saker att skicka iväg som folk köpt av mig på Tradera, j, det känns som att jag har fullt upp. Och dåligkänslan är här igen. Jag känner att jag inte duger, att jag inte är värd någonting, och tillochmed när jag är med Ville känns det så. Som att jag inte förtjänar honom och att han är värd en helt annan flickvän, en som inte har allt mitt mörker och all min orkeslöshet. Någon somär bra, på riktigt.

Jag trodde jag mådde bättre än på länge, men jag är rädd att jag kommit tillbaka till nedåtspiralen igen. Jag försöker andas, försöker ta en sak i taget, men allting hopar sig över mig, och varje kväll lovar jag mig själv att imorgon, imorgon ska jag ta itu med livet och allt som hör därtill. Imorgon ska jag vara en duktig flicka. Det blir j inte så. Det blir kväll. och jag är dum som tänker att dagen är bortslösad för att jag har trevligt med mina vänner istället för att kara av allt jag har att göra. Jag är um som inte kan slappna av helt och fullt och bara vara i Villes famn, men hur längesedan var det inte jag kunde slappna av på det sättet? Jag vet att jag haft en period nu då jag varit tillfreds i sjukskrivningen, då jag faktisktkunnat tänka att det är okej at inte göra så mcket, men nu när jag har saker som bör göras är det inte längre okej. Jag måste ta itu med det här. Frågan är bara hur jag ska få tiden att räcka till, för både den och orken måste sammarbeta. Nu gör jag en check-lista att bocka av imorgon, för att få sakerna uträttade. Jag ska:

Tvätta 10-13
Vaccinera mig mot svininfluensan (jag tillhör riskgruppen eftersom jag har SLE)
Posta paket
Skriva mina 2000 nanoord på Greenwich
Läsa texter till LSR:s skrivartävling
Se till att få sytt/påbörjat en överdel i dockstorlek i rosa glittertyg

Jag vet inte om jag kommer klara allt det här. Vet inte om jag kommer låta bli att vaccinera mig, av lathet och av att jag hatar när jag inte har exakt koll på vart jag ska. Men det positiva är att jag har något att göra medan jag väntar på min tur, jag kan skriva på nanon. Jag vet heller inte om jag kommer skjuta upp postandet av paketen, just för att det är så lätt att göra, men det känns som att de verkligen måste skickas iväg nu. Jag harju fått pengar och allt. Och sy? Ja, det tar alltid emot litegrand när man inte sytt på ett tag, man gör det till en större grej än vad det är, och bygger upp en känsla av att det skulle vara något jobbigt, när det mest av allt är kul.

Idag har jag träffat Sara H och spelat guitarhero och ätit i pajens tecken. Först en jättegod kycklingpaj med ärtor och purjolök, sedan en enormt smaskig äppelpaj. Det var inte fel alls ^^ Jag har också börjat ta mig igenom den enorma mängd texter jag fått från LSR. För andra året i rad ska jag vara med i deras jury, och det är naturligtvis jättekul, men jag känner att det börjar bli lite för mycket saker för mig just nu. Jag vet att jag inte får ta på mig mer än vad jag klarar, men jag kan inte direkt säga nej till något av det jag har att göra nu. Jag vill gärna tänka att i nästa vecka får ag lov att ta det lugnt, men riktigt så enkelt är det inte. På torsdagen har jag nämligen både läkarid, plus att vi ska ha möte med juryn och utse vinnaren. Detta betyder att jag har lite mer än en vecka på mig med texterna, och att jag måste ta mig en vända till Lund. Jag var just nere, och jag känner att jag verkligen inte orkar. Att resa tär så mycket på mig, men jag kan inget göra. Jag vill inte missa jurymötet, för det är verkligen trevligt och givande att träffa de andra jurymedlemmarna, och jag vågar inte boka om läkartiden, eftersom jag vet att det kan dröja länge innan jag får en ny. Jag är alltså fast i det här läget, men jag får försöka att låta bli att tänka på allt på en gång. Jag ska verkligen försöka hålla min planering för morgondagen, för det skulle vara så skönt att få de sakerna avklarade.

Och hur det går med nanon? Jo, jag hållit min wordcount! 6083 ord. 2000 ord om dagen. Jag är lite stolt över att jag fortfarande håller mig till det!

Nanowrimo

2009-11-01T22:19:00.003+01:00

Jag sitter och dricker kaffe i min mysmarilynmugg. I somras köpte jag tre muggar med den vackra kvinnan på, och nu hade jag plats i resväskan att ta hem en av dem. Ville har just åkt hem efter att vi tillbringat dagen och gårdagen tillsammans. Det har känt som en lite stressig vecka, och jag hann inte göra alls de saker jag ville göra hemma hos mamma, men jag hann iallafall planera föreläsningen för Elsa Grave-sällskapet, och det är jag glad för. Det gick faktiskt riktigt bra den här gången. Sen har jag träffat Erik, och varit hos pappa och fått min nya telefon. Det är en rosa Sony Ericsson w595 och min försenade födelsedagspresent. Den är jättefin och jag har Kayas Chocolat som ringsignal. Kärlek.

Idag är det den förste november, vilket innebär första dagen på Nanowrimo, dvs. att man skriver en roman på 50 000 ord på en månad. Jag har väl aldrig tyckt att det varit något för mig, men iår har jag bestämt mig för att göra det, och jag vet att det inte är någon stor bedrift, men jag är ändå stolt över att jag klarat min första dag. Jag har skrivit lite drygt 2000 ord och jag planerar att fortsätta med det.

Pappa sa till mig att jag får se till att skaffa mig lite rutiner. Det känns väldigt jobbigt när mina föräldrar kommenterar sådant, för det får mig att känna mig så dum och dålig. Han sa att jag ju inte har någon fast tid jag går upp på, och att han ibland ringer och väcker mig klockan elva. Då svarade jag att man inte får väcka mig före tolv. Jag blir väldigt trött av mina sömnmediciner, men det är inte så att jag vill ligga och sova hela dagen. Sätter jag inte klockan vaknar jag inte förrän det är eftermiddag, men vaknar jag bara klockan tolv tycker jag inte att det gör något. Att säga åt mig att börja gå upp klockan nio och ha ett inrutat schema, känns som att man säger åt någon som brutit benet att han eller hon måste börja träna sitt ben genom att gå på det, när man fortfarande bär gips. Jag vet att jag behöver rutiner, men just nu klarar jag det inte. Jag kan inte bestämma att jag ska ha gjort det och det en viss tid, när jag fortfarande har svårt att ta hand om min städning, min disk och min vardag överhuvudtaget.

Men visst har jag mina rutiner. Jag träffar folk varje dag, med få undantag, och jag brukar pyssla eller skriva eller göra något annat. Jag försöker tänka så och försöker känna att jag faktiskt är bra, att jag inte är fullständigt värdelös. Men det är svårt att hålla den känslan, svårt att få grepp om den, svårt att banka in det i skallen. Jag slåss med duktigflicka-komplexet igen, för första gången på länge sedan jag blev sjukskriven. Jag önskar att mina föräldrar kunde se det, kunde säga åt mig att jag faktiskt duger och att man inte måste vara Superwoman varje dag för att räcka till. Ville säger åtminstone det till mig. Det är okej att bara vara ibland, bara finnas. Jag börjar tro att jag har manodepressiva tendenser. Ibland orkar jag ingenting överhuvudtaget och ibland vill jag göra allt på samma gång.

Idag hade jag tänkt att jag skulle gjort lite pappersarbete. Räknat ut vad folk är skyldiga mig efter Dollmore och Iplehouseordern, men det har inte blivit av. Jag och Ville har gjort gröna zombiepannkakor, tittat lite på film, myst, städat och lagat mat. Och så har jag ju skrivit min första del av nanon. Jag måste försöka intala mig att det duger, att jag duger. Imorgon ska jag iallafall göra det. Och så ska jag sy på mina comissions, gå till psykologen och sy dockkläder till Tuvstarrs lillebror, som jag fick hem igår efter att han legat i nästan en vecka på posten. Men nu måste jag gå och borsta tänderna, för min sömntablett börjar kicka in.

Resfeber

2009-10-27T10:58:00.003+01:00

Tji fick jag för att jag sa nej till allt och alla i torsdags. Tji fick jag. Men det är ett steg på vägen.

Jag håller på att packa för att åka till Lund alldeles för snart. Det är alltid såhär. Sista minuten-packning, resfeber och ångest. Oavsett om jag ska hem eller ner till Lund. På fredag klockan sex ska jag uppträda på Halmstads stadsbibliotek. Har jag förberett något? Självfallet NEJ. Jag ska överföra mina dikter till Lucy, så jag kan sitta på bussen och välja ut dikter. Den här gången vill jag vara väl förberedd, så att jag faktiskt känner att jag gjort ett bra jobb efteråt.

Helgen har varit halloweendockmöte och mys med Ville och Lisen. Jag är ännu mer dockpepp nu än vanligtvis. Lisen sov över tills igår och vi väcktes av ett paket som ringde på dörren. Det var dags för min lilla hemlighet att avslöjas, för i paketet låg nämligen min nya docka. En realpuki Soso från Fairyland! Han är lika söt som han är liten och anledningen till att jag inte har några pengar, men det var det faktiskt värt. De ska nämligen inte tillverka fler realpukis, så jag är jätteglad att jag köpte honom.

På onsdag ska jag få min försenade 20-årspresent av pappa. En Sony Ericson W595, rosa såklart. Det ska bli roligt eftersom den är en walkmanmobil. Men nu måste jag ta itu med min disk och resten av packningen. Jag är tillbaka på lördag, tills dess: Tchüss!

2009-10-23T18:11:00.002+02:00

Det har tagit mig en hel dag att samla kraft för att få iväg mina papper. Förnyat sjukintyg till FK, och sjukintyg och läkarutlåtande till Folksam. Jag hatar att jag har så svårt att ta itu med saker. Så jobbigt var det inte. Nu är jag ensam i en rörig lägenhet, med lite disk kvar och ett golv som bör städas undan på tills imorgon, när Lisen ska sova över hos mig efter halloweenmötet. Jag har hunnit sy halva Zeldas hatt, och ska sy klart resten av den, och baka glutenfria muffins till imorgon. Dessutom vill jag sätta ihop schemat för soptömningen ikväll, för gör jag det inte nu, kommer jag säkert inte få det gjort den här veckan, och jag vill verkligen ha ett sådant. Jag känner mig totalt orkeslös, men jag vet att Ville säkerligen hjälper mig med det jag ska fixa när han kommer hit. Så nu sitter jag och väntar på att få besked om när det blir. Ska lägga mig i sängen och läsa Jeanetts brev, för att få inspiration till romanen. Och dricka mitt kalla kaffe. Det hade varit gott med te, men orka laga? Nej. Inte när grannen redan har gnällt på om all min disk. Suck. Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag blivit sån här. Jag förstår inte hur det gick till.

Arga lappen

2009-10-23T12:46:00.003+02:00

Jag fick inte någonting skrivet igår, mycket för att jag loggade in på min bank, och upptäckte att jag inte ens hade råd att betala hyran. Folk är skyldiga mig pengar hit och dit, så det kommer lösa sig, men det är ändå knapert och jag kommer behöva ta mina allra sista sparade pengar. Det känns verkligen jättekul. Jag hoppas att Försäkringskassan kommer vara snabb, för annars kommer jag att få söka socialbidrag. Wohooo!

Annars? Har jag sytt klart Tindras halloweenkläder, inte skickat iväg mina papper och fått arga lappen från min granne. Kul att han trots att han vet att jag mår psykiskt dåligt, ändå måste påpeka att köket är det grisigaste han sett. Jag hatar att dela kök. Visst vet jag att där står mängder av disk, och tro inte att jag tycker det är särskilt kul, men att få det påpekat gör att jag känner mig ännu mer lat och ännu mer dum och dålig. Påpekas bör kanske också att min granne inte verkar förstå det här med att laga mat. Som mest har jag sett honom koka potatis, och det är klart att det då inte blir mycket disk för honom att städa undan. I frysen har han ett paket broccoli, och i kylen har han kanske tre saker. Jag förstår inte hur han överlever. Men idag blir det alltså undandiskande,, ivägskickande av mina papper, finally, och så ska jag sy en hatt till Zelda, sen är dockorna klara för morgondagens halloweenträff. Jag planerar också att skriva litegrand och ikväll kommer Ville hit och stannar över natten <3

Den här dagen har fått en dålig start, och det fick gårdagen också, eftersom jag råkade sova till tio i två. Fail. Jag känner mig stressad och pressad av allt, eftersom jag faktiskt måste hinna sy klart, och skicka iväg papperna. Dessutom har jag en föreläsning i Halmstad om en vecka, som måste planeras. När jag märker hur dåligt jag mår av sådana här små måsten, inser jag att det kommer dröja länge innan jag klarar av att plugga igen. Jag behöver verkligen en paus från allt sådant, så att jag kan komma igång med en fungerande vardag igen, innan jag börjar plugga.

Jag ska fixa ett schema på soptömning och toalettpappersbyte också, så att korridorslivet fungerar lite bättre. Romanen är uppe i 77 sidor för övrigt, och det är 6 sidor med material som ska in lite varstans, men för det måste jag orka läsa igenom hela skiten, och det är svårt och jobbigt och gör mig ganska ledsen, för det är så mycket i den som gör ont. Så mycket minnen. Men jag har alltid sagt att jag måste skriva om sådant som gör ont, så att det gör ont och det är fortfarande en sanning. Nu väntar kaffe och disk, resten av plikterna, och LIVET.

Säga nej

2009-10-21T21:00:00.003+02:00

En sak som slagit mig i dagarna är att jag verkligen måste öva mig på att säga nej till människor. Allt för ofta känns det som att jag tar på mig saker jag inte vill göra, eller för mycket saker. Kanske är det det att jag känner det som att jag inte har något egentligt skäl att säga nej, eftersom jag sällan är upptagen med något som går att skjuta på, som gör att jag inte klarar det. Och så vill jag vara alla till lags. Men nu ska det bli ändring på det har jag bestämt mig för.I grund och botten är jag den viktigaste personen i mitt liv, även om det är lätt att glömma och jag ska börja agera så som jag själv vill, spendera dagarna som jag känner för att spendera dem och göra sådant som jag vill, istället för att låta andra bestämma åt mig.

Framförallt gäller detta skrivandet. Hösten har ju kommit, och det gör att jag känner för att sitta med en stor kopp kaffe eller te och arbeta, för ja, skrivandet är ju faktiskt mitt arbete. Jag ÄR författare, även om jag mest skriver sådant jag inte får betalt för just nu. Egentligen borde det därför räcka att ha som skäl till att inte åka över och träffa folk, alla kanske inte kan ta den ursäkten, men det är konstigt att jag inte ens själv kan göra det. Jag börjar sätta skrivandet i första rummet igen, här och nu.

Jag har fått målat Zeldas naglar, och det gick ganska bra hos tandläkaren, men jag fick tid för återbesök. På Greenwich blev inga brev skrivna. Jag petade lite på mitt projekt, som går under namnet "Åsnemjölk" men när jag märkte att jag började flippa ur satte jag mig med romanen istället. Mest blev det genomläsande, men jag fick lite uppslag som jag skrev ned. Jag måste skriva ut ett nytt exemplar av den, så jag kan läsa och korrigera, och nu när jag försöker komma igång igen, är jag snart i behov av ett nytt skrivblock. Jag har en Hello Kitty-mapp att förvara alla papper i, och jag ska försöka gå runt med skrivblocket överallt igen, för det är mycket lättare att vara en skrivande människa om man är det aktivt. Imorgon tänker jag sitta hemma med den där stora koppen te, sy halloweenkläder till Tindra och Zelda, göra sådant jag behöver göra (som skriva ut romanen och Vintersaga, lämna lapp till FK) och läsa igenom och skriva på romanen. Jag behöver verkligen ta mig tid till det och kanske kan jag också skriva på krönikan till Sydsvenskan, så den blir klar någongång. Imorgon kommer alltså bara handla om mitt eget liv, för att det förtjänar det. För att jag förtjänar det.

Dockpyssel

2009-10-21T11:45:00.004+02:00

Det känns som att jag har tusen saker att göra idag.
Jag ska till tandläkaren klockan tre, efter det är det skrivfika. Sist arbetade jag med en gammal idé som jag har, och det kändes väldigt skönt. Idag hoppas jag på att kunna fortsätta på den, men dessutom har jag två brev som jag vill skriva. Ett till min nya lolitabrevvän, och ett till Jeanett, eftersom jag aldrig rapporterar åt henne längre.

Jag måste dessutom fixa med mina dockors halloweendräkter, eftersom mötet är nu på lördag. Zelda behöver en hatt, en kjol och ett halsband, och Tindras dräkt har jag inte ens börjat på. Tuvstarr är ju i Korea för att få ny faceup, så henne behöver jag som tur är inte tänka på. Jag behöver på egen hand modifiera Zeldas faceup lite, samt måla hennes naglar. Det känns stressigt, eftersom jag vill ha henne så fin som möjligt till mötet.

Annars? Det händer inte så mycket. Igår gjorde jag absolut ingenting, tills på kvällen då Ville kom och vi gjorde mjuk pepparkaka alá shake and bake-style. Vilket påminner mig om att jag måste diska, och på fredag ska jag baka morotsmuffins. Ibland blir jag peppad av att ha mycket planerat, men nu genererar det mest ångest. Helst av allt just nu vill jag få tid till att skriva och läsa, med en stor kopp te, lite doftljus eller rökelse. Tid är väl just det enda jag har, men orken och drivkraften lyser med sin frånvaro.

Nu ska jag koka lite kaffe och ta itu med att måla Zeldas naglar black as my souuuuuuuul!

Borderline

2009-10-19T15:43:00.004+02:00

För de flesta kommer det väl inte som någon nyhet att jag tror att jag har borderline personlighetsstörning. I stort sett allt jag läst om det kan jag känna igen mig, bortsett från att jag inte har haft någon psykos. Jag har även vänner med borderline, och de är de enda som verkligen förstår varför jag agerar som jag gör. Jag har tidigare tagit upp det med både min nuvarande läkare och läkaren som jag hade tidigare. Båda tycker att jag har tydliga symptom på borderlineproblematik, men jag är för ung för att de ska vilja sätta någon diagnos på mig, eftersom jag är såpass ung. De har sagt att det är svårt att säga om jag har en personlighetsstörning, eller om det är övergången från barn till vuxen som gör att jag mår så dåligt som jag gör. Men jag har alltid känt det som en dom, detta att min ringa ålder ska ha betydelse, eftersom jag tycker att det fan inte borde kännas såhär att bli vuxen.

Jag skriver detta eftersom jag just nu officiellt inte bär diagnosen depression, utan borderline. Min läkare bestämde sig idag för att skriva det i mitt läkarutlåtande till Försäkringskassan, eftersom en depression är någonting som går över, men jag har levt med de här symptomen så länge jag kan minnas, och när jag var femton-sexton började det eskalera och förvärras.

De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV lyder som följer:

gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
CHECK!
uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
CHECK!
uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
CHECK!
visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
CHECK!
vissa kan uppvisa suicidala gester, suicidhot och ibland upprepat suicidalt beteende, eller självskadande handlingar
CHECK!
är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
CHECK!
känner en kronisk tomhetskänsla
CHECK!
uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
CHECK!
har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.
CHECK!

Höst

2009-10-19T01:03:00.005+02:00

Inatt bakade Ville och jag äppelkaka som blev färdig två. Det är oerhört mysigt att umgås med honom, eftersom han inte tycker att det är galet att göra varesig det, fika på Greenwich kl 4 på morgonen, eller hastköpa kanelbullar för att det är kanelbullens dag i en timme till. Jag trivs med honom, och jag känner att jag kan vara mig sjäv. Jag bara önskar att jag kunde ge honom mer än vad jag har möjlighet till, men nog talat om mitt brustna hjärta. Nog talat om sorg.

Det är höst på riktigt och när vädret är vackert längar jag verkligen efter att promenera bort till Haga igen. Jag vill fånga ögonblicken som vackra bilder, och jag är ledsen att jag använder kameran så sällan. Så ofta som jag tänker att jag ska bättra mig, ta med den ut, fotografera årstiden, men så sällan jag faktiskt gör det. Nästan aldrig. Jag skriver också betydligt mindre än förut, och med det menar jag längesedan. Jag ska bättra mig, och det är ett löfte både till allmänheten och mig själv. Skriva är ju det jag vill göra, och då menar jag mer än bloggklotter, för det som skrivs här kan knappast kallas litteratur. Imorgon har jag läkartid. Jag ska prata med henne om vi ska höja Cipralexen, eller kanske sätta in något ångestdämpande, eftersom jag så smått börjar få ångestkänslor igen, samt att jag ska be henne skriva ett utåtande till FK om mitt sjukdomstillstånd. Efteråt känner jag att jag skulle vilja ta den där promenaden bort till Haga, handla nytt kashmirte och sätta mig på ett kafé för att skriva. Jag har fortfarande onsdagsfikan med Greenwich-gänget, men ibland är det skönt att få vara helt ensam med orden. Ibland är det bäst så.

Ännu mer väntan

2009-10-17T17:38:00.003+02:00

För de som undrar vad SGS ville mig var det att min lilla känsliga granne anmält att det luktar rök på korridoren. Ah, well, det är inte förbjudet att röka inomhus, men man får självfallet inte lov att störa sina grannar, så fastighetsskötaren har gjort vad han kunnat och isolerat mitt rum litegrand.

Inatt sov Ville hos mig, och jag drömde mardrömmar as usual, men jag drömde också att Sara Stridsberg gett ut en ny bok, och det var synd att behöva vakna och upptäcka att det inte var sant. Det lämnar iallafall ett starkt sug efter att beställa hem min favoritbok framför alla andra, inbunden. What I'm talking about? Drömfakulteten såklart!
Jag tror att jag ska sätta mig med Jeanetts romanmanus, för att komma i ännu mer stämning, och sedan skriva lite. Vad vet jag inte. Romanen ligger på is, och hal is dessutom. Det gör lite för ont för att skriva på den fortfarande. Jag har en påbörjad krönika till Sydsvenskan, så kanske skulle jag ta itu med den. Och självfallet behöver här städas igen. Det går inte att vara kreativ och hålla ordning samtidigt, för ja, den senaste veckan har jag kommit igång. Jag har sytt och jag har pysslat i fimo, och idag var Ville och jag på Panduro för att handla lite pysselmaterial till mig. Hejdå 200 spänn >.< Positivt är dock att jag fått sålt ett par örhängen på Tradera, för hela 95 kr! Jag blev jätteglad när jag såg det.

Anyways. Jag dricker hallonvodka och väntar på att Ville ska komma hit igen, så vi kan pyssla och baka äppelpaj. Han är världens finaste, verkligen. Jag är bara rädd för att skrämma honom med all min ångest och all min sorg. Det är liksom inte så lätt att säga till alla gånger när man känner att ångesten kommer krypande, särskilt inte när man är i affärer och det borde vara roligt. Jag hatar när det händer, och just nu känner jag mig opepp på det mesta. Jag vill bara att han ska vara här nu och att jag ska kunna slappna av, för det kan jag så sällan.

Väntan

2009-10-14T11:48:00.000+02:00

Jag dricker Tobleronecappuccino och lockar håret. Det tar tid, för jag hittar inte alla värmespolarna. Tror att de kan vara hos mamma, eller så är de någonstans här i all min röra. Jag vet inte riktigt. Jag borde försöka städa, men jag mår inte riktigt bra psykiskt. Gårkvällen blev rätt kaotisk, även om jag inte orkar berätta varför. Mitt områdeskontor vill dessutom att jag ska höra av mig till dem. Jag vet inte varför, och det gör mig olustig och orolig, och de öppnar först om tio minuter, så jag måste vänta tills dess.

I eftermiddag är det som sagt Greenwich-fika, och jag ser fram emot det, även om jag känner mig säker på om jag kommer få något skrivet. jag ska försöka iallafall. Och hoppas på det bästa. Det blir mysigt att träffa lite folk iallafall, och förhoppningsvis dyker Ville också upp. Jag hoppas verkligen det, för jag känner att jag behöver träffa honom idag.

Nog ordbajsat. Jag har lovat att ta itu med mitt liv, och jag ska försöka. Men först ska jag göra mig fin.

Myshelg

2009-10-13T21:31:00.000+02:00

Det är som om jag har en sorts pansar som skyddar mig mot alla känslor. Jag vet inte om det är min Mirtazapin (sömnmedicin) som gett den effekten, men på ett sätt är det väldigt skönt. Jag slipper känna av sorgen konstant, och jag får inte ångestattacker lika ofta. Härromdagen var första gången på länge som jag grät mer än bara en tår. Och det är en lättnad att känna att jag faktiskt inte skulle behöva något ångestdämpande att ta vid behov, eftersom jag inte får lika kraftiga ångestattacker. Det negativa är att jag har svårt att känna genuin glädje, men å andra sidan var det väl längesedan jag överhuvudtaget kände mig lycklig.

Min helg har varit fin. I fredags var jag med Michelle och införskaffade ny fimolera. Min enorma samling har försvunnit och jag har ingen aning om var den är. Det enda jag skulle kunna tänka mig är att jag glömt den hos Simon, men då tycker jag att jag borde få tillbaks den. Iallafall har jag några basfärger nu, och det har blivit lite pysslande. Senare dök Ville och Lisen upp och vi åt marängsviss och tittade på Trolltider. Mys.

På lördagen var Lisen och jag i stan i ett par timmar, och på kvällen kom Ville. Nu har vi varit tillsammans i en vecka och han är verkligen en jättefin kille, som hjälper och tar hand om mig. Han sov hos mig ända till idag, och hela gårdagen tillbringade vi med mys, filmtittande och pysslande, för ja, han tycker om att pyssla, och det är underbart att ha en pojkvän som man kan göra sådant med. Nu har jag gjort en hel del saker i fimo som ska upp på hemsidan inom kort. De pengar jag får in för saker jag säljer ska gå till att finansiera inköpandet av ny fimo och att betala tillbaka alla pengar jag tvingats låna av mig själv eftersom jag får leva på mina sparpengar just nu.

Ville och jag bakade scones och åt till frukost igår, och dessutom lagade vi ordentlig middag som jag fick en stor rest av, så jag har mat för två dagar till iallafall. Vi var och handlade innan matlagningen och återigen kände jag glädjen i att plocka på mig massor av varor, vilket gör att mina skåp nu står fulla. Jag hoppas att jag kan återfå orken till att börja äta ordentligt igen. Det har varit så dåligt med det på sistone, eftersom jag känt motvilja mot att både gå och handla, och att stå vid spisen.

Jag drömmer fortfarande mycket mardrömmar, och Ville sa att jag riktigt flög runt i sängen. Det är skrämmande att det är så och jag har gjort det hela den senaste veckan vad jag kan minnas. Trots att min psykolog säger att hon tycker det verkar som att jag har börjat bearbeta min separationskris. Jag har varit hos sjukgymnasten två gånger nu. Första gången ställde hon bara lite frågor, och andra gången ställde hon frågor och så fick jag göra en övning som gick ut på att känna varje del av kroppen, och lite sträckövningar. Jag vet inte alls om det kommer ge mig någonting, men jag har bestämt mig för att prova ett par gånger iallafall.

Idag var det syjunta hemm hos Carro. Linn var också där, och det blev lite Caracasson spelande (första gången vann jag), kaffedrickande och så fick jag sytt en underbustkorsett till Zeldas haloweendräkt. Jag blev rätt så nöjd, även om det var lite pilligt.

Imorgon är det skrivfika på Greenwich, och det ser jag fram emot, för jag vill verkligen komma igång med att skriva igen.

Fjärilar

2009-10-08T15:43:00.000+02:00

Det är höst på riktigt nu. Åska och regn över Göteborg. Jag tillbringar dagarna med vackra människor, och kvällarna med en pojke. Ja, det är så nu. Jag har gett bort min ryggrad, även om jag fortfarande inte har något helt hjärta. Han är finare än de flesta, och han står ut med mig som jag är, känns det som. Jag känner mig inte fel med honom, även om jag bär lolita och har rosa hår, och han blir inte irriterad när jag pratar på om dockor. Jag känner verkligen att jag får lov att vara mig själv, och det betyder otroligt mycket. Med honom blir jag värd någonting igen. Jag har ju alltid så lätt för att känna mig värdelös och meningslös, oavsett hur många fina vänner jag har. Men så är det inte med den här pojken. Och han ger mig små fjärilar i magen och förhoppningar om att den här hösten ska bli vacker, trots alla elegier den handlar om.

Istället för bokmässan

2009-09-28T10:47:00.000+02:00

Har varit i en svacka den senaste veckan, men ändå gjort roliga saker.
I måndags fikade jag på Greenwich med onsdagsgänget, i tisdags var Linn och Melinda hos mig en stund på kvällen, och i onsdags hade jag finaste Candy över hos mig. Vi åt scones på min karusellmatta och pratade om liv och död och kärlek. Sedan i torsdags åkte jag hem till Lisen, för att ha en fullspäckad helg med henne.

Vi var i Borås på Syfestivalen i fredags, och visst blev vi lite besvikna när det kostade 100 kr i inträde och alla workshopsen kostade pengar. Dessutom fanns det inte alls många montrar som sålde ordentliga tyger. De flesta sålde garn och dylikt, eller små svindyra fjuttbitar med amerikanska tyger. Vid ett tillfälle kände jag att jag började få ångest över pengar och allt folk i lokalen, så då gick vi ut så att jag fick röka och så åt vi vår medhavda matsäck.

Jag köpte mest pärltillbehör. På ett ställe plockade jag åt mig småstuff för över 200 kr, och på ett annat för 50 kr. Haha, jag och smyckestillbehör är en farlig kombination.
Jag köpte också ett jättesött lila tyg med fjärilar, som jag ska sy en klänning till Tuvstarr av, och ett orange tyg med spindlar och spindelnät på, till en halloweenkjol åt Zelda. Sen köpte jag ett mjukt vitt tyg och ett i samma kvalitet som var vit och rosarandigt. Vi åkte därifrån ganska tidigt, innan det började välla in eftermiddagsfolk, och det var nog tur. Vi tänkte att om det var så jobbigt på Syfestivalen, så skulle vi nog aldrig orka med bokmässan.

Lördagen var konstrunda tillsammans med en mängd pensionärer, en liten tjej och så Lien, jag och hennes mamma. Det var trevligt på det stora hela, även om det var vissa saker vi irriterade oss på, som allmänhetens kommentarer om våra dockor och kläder. Vi startade klockan tolv och åkte först i två timmar, vilket var ganska långtråkigt, men så kom vi fram till första destinationen, där vi åt en god buffé och tittade på vackra naturmålningar. Detta var den konsten som både jag och Lisen tyckte bäst om. På ett ställe vi besökte hade de tavlor som jag kunde målat bättre själv, och då utan att skryta. Man blir lite skadad av att hålla på med saker själv, eftersom man granskar allting kritiskt.

Annars har vi spelat Harry Potter och hemligheternas kammare halva nätterna, vilket gjorde att vi igår vaknade av att Lisens mamma ropade att klockan var halv fyra. Inte riktigt vad vi hade planerat. Haha.

Idag ska jag till psykologen, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sedan ganska direkt efteråt har jag tid hos sjukgymnasten på mottagningen, och ska bli petad på med bollar. Nej, jag har inte riktigt förstått vad jag ska göra där, och jag är livrädd för att jag måste komma dit i grupp vid andra tillfällen. Jag skulle mycket hellre haft bildterapi eller allra helst DBT, men det finns inte ens i Göteborg. Dessutom måste jag stjäla ännu mer pengar av mig själv, plus lämna in ett papper om möbelvärdet i min lägenhet, till Försäkringskassan.

Dockor, dockor, dockor (och lite lolita)

2009-09-16T11:27:00.000+02:00

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Mitt liv är rätt stillsamt för tillfället. Jag mår lite bättre än jag har gjort tidigare, gränsen mellan människa och kaos har blivit tydligare och jag rör mig väldigt sällan över den. Ibland känner jag av ensamheten och hopplösheten, men jag kan oftast hantera det. Det är många som undrar vad jag gör om dagarna, och det kan tyckas tråkigt att vara sjukskriven och bara gå hemma, men varje dag kommer jag ut och träffar folk, eller får besök. Oftast är jag borta hos Caroline på Hisingen.

Senast jag skrev hade jag dygnat. Jag gjorde i stort sett allt jag hade bestämt mig för att göra, och fick städat här hemma. Nu är det naturligtvis småstökigt igen, mycket beroende på att jag kommit igång med att sy. Jag står fortfarande utan inkomst för närvarande, vilket gör att jag börjat ta comissions på dockkläder, dvs. jag syr upp till andra människor. Jag är otroligt tacksam för min symaskin. Har lite böcker och annat som jag borde lägga ut på Tradera snarast, men det är så svårt att komma sig för att göra det.

Igår fick jag paket från Japan. Min Bodyline-beställning nådde mig bara ett par dagar efter att jag beställt. Paketet innehöll saker till mig, Lovisa och Michelle, och det jag fick var de underbara skorna på bilden, en rosa lolitaklänning med tillhörande cape och rosett, tre par strumpor, ett par mamelucker och en liten liten tiara. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig ifrån att inviga min nya outfit, och jag fick tillochmed en komplimang av en tjej som stoppade mig nere vid universitetet. Blev helt lycklig när jag fick syn på min egen spegelbild i fönsterrutor jag gick förbi.

I övrigt är det dockor, dockor, dockor som gäller. I förrgår fikade jag med Lis och Caroline, och jag fick en ny peruk till Tindra av Lis^^ Nu är jag nykär i lillfjantan igen. Jag skulle vilja köpa en massa söta tillbehör till mina små, men jag har gjort en sak som gör att min ekonomi är ännu sämre än förrut. Vad det är får ni veta om ett tag, men tills dess är det min lilla hemlighet. (En del av er vet redan, men ändå.) Jag väntar iallafall på ett par söta svarta skor med kattansikten till Zelda. Egentligen passar de inte till min story, men de var både så söta och billiga att jag inte kunde låta bli, och ett par randiga strumpor som Tuvstarr ska ha på Haloween. Allt annat blir det till att pyssla själv ett tag framöver, iallafall tills jag fått besked från Försäkringskassan om jag ska få aktivitetsersättning eller inte. Håll tummarna för mig!

En ny början?

2009-09-08T07:34:00.000+02:00

Klockan är fem över halv åtta på morgonen och jag har inte sovit någonting inatt. Först glömde jag att ta min sömntablett (Mitrazapin) som jag ska ta klockan åtta på kvällen, och eftersom jag glömt den var jag rädd för att somna. Jag drömmer mardrömmar varje natt och senast jag sov vaknade jag med tårar i ögonen, efter att ha drömt att jag hade ångest. Så istället för sömn satt jag på msn med Jeanett och pratade om krig, som alltid. Jag skrev på romanen, och jag tror jag fick se hennes födas. Eller, en av dem. Sedan fick jag ett smärre ryck och sorterade klart det som skulle ner i lådor, och klockan fem tyckte jag det var en bra idé att möblera om, så sagt och gjort. Nu har jag just kommit ur duschen och gjort en ansiktsmask. Jag känner mig motiverad till att dra igång livet, åtminstone för stunden. Klockan nio öppnar Willys och då ska jag vara där med alla mina tomflaskor. Jag ska köpa saft, ägg, mjölk, en god baguette och kanske Skagenröra. Och PowerKing känns lite behövligt det med. Har fruktaffären öppnat ska jag se om de fortfarande säljer jordgubbar. Sedan ska jag gå hem och äta en god frukost (jag äter aldrig annat än frukt till frukost när jag är i lägenheten, men idag ska jag minsann äta annat.) Efter det tänkte jag ta itu med min disk, och sedan ta bussen till FK. Jag försöker att inte tycka att det är jobbigt, men nu när jag tänker på det igen, tar det ändå emot. Ska passa på att gå in på Apoteket och hämta ut medicin och köpa hudvårdsprodukter (får inte glömma mitt bonuskort, eftersom jag har 25 kr att handla för) När jag väl kommer hem igen kommer klockan ändå inte vara särskilt mycket,m och jag har hela eftermiddagen på mig att ta itu med storstädningen. Jag gillar inte att dammsuga och sådant på kvällen, det känns bättre tt göra det när det är ljust. Att plocka och dona mitti natten är en helt annan sak ;-) Som avslutning på dagen ska jag unna mig ett fotbad tänkte jag. Och så ska jag plocka mina ögonbryn. En gång i tiden var jag 17 år och plockade dem varje dag och jag har aldrig varit så snygg som då. Haha.

Jag har många och storslagna planer för den här dagen, vi får se hur många av dem som går i lås. Jag är åtminstone pepp, även om jag vet att sådant kan växla väldigt fort. Manisk, jag?

En plats att kalla hem / Babysteps

2009-09-08T03:14:00.000+02:00

Idag (igår då klockan är natt, 03:14) var jag och Caroline på IKEA. Jag hade som mål att bara köpa en bordsstrykbräda och förvaringslådor, men kom naturligtvis hem med lite annat också. Jag tänker inte ha särskilt dåligt samvete för det dock, då det var ganska bra saker jag köpte. Batterier, ett tidningsställ där jag ska lägga min post, så den inte skräpar på golvet, plastmuggar i regnbågsfärger att ha när jag har besök, och rosa rosenblad i tyg. Jag vill verkligen inreda min lägenhet så att den ska kännas som mitt hem, hålla den fin och prydlig och städad, men mysig ändå. Just nu ser här värre ut än igårkväll när jag hade städat, eftersom jag hällt ut en massa saker på golvet när jag höll på att plocka ned i förvaringslådorna, men jag planerar att storstäda när jag vaknat. Om jag orkar. Det är mycket som jag tar på mig på lite lite tid just nu. Imorgon ska jag nämligen till Försäkringskassan och prata om aktivitetsersättning och bostadstillägg, och jag måste verkligen ta hand om disken. Mögliga kaffekoppar är jäääääättemysigt! Jag skulle också vilja gå och panta mina tomburkar, men det får jag nog ta på onsdag. Jag vill få städningen överstökad så att jag kan pyssla och dona utan att störa mig på en skitig omgivning.

Andra inredningsplaner:
jag vill ha kuddar till golvet att sitta och mysa och fika på när jag har vänner på besök, få hem skenorna till mina Jack Sparrow-planscher och sätta upp fotografier av dockor och vänner och annat vackert, eventuellt tavlor (om Susan vill måla ett sagomotiv till mig i julklapp vore det väldigt välkommet^^) Neuschwanstein ska definitivt upp någonstans. Dessutom är jag på jakt efter ett vackert trevåningskakfat. Jag vill att det ska se fint ut när jkag bjuder på kakor. Det är väl lite så det är just nu. Babysteps mot en vackrare vardag.

BJD princess shop

2009-09-06T21:43:00.000+02:00

Längesedan jag uppdaterade här känns det som, men den här gången orkar jag inte gå den långa vägen och skriva allt som hänt sen sist. Eller, lite kanske jag måste nämna. Som att jag fyllt år och fått en muffinsnåldyna och en symaskin. Nu i helgen har jag varit hos Lisen och gjort sushi för att inviga min sushibok som jag fick av Lina och Susan. Det var inte så svårt som jag hört och det blev riktigt gott, förutom att vi inte kokte riset tillräckligt länge. Vi gjorde både nigiri och maki och hade ingredienser som ishavssallad, kallrökt lax, crabsticks, avokado och sjögräs.

Idag har jag skapat en till blogg, där jag kommer sälja saker jag pysslat. Just nu är där inte så mycket, men det kommer komma tillbehör till både flicka och docka. Ta en titt på http://bjdprincess.blogspot.com ^^

Ikväll håller jag på att städa iordning på mitt rum. Jag städar eller behöver städa varje gång när jag skriver här. Haha. Men det behövs ju. Hoppas på att kunna få rummet skinande rent och att jag ska få lite pysselrutiner igen. Hemsidan kan kanske motivera mig till det.

Imorgon blir det psykologen och sedan IKEA med Caroline. Jag ska köpa en bordsstrykbräda som jag kan ha när jag syr, och rosa förvaringslådor för att hjälpa ordningen på traven.

Den sjukskrivnas vardag

2009-08-26T14:26:00.000+02:00

Jag har överlevt min första vecka hemma i lägenheten, och det känns skönt. Visst mår jag ofta dåligt om kvällarna, och visst är det svårt att vara ensam. Ibland tänker jag att det kanske är dumt att jag bor själv, eftersom jag har sådana problem med ensamhet, men samtidigt tänker jag att jag måste ta tjuren vid hornen och lära mig att hantera det. Min psykiater säger att hon tror att jag behöver ett eller två år att jobba med mig själv, och jag hoppas att det finns möjlighet för mig att få DBT(dialektisk beteendeterapi) eftersom jag tror att det skulle kunna vara till hjälp för mig.

Jag kommer ut iallafall en gång om dagen, och det är behövligt. Min lägenhet känns instängd, som om väggarna pressar ihop mig så att jag varken kan andas eller skriva. Jag saknar en fristad. Önskar mig en lägenhet med fler rum, och saknar att få lov att sova över hos Simon, eftersom jag var hemma där, men helt utan krav. Om oss vågar jag inte säga någonting, eftersom jag faktiskt inte har någon aning om vem som läser här och vem det förs vidare till. Och ni kan banna mig hur mycket som helst och tycka att jag gör fel val, tro att era utskällningar är för mitt eget bästa, men det är fortfarande mitt liv och fortfarande jag som väljer hur eller om jag vill leva det. Jag skulle hellre se att ni försökte förstå mig än att ni gav mig kritik.

Det ramlar in lappar i brevlådan som jag måste bry mig om och ta ställning till. Välja vårdcentral, fylla i papper till Försäkringskassan, betala hyran, such stuff. Det blir en tyngd för mig, och det tar emot. Jag skjuter framför mig, precis som med så mycket annat. Idag har jag tvättstugan och för första gången blev allting i tvättpåsen tvättat. Jag har ju bara varit här i en vecka, så det är inte så konstigt, men det känns ändå skönt. Dessutom har jag fått tummen ur och betalat hyra, samt överfört pengar till vänner som jag var skyldig. Hur hösten ska se ut ekonomiskt är ännu oklart. Jag vet inte om jag är berättigad aktivitetsersättning, men jag ska söka det ändå. Jag tror dock att man måste vara sjuk i ett år för att få det, och jag skulle gärna vilja komma igång igen till våren, om jag klarar det, men jag vet ingenting. Jag har fått erbjudanden om att uppträda för Elsa Grave-sällskapet och vara med i LSR:s skrivarjury iår igen, men jag vet inte om jag är tillåten till det iochmed sjukskrivningen. Jag kan bara hoppas, eftersom det inte rör sig om så stora summor och eftersom jag gärna skulle vilja ha lite extra (om jag nu får några alls från FK) pengar att använda till mina fritidsintressen.

Jag drömmer inte mindre mardrömmar av sömntabletten, den gör mig bara trött om morgnarna. Härromdagen väcktes jag halv två av Lisen som ringde. Ställer jag ingen klocjka vet jag inte när jag vaknar alls. Som tur är har jag haft tider att passa, så jag har ändå kommit upp i dräglig tid, men Gud vet hur länge jag skulle sova annars. Ofta blir det sena förmiddagar för mig innan jag kommer mig för att göra någonting. Och aldrig blir det något gjort på eget initiativ. Det blir mest datorsittande och slöande. Sedan beger jag mig ut och träffar folk en stund, för att efter ett par timmar återvända till lägenheten och kvällen. Ibland får jag lite skrivet om kvällarna, men aldrig någonting av direkt värde. Romanen ligger på 74 sidor nu, men mycket av det senaste jag skrivit är bara skit och jag vet inte ens om det ska få finnas kvar. Jag saknar min skrivarfika, men jag vill inte lägga pengar på fika om det inte är för att träffa någon. Idag ska jag till Greenwich, ett café där det brukar hållas dockmöten, för att träffa Caroline och hennes vän Yaten från Uppsala. Jag kommer ta med mig Lucy (laptopen) men jag tror knappast att det blir något skrivet. Man kan alltid hoppas. Imorgon ska jag träffa Oskar på Järntorget och det brukar alltid vara så mysigt och fint. Vi ska se om vi kan hitta något café vi inte besökt, och det blir troligen en liten rundtur i Haga. Jag har verkligen saknat känslan som finns där. Det var längesedan nu. Förhoppningsvis kommer jag att ta lite bilder. Jag känner för att börja dokumentera saker och ting igen. Jag vill så gärna göra mitt liv till konst. Ännu en gång.

Självmordssommar

2009-08-20T11:46:00.001+02:00

Mycket har hänt och jag har inte orkat skriva här. Det blev Reforma och jag och Katrin var scoutledare för juniorer och patrull. Det var fint på de flesta sätt, jag hittade en pojke eller man som var funktionär och jag pussade honom och jag sov i hans tält, men han var från Jämtland och det var inte mer med det. Återvänder genomförkyld till Lund och slås återigen av rädslan för mitt eget liv. Det händer saker jag inte orkar förklara, men jag försöker ta livet av mig för andra gången. Jag sväljer en överdos av theralen (ångestdämpande), alvedon och plaquenil (SLE-medicin). Eftersom jag redan är så sjuk i förkylningen tänker jag att jag i stort sett skulle kunna lägga mig på sängen och dö utan att mamma förstår någonting. Men någon är med mig. Det är Jhulia, en av två tjejer som vi lärde känna på Reforma, som via telefon tvingar mig att berätta för mamma vad jag gjort. Jag stapplar iväg till tvättstugan där hon befinner sig, och jag säger åt henne att komma hem för det är akut. När hon kommer berättar jag att jag tagit en överdos och hon frågar mig varför jag gjorde det innan hon börjar tänka praktiskt. Hon ringer 112 och innan ambulansen kommer hinner jag svimma två gånger. Det är så skönt att få lägga sig ner när allting bara snurrar.

De lyfter upp mig på en bår och när jag vaknar igen är det tisdag och inte söndag. Jag har legat nedsövd i två dygn och de trodde att jag var förlorad, att hjärta, lungor, lever skulle kollapsa. Pappa är där och håller min hand. Det förvånar mig, men senare förstår jag att alla samtal ringts, även de till min mormor i Stockholm, för jag har redan varit död.

Jag har redan skrivit om det här, men jag vet att de finns de som inte läst. Det är kväll när jag vaknar och jag får fisk till middag. Jag vill ha cigaretter, men de ger mig bara ett nikotinplåster som inte ger någon effekt alls. Jag får sova tillsammans med en man som jämrar sig och mumlar och jag sover nästan ingenting alls. Eftermiddagen efter blir jag utskriven, och Katrin och Ida tar hand om mig när mina händer skakar för mycket för att skriva ordentliga sms, handstilen är oläslig och jag oförmögen att skriva in mitt eget lösenord på min mail.

Det går dagar och jag hemlighåller inte någonting längre. Jag har Greveholmsmaraton tillsammans med Püssli(n)garna och det hjälper mig att hålla ångesten lite på avstånd. Simon vet allting för överdosen var på ett vis pågrund av honom, och när vi hörs tillintetgör han mig totalt ännu en gång. Jag måste hata honom och Katrin sover över hos mig och vi tittar på Trolltider i ett par dagar och jag skrattar mellan ångestattackerna. Jag ville aldrig blanda in henne eller någon av er i det här. Jag ville inte höra Lisen gråta och jag ville inte höra Lina göra det för att jag svikit henne igen. När Viola dog lovade jag mina vänner att aldrig dö ifrån dem. Sedan gjorde jag det igen.

Jag åker tillbaka till Göteborg och jag har kontakt med Simon. Jag vill verkligen inte att min mamma ska få reda på det, så jag hoppas att ingen säger det till henne, men vi träffades andra kvällen jag var här, efter att Linn åkt hem från mig, och han sov över och ingenting är löst för vi klarar inte av varandra som vi är nu, men jag tror att han någonstans älskar mig, oavsett vad han säger.

Jag träffade psykiatern för andra gången i måndags. Hon höll med om att jag absolut bör vara sjukskriven under hösten, och jag vet fortfarande inte hur det ska lösa sig ekonomiskt, men imorgon ska jag till psykologen och då ska vi prata mer om det. Jag ska bli kallad till en sjukgymnast och till arbetsterapi i september, och jag vet inte vad jag tycker om det, mer än att jag tänker se vad det innebär. Jag fick också en ny sömnmedicin utskriven, Mitrazapin, som tydligen ska verka lite ångestdämpande också, men trots den har jag mardrömt mig igenom den här natten. Igår kom Lina och Jhulia från Reforma ned till mig och det var underbart fint att få träffa dem igen. Senare på kvällen var Caroline här och hjälpte mig att få ordning på min router, så nu har jag trådlöst nätverk.

Jag mår inte bra. Inte alls. Och Linn tycker att jag borde fundera på inläggning, men jag vet inte vad jag tror om det. Jag vet att jag behöver all hjälp jag kan få, men samtidigt behöver jag sysselsättning, och det känns inte som att en inläggning uppfyller det behovet. Det vore så klart bra att någon såg till att jag fick i mig de mediciner jag ska ha i mig, och att det inte blir för mycket av någonting, men jag är ändå tveksam. Jag ska ta mig igenom den här helgen först, sedan får vi se. Helgen är en skräckfaktor, för trots att jag är ledig var dag, känns det värre att behöva vara ensam då. Jag hade byggt upp luftslott igen. Jag ville att André (pojken från Reforma) skulle komma ned, och annars ville jag åka till Lisen. Jag har nytt fritidskort så jag skulle kunna det, men André har fullt upp och Lisen trodde att jag gjort mig planer, så hon har gjort sig egna. Jag är fastlåst i de här två alternativen och hatar att jag inte får som jag vill, och jag vet att det är något jag måste lära mig att hantera, men jag vill inte när jag mår såhär.

Sommarrapport

2009-07-23T02:05:00.000+02:00

Long time, no see. Så vad händer? Jag tillbringar min sommar i Skåne med korta tripper upp till gbg. Mamma har hjälpt mig att fixa i lägenheten så nu är den bebolig (hur länge det nu håller) och jag längtar efter att hämta hem min docksoffa och dockbyrå från Linn, så mitt rum kan kännas komplett. Just nu är jag hos pappa, har sovit här över natten efter att ha varit en vecka i mormors sommarstuga i Maglehem. Det började bli lite för mycket att vara i ödemarken (nåja, semesterbyn i skogen) med familjen, så jag bestämde mig för att hälsa på pappa och Susanne. Ett bra beslut, eftersom jag äntligen fick tillgång till internet igen. Har suttit och nördat mig massor med datorn och beställt en ny liten docka. Den här gången en pojke på 35 cm. Morfar har lovat mig honom i födelsedagspresent.

Tidigare i sommar har jag varit på hajk med Püsslingarna. Det var jag, Beccie och systrarna Johnson. Vi cyklade till Vombsjön med baduppehåll i Tvedöra och min kondis till trots gick det mycket bättre än förväntat. Mådde jättebra när vi cyklade dit och det var verkligen skönt, men sen framåt kvällen mådde jag sämre och hemfärden var fruktansvärd för mig för jag var så ledsen. Jag smakade åtminstone på Ben&Jerrys sandwichen, som var jättegod. Det var vackert vid Vomb och så himla mysigt med lite lägerkänsla och att få vara där och ta det lugnt och ha roligt med mina vänner. Det visade att vi inte bara har ett förflutet, utan också ett nu, och det betyder otroligt mycket.

När mamma åkt hem från Göteborg kom Lisen nästan som ett skott. Vi åt sushi och blev störda av en alkis med bar överkropp och en otänd cigg i handen, så vi fick fly innan jag hunnit äta upp mitt ris och min ingefära. Dagen efter åkte vi tillsammans ned till Lund för att läsa Kalle Ankas pocket, titta på Janne Långben the movie, barnprogram, gå på loppis, göra stan och gå vilse i Malmö. För första gången besökte jag Panduros outlet ch det blir nog den sista för det var så jobbigt att ta sig dit. Jag fyndade en ljuslila Eastpakryggsäck på loppis för 15 kr, och vi köpte möbler till våra små pukisar, halsband att göra om till dockstorlek och lite annat smått och gott.

Nu har jag nästan inga pengar alls och jag vet fortfarande inte hur det ska gå i höst, men när jag träffar min läkare igen ska jag prata med henne om hur det ska gå ihop med min ekonomi om jag går sjukskriven, och jag försöker att inte oroa mig för det nu, för jag kan ändå inte göra något åt det.

I övrigt? Jag är pepp på mina dockor och vill ha fina saker till dem. Tuvstarr ska äntligen få åka till Korea och få sin faceup (sminkning) vidgjord, jag har massor jag vill sy (men ingen symaskin eftersom de pengarna jag skulle köpt den för gått åt till annat) och en liten pojke att vänta hem. Jag tror att han ska heta Peter, men det är inte säkert.
Min banglades har blivit förälskad i mig och jag vet inte så mycket om mitt liv alls just nu. Jag vet att jag saknar Linn och Caroline och Lisen, och vännerna i Lund. På lördag åker jag på Reforma, ett scoutläger i Värmland, tillsammans med Katrin, för att vara ledare där. Det ska bli spännande, men jag är lite rädd att jag ska må dåligt och att folk ska tycka att jag är konstig för det. Men det är bara att hoppas på det bästa. Mellan Simon och mig inget nytt. Vi håller kontakten och han var hemma hos mig sist jag var uppe i Göteborg. Redan på morgonen när jag skulle åka upp mådde jag jättedåligt och bad Lisen att komma över. Och som ett skott satte hon sig på bussen till Göteborg (som tar 1 h 40 min) för att ta hand om mig. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Tid tar tid och jag försöker ge Simon hans, men samtidigt ig själv min egen. Usch, vad det låter pretantiöst, men det blir så när man måste tänka förnuftigt.

Och förlåt om det blir tråkigt skrivet den här gången. Tänkte bara att det var dags att avlägga rapport om vad som hänt och händer nu medan tid är.

Mina hemligaste drömmar

2009-06-30T19:22:00.000+02:00

När Simon och jag sågs för första gången sedan uppbrottet muttrade jag någonting om att jag ju inte kunde skriva i min dagbok på Sockerdricka om han nu läser det. För samtidigt som jag vill att han ska veta hur jag känner, har jag ändå ett behov av att få skriva ur mig allt det där som bara förvärrar situationen om han får veta det. Då sade han att han inte följde min blogg, så vi får hoppas att det stämmer. I annat fall får han skylla sig själv om han läser.

Jag är i Göteborg nu igen för en snabbis. Mamma och jag åkte upp i söndags och hon har gjort underverk med mitt rum. Jag är rädd att jag ska fortsätta att vantrivas som jag gjort tidigare, men det här boendet är ändå inte för alltid. Jag vill fortfarande ha en egen etta, men jag vet att jag är i för psykiskt dåligt skick för att ta itu med någonting sådant nu. Så jag ska försöka göra mitt bästa för att känna att det här är mitt hem tills vidare. Hålla det så mycket i ordning som jag kan och har jag tur kanske jag kommer kunna orka komma igång med att baka muffins och sådant igen, så jag kan bjuda hem folk hit. Jag ska sy (eller om jag inte hinner/orkar) köpa lite kuddar och någon duk, gärna vit och rosarutig, så jag och mina vänner kan ha picknick på mitt golv med scones och te eller kaffe och muffins.

Nu har jag träffat psykologen för sista gången på vad jag tror är sex veckor. Jag tänker ändå åka upp om kanske två, och säga till mamma att jag har psykologtid, för att kunna träffa Simon. Jag vet egentligen ingenting om vad han vill, för det vet han inte själv, men han sade att vi tills vidare kunde försöka vara vänner med tre punkter efter. Någonting odefinierat alltså. När han sade det tyckte jag fortfarande inte att det räckte, och det gör jag väl egentligen inte nu heller. Jag vill ha honom som pojkvän, för han är fortfarande den jag älskar med hela mitt brustna hjärta, men jag vill hellre ha honom lite än ingenting alls. Han sa något om att den perioden skulle kunna vara en sorts förlovning till att vi ska försöka igen till hösten, men jag vet att mina förhoppningar om det skrämmer honom. Han vill inte säga att det är en paus eller lova mig att vi ska ge oss en ny chans, för han är rädd för att svika mig om han lovar någonting. Samtidigt har han faktiskt lovat att inte bli tillsammans med någon annan, åtminstone inte med flit. Och det borde jag försöka vara trygg i.

Visst försöker jag. Visst försöker jag verkligen att mota bort de onda tankarna, men det är så svårt. Jag har alltid behövt bli bekräftad och försäkrad om allting i mitt liv. Allra mest kärlek. Och jag har så lätt att förstora upp småsaker. Jag jobbar på det nu. Jag försöker att ta det lugnt och tänka hur jag kan lösa problemet för tillfället, och acceptera sådant som jag i nuet inte kan påverka. Som hur min höst ska se ut. Jag kom ju inte in på skrivarlinjen, och att försöka söka till någon heltidskurs nu i efterhand vet jag skulle vara ett självmordsprojekt. Jag måste klara av att känna tillfredsställelse i min vardag och inte bara press innan jag ger mig på de krav som studierna sätter på en. Både mamma och psykologen tror att det är bäst för mig. Och det finns tydligen någonting som heter aktivitetsstöd som man eventuellt kan få när man är sjukskriven. Jag klarar mig ju inte på de 4000 ungefär som jag får för mina halvtidsstudier. När jag har ork ska jag ringa en studievägledare och jag har en läkartid inbokad i augusti. Psykologen sade att hon borde veta hur det fungerar med sådant.

Som sagt vill jag åka upp till Göteborg snart igen för att träffa Simon. Han är på Arvika just nu och undrade tidigare om vi skulle hinna ses innan han åkte, vilket vi ju inte hann, men jag vet åtminstone att han vill träffa mig också. Även om han inte vill vara min pojkvän just nu. Det känns också bra om jag åker hit lite för att sova själv i min lägenhet och känna att den är min. Jag vill inte att det ska bli som en chock till hösten om jag måste vara ensam då. Men jag vill gärna att det ska bli som jag hoppas på, att Simon kan komma och hälsa på mig nu när här är så fint, att vi kan baka muffins (eller att jag bakat dem innan), äta middag eller vad som helst. Kanske ta en termos kaffe och sätta oss vid Näckrosdammen. Jag vet att det inte kommer vara så vackert som det har varit, men det ska inte vara som det har varit. Det ska vara början till något nytt. Att vi kan umgås och att han kan tro på att min vilja till att ha ett liv att trivas med kan vara såpass stark, och att jag kommer komma någon vart i min kamp, för att han ska tro på att jag orkar med alla meningsskiljaktigheter. Att jag kan klara av att hantera konflikter. Jag håller redan på att lära mig. Mamma och jag hade en tvist kvällen innan vi åkte hit. Men jag andades, jag tog det lugnt, jag pratade sansat, det var hon som inte klarade av att lyssna eller förklara, hon som brusade upp. Och jag har själv lärt mig att hantera konflikter på samma sätt. Låta minsta fläkt blåsa upp till storm.

Jag berättar för Simon om det här. Kanske inte på samma sätt som här på bloggen, för då skulle jag väl antagligen inte behövt skriva det, men jag tänker att får han veta att jag har påbörjt min resa och att jag redan kommit någonstans, kanske han kan överväga en framtid med mig igen. En del av mina vänner tror att jag försöker lura honom till att jag mår bättre än vad jag gör, så att allt ska bli som förrut, men jag vill inte ha det som förrut. Jag vill ha något nytt. Och visst var det vackert att inte behöva sova en enda natt ensam, men jag vill det nu. Jag vill att han ska bo hos sig och inte hos mig, men att jag kanske ska kunna tillbringa mycket tid hos honom, sova över där och han hos mig ibland. För mitt rum har alltid varit mitt rum, hur gärna jag än ville att det skulle vara vårt. Det fanns ingen plats för honom här egentligen. Jag inser att jag måste lära mig att leva själv, för från början var det inte tänkt att vi skulle åka kors och tvärs varje kväll för att sova med varandra. Det var tänkt att vi skulle ha ett normalt förhållande. Och det är det jag vill ha nu. Även om jag kommer känna mig ensam om kvällarna. Även om jag kanske bara vill åka hem till honom eller be honom att komma till mig. Ju längre tiden går desto lättare kommer det nog bli. Jag kommer vänja mig av vid mitt beroende och jag har Red house painters och Jeanett och jag har Lisen och jag vågar ringa dem när jag vet att jag behöver det. Jag vet att de finns och att det orkar med mig. Det är åtminstone en trygghet i det.

Det finns så mycket mer att säga. Så mycket mer att älta. Men jag håller upp för nu. Och idag har jag köpt lavendeldoftolja och ett par lila kinaskor. Det där med att försöka se glädjen i de små sakerna.

Framstidsplaner

2009-06-21T13:17:00.000+02:00

Min gamla rädsla för att inte bli lycklig dröjer sig kvar, och eftersom jag mår så dåligt som jag gör fantiserar jag hela tiden om drastiska lösningar. Jag vill att han ska komma tillbaka, för jag vet att det skulle få mig att må bättre för stunden, men jag vet att det inte fungerar så i längden, eftersom jag var olycklig även tillsammans med honom. Oavsett hur min livssituation har sett ut, har jag mått dåligt.

Jag måste försöka lära mig att se glädje i de små sakerna igen. Måste måste måste försöka. Att flytta till en riktig lägenhet med eget kök och badrum är en dröm, men en avlägsen sådan. Jag inser att det inte är realistiskt att försöka dra igång någonting sådant just nu, så vad jag tänker mig är att jag och mamma verkligen storstädar i lägenheten, så att där är iordninggjort igen. Och jag kanske ska köpa mig lite lådor på IKEA att ha under skrivbordet till mina pysselsaker, så får jag försöka att städa undan efter mig så det inte blir så mycket kaos som det har varit. Att jag bara kommer vara en person kommer nog också underlätta, eftersom jag då kan ha mina egna regler.

Att bo med bangladeserna är skitjobbigt, men det är fortfarande ingenting jag kommer behöva göra under resten av mitt liv, och jag tänker att jag måste lära mig att stå ut med dem. Det ska kunna fungera så, man ska kunna stå ut med att inte ha det exakt som man vill. Men min lycka verkar kräva perfektion. Det är som att jag ständigt letar efter sådant som kan förstöra min idyll. Jag ger inte mig själv rätten att vara lycklig.

Jag vet ingenting om hösten. Jag tror att jag kommer vilja vara sjukskriven då också, eller kanske försöka med latinet i en lättare takt. Jag vet att det redan är på halvfart, men det vore skönt om jag fick lov att klara av lite av latinet, i en takt som inte är bestämd av någon annan. Hur jag ska göra med pengar vet jag inte än, men det måste lösa sig på något sätt. Jag försöker tänka så för att jag inte ska gå sönder. Jag oroar mig lätt för framtiden och behöver ständigt garantier på att allt ska bli så bra som möjligt. När midsommarhelgen är över ska jag försöka prata med någon som vet ifall jag kan få sjukpenning förutom eden jag får för mina studier.

Jag drömmer om att jag ska kunna må såpass bra till hösten att både Simon och jag klarar av att ha ett förhållande. Jag måste fortfarande ha hösten som mål och upprepa det för mig själv. Är bara livrädd att sommarens begränsade terapi ska sätta käppar i hjulet för mig. Och jag drömmer om att till våren klara av att läsa arkeologi på helfart.

Mina drömmar och planer för framtiden:

Skriva klart romanen.
Få romanen utgiven.
Må bra
Att Simon och jag kan hitta tillbaka till varandra
Gå i parterapi om det blir Simon och jag
Sluta röka.
Flytta till en egen etta

vivere militare est

2009-06-17T21:37:00.000+02:00

Jag är själv i lägenheten för jag har åkt tillbaka till Göteborg för att gå till psykologen. På ett sätt är det bra för mig att vara själv, för jag måste öva mig på det, jag måste lära mig att hantera mina känslor på egen hand. Samtidigt mår jag lätt dåligt av att vara själv, och får impulser att ringa Simon och be honom att komma tillbaka.

Vi träffades idag och det var litegrand som sist, han lovade att han inte skulle bli tillsammans med någon annan, han kysste mig, men samtidigt sade han saker som får mig att tro att han inte kommer vilja ha mig igen. Så påminde han mig om kyssen och sade att jag måste hoppas på att det kan bli bra mellan oss, och det måste jag. Om så bara för att jag ska lyckas ta mig till en punkt då jag mår bra i mig själv och inte längre behöver honom.

Psykologsamtalet gick ganska bra. Jag hoppas verkligen att terapin kan hjälpa mig, och det sa jag till Simon också. Jag måste tro på att jag kan bli en människa som klarar av både hans fria vilja, och min egen, för om jag inte tror på det, om jag inte försöker bli övertygad om det, har jag faktiskt ingen anledning att leva.

Imorgon eftermiddag reser jag till Lund igen för att fira midsommar. Sedan åker jag upp igen om knappt två veckor, för att träffa psykologen sista gången innan hon tar semester för fem veckor. Det känns jobbigt att jag inte ska träffa henne på så lång tid, men jag hoppas att jag ska kunna komma så långt i min kamp för att må bättre, att jag ska ha lättare att hantera mitt mående under den tid jag inte har möjlighet till terapi. Och till hösten kommer jag förhoppningsvis gå dit varje vecka.

När jag åker upp igen kommer jag dessutom ha mamma med mig. Hon ska hjälpa mig att städa i lägenheten som är helt förfallen, för jag vill fortfarande flytta härifrån. Dock vet jag inte om jag har ork till det i nuläget (även om jag hatar bangladeserna) men blir här iordninggjort kommer det förhoppningsvis bli lättare att vistas här.

Jag måste hålla mitt huvud högt, göra sådant jag mår bra av och när jag inte mår bra, försöka få tankarna på annat håll, koppla bort dem. Jag kom inte in på skrivarlinjen och jag klarar kanske inte av att studera. Det får jag acceptera, för jag måste sätta min psykiska hälsa i första rummet.

Det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid

2009-06-06T21:15:00.000+02:00

Jag har tillbringat de senaste dagarna hemma hos Lisen, och det har varit fint även om jag inte mår alls bra. Ibland kan jag slappna av för en stund, när jag inte svär över att symaskinen inte gör som jag vill och ibland kan jag tänka att jag kommer klara mig tillslut. I torsdags träffades Simon och jag för första gången på tre veckor. Det gjorde naturligtvis ont, men det var ändå skönt på sina sätt. Vackert att få höra honom skratta, och han kysste min hals och mina händer trots att han inte fick. Han försäkrade mig om igen att han faktiskt finns kvar, att han väntar på mig. När jag frågade om han tror att han kommer vilja ge oss en chans igen om ett tag, svarade han: Det vet du ju.
Det är bara så svårt att hålla fast vid det, det är så svårt att minnas när han inte försäkrar mig om det varje dag och varje timme. Jag sökt så mycket bekräftelse av honom, och jag gör det fortfarande. Jag måste försöka komma ihåg att han finns. Jag måste minnas det.

Och han sade någonting om att hösten är för snart. Själv måste jag tro på att jag kommer må tillräckligt bra då för att vi ska kunna försöka igen. Jag måste fokusera på det, annars kommer all tid ta sönder mig. Jag tänker att om jag ställer mig in på att det blir till hösten, så kommer jag iallafall att ta mig dit, överleva såpass länge. Och blir det höst och jag fortfarande inte mår tillräckligt bra, så får jag sätta upp nya mål. Jag måste försöka se det så, men det är svårt när jag saknar honom så mycket. Och jag vet att det inte är för honom jag ska må bra, utan för min egen skull, men jag har aldrig riktigt tyckt att jag varit värd någonting, och det gör det ännu svårare.
Förlåt att jag bara ordbajsar här, jag skrev först blogspit när jag skulle skriva blogspot, och det stämmer ganska väl just nu. Jag försöker bara få ur mig saker och ting och jag ältar och ältar mina känslor, som alltid. Jag ska träffa psykologen varannan vecka nu tills hon tar semester. Egentligen ville hon att vi skulle ses varje vecka, och det ville jag också, men det fungerar inte om jag ska kunna vara någonting i Lund. Jag vet att jag behöver all hjälp jag kan få, och jag hoppas verkligen att terapin kan hjälpa mig att må bättre. Jag hoppas verkligen det, jag är bara rädd att det ska ta tid. Och behöver jag år av terapi för att klara av att leva, så behöver jag det. Jag säger bara som jag sagt förut, att jag hoppas att Simon kan komma tillbaka när jag kommit en bit på vägen, när jag påbörjat min resa. Att han inte måste vänta tills jag klarat av den. Och även om det inte känns som att jag någonsin kommer må bra, så tror jag att enbart min vilja till att få ett liv som känns värt att leva, betyder otroligt mycket.

Det måste vara så. Hur ska jag annars klara av det här?

Och som Jeanett sa:
Det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid.

Smurf

2009-06-04T00:53:00.001+02:00

Ursäkta den dåliga bilden. Det här var inte riktigt planerat ^^ Hej blåbär!

Every saint has a past, every sinner has a future

2009-06-02T20:36:00.000+02:00

Var och hälsade på Linn idag. Hon är inlagd igen och vi rökte och blåste såpbubblor. En ganska fin dag. Jag skulle åkt till Sara H nu ikväll, men hon var trött efter att ha haft pojkvännen på besök i ett par dagar, så vi ska ses imorgon istället. Skönt att få tid till att städa och packa, tänkte jag. Nu vet jag inte. Det är både befriande och fruktansvärt att vara ensam. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och vi kanske kan skylla det på att pappa lämnade oss när jag var liten.

Jag vet att den här pausen är bra för oss, för mig. Vi har så mycket sår som aldrig fick tid att läka eftersom vi gick sönder var gång vi försökte desinficera dem. Jag måste lära mig att stå på egna ben och att stå ut med mig själv. Så mycket insikter och jag kommer inte behöva leva resten av mitt liv ensam, men jag behöver det just nu. Hur mycket man än vill rädda en människa kan hon bara rädda sig själv. Jag har förstått det nu, och jag ska ju få hjälp. Jag har fått en psykolog på allmänpsyk och förhoppningsvis kommer jag också få en bra läkare där. Jag har redan varit hos en, men det fungerade inte. Det enda bra var att jag fick Theralentabletter utskrivet (små rosa piller mot ångest.) Det viktigaste jag har just nu är min vilja att bli bättre, att må bättre och försöka trivas med mig själv.Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och jag vill inget hellre just nu.

På torsdag ska Simon och jag troligtvis träffas. Jag tänker inte säga någonting till mamma, för jag vet att hon inte tycker att det är bra. Själv tycker jag att det ska bli skönt att få prata med honom på riktigt och jag tror att saker kommer ordna sig till slut. Hösten är kanske för snar att hoppas på, men jag hoppas iallafall, för jag vill gärna tro att om vi bara vill försöka kan vi det, även om jag inte mår helt bra. Bara att jag vill må bra är ett så stort steg och om det blir vi kommer jag kämpa med allt jag har för att inte göra om samma misstag igen. Jag har aldrig riktigt insett att jag kunnat förlora honom, aldrig förstått att vad jag gjort och sagt har varit på riktigt. Uppbrottet gjorde att jag insåg att saker och ting verkligen händer och det är inte en självklarhet att han ska finnas for better for worse. Jag älskar honom och jag kommer göra allt jag kan för att inte förlora honom igen.

Imorgon ska jag handla ny hårfärg. Jag har sagt att jag ska ge lila en sista chans, men jag är också sugen på mörkblått(!) eller rött. Eller helrosa. Känner på mig att jag kommer gå ifrån Shock med mer än en burk färg. På morgonen har jag psykologtid. Jag är rädd för att försova mig eftersom den redan är klockan tio och jag sover så länge numera. Får sätta klockan på åtta och bara ta en Propavan ikväll, för säkerhets skull.

Jag har tända ljus och bränner rökelse och skriver brev. Jag hoppas att jag ska ro det här skeppet i hamn. Tillslut.

Tre veckor

2009-06-02T00:56:00.000+02:00

Idag (tisdag) har det gått tre veckor sedan uppbrottet. Mitt inlägg skulle sett helt annorlunda ut om Simon inte just hade ringt mig. Det var märkligt att prata med honom, men det fick mig att förstå att han fortfarande är samma person som jag älskade. Han sa att han saknar mig och det verkar som att det finns en chans till att saker kommer bli bra tillslut. De förhoppningar jag har under mina bättre dagar, eller vi kanske ska säga stunder, verkar inte bara vara önskningar. När jag har mina bra stunder tänker jag att om jag bara kan må bättre, eller åtminstone kä,pa för det, så kan han möta mig när jag kommit en bit på vägen. Under mina dåliga stunder är jag rädd att jag inte är värd någonting, att jag inte kan ge honom något som ingen annan kan ge så mycket bättre. Men han säger att han inte vill ha någon annan och det känns skönt. Det känns som han verkligen älskade mig och skammen i hans röst när han nästan viskar att han saknar mig och att det är som värst att behöva sova ensam talar klarspråk.

Jag tror att det finns möjlighet för magnoliorna att gro när det här slagfältet återigen blivit bördigt.

Jag ska sova strax. Och jag tänker somna lycklig.

En plats att kalla hem

2009-05-17T21:51:00.000+02:00

Vid det här laget vet ni det kanske. Den sextonde maj skulle vi blivit fyra år och tre månader, men efter den tolfte blev vi inte mer. Han gjorde slut för att vi båda mår för dåligt för varandra, och det var det enda rätta.

Jag tar mig igenom det här. Jag inte, men jag gråter. Jag skär inte, skadar inte mig själv på något annat sätt än att jag röker. Sen att jag röker sanslöst mycket är en annan sak. Jag ringer honom inte och ber honom att komma tillbaka, dyker inte upp vid hans dörr mer, ingenting sådant. Det här är bäst för honom, och det är bäst för mig. Kanske kan vi hitta tillbaka till varandra igen när stormarna inom oss bedarrat. Hursomhaver älskar jag honom. Jag älskar honom något så förbannat.

Hur jag överlever det här? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste bygga upp ett eget liv, som kretsar kring mig själv och inte någon annan. Först när jag lärt mig att leva med mig kan jag släppa in någon annan i mitt liv. Om han sen kommer tillbaka när jag kommit en bit på min resa, om jag pussar på en pojke bara för sakens skull framför lägereldarna på Reforma, det får tiden utvisa.

Jag har tillbringat dagarna med att gråta, prata i telefon och sova först hos Linn, sedan med att få kramar av Bo och Jenny, Linns vänner, se efter deras lille ettårige son Jonatan, och ömsom kedjerökande med Sara H på hennes balkong. Med Linn och Jenny och Bo har jag fått gråta, och Sara har siktat in sig på attjag ska få tankarna på annat håll. Jag har kommit en bit på väg, för jag har kommit till så många insikter om mig själv och om förhållandet. Jag vet vad jag måste jobba på, och jag vet kanske inte hur, men jag vet att jag är i goda händer. Jag har fått en psykolog på Allmänpsyk i Göteborg som verkar vara åtminstone okej, imorgon väntar läkarbesök på Akademihälsan och jag måste till min lägenhet för att plocka ihop vad för saker jag ska ta med hem till mamma på tisdag. Först blir det mitt första läkarbesök på Allmänpsyk, och sedan sätter jag mig på ett tåg ner till Lund. Jag åker sällan tåg, men jag tjänar 40 minuter på det och det gör mycket när man är i min sits. Dessutom är det inte lika mycket minnen. Och han finns ju överallt här i Göteborg. Här finns så mycket som smärtar. Ändå tror jag inte att jag kommer flytta härifrån, för jag har på något sätt lagt grunden till ett liv här. Jag har nya vänner, och jag trivs med staden, om jag inte behöver tänka på att jag är i den utan honom.

Jag vet ingenting. Bara att jag måste klara mig ur det här. Find a place to call home.

Körsbärsträd

2009-05-04T20:51:00.000+02:00

Sitter hemma hos Linn med chips och en kopp kaffe i en söt mugg med färgglada sälar på. Tori Amos i bakgrunden och dockor överallt. Linn ligger i badet och jag är här för att slippa vara ensam. Simon åkte till Italien tidigt imorse, varav jag för bådas bästa valde att sova hos Linn, och jag stannar över åtminstone till imorgon. Det blev inte något lyckligt avsked direkt, för mitt mående tär så otroligt mycket på vårt förhållande. Jag har vetat om det, men egentligen inte att det var såhär allvarligt. Men det är klart att det gör ont att höra sin älskade säga att hon vill dö, det är klart att man går sönder då, tusen gånger om. Jag ska göra mitt bästa för att må bättre och kanske kommer den här veckan ifrån varandra att leda till något gott. Jag är rädd, men inte konstant, för jag vet att jag klarade det här sist. När han åkte till Sydafrika överlevde jag utan större svårigheter, men då flydde jag också hem till mamma. Ensamhet är det värsta jag vet. Jag är otroligt beroende av andra människor, särskilt Simon, och jag känner mig väldigt lätt sviken. Jag tror att jag skulle haft väldigt svårt för att bo själv, nu har jag flyttat hemifrån, men inte till någonting eget, för jag är alltid med människor, och i nuläget befinner jag mig oftare borta än i min egen lägenhet.

Dagarna är drömmar om vackra klänningar och andra materiella ting, och shopping med pengar som jag inte har. Körsbärsträd och magnolior blommar för fullt och innan jag hinner blinka har de snart fällt alla sina blad för vinden. Det är sorgligt att jag inte hinner med.

Läkarbesök

2009-04-30T13:05:00.000+02:00

Onsdag:

En hårfärgning, en omtenta, en kaoskväll och två läkarbesök senare.
Mitt hår går mestadels i lila och silver, det var för mycket gula pigment för att det skulle fästa ordentligt, men nu har det neutraliserats så jag ska lägga i ytterliggare färg imorgon.

Jag sov hos Linn natten till igår och vi väcktes av dockpaket till henne. En jättesöt liten 25 centimeters flicka som kom att heta Cornelia. Jag betalade min puki den 20:e, så Fairyland kan ännu inte ge besked om när hon kommer skickas, men jag hoppas det går lika snabbt mig som för Linn. Jag har också bett om att få henne med lila ögon.

Tentan gick väl sådär. Jag gjorde bara första delen, för jag har inte haft någon ork att plugga, och jag hade dessutom hinkvis med ångest hela dagen samt under tentan. Dock tror jag att jag har goda chanser att ha klarat delmomentet, eftersom jag hade lite mer koll på saker och ting nu än sist.
Kvällen som följde ska vi inte tala om, men jag har lärt mig att man inte får visa känslor offentligt.

Idag fick jag tvinga mig till Sahlgrenska till klockan åtta, för att göra ett test av min lungkapacitet. Hon tyckte att lungorna gav bra resultat, och jag kommer troligtvis att komma dit igen för att följa upp hur kapaciteten förbättras, med tanke på att jag fortfarande har som ett ärr i lungsäcken.
Sedan kommer jag hem och finner ett brev där det står att jag kommer få byta läkare på reumatologen, eftersom doktor Carlsten ska gå ned i tjänstgöring. Detta gör mig ganska arg då det känns som om jag bara slungas hit och dit på reumatologen. Carlsten har jag bara träffat en gång, sedan hade han för mycket patienter så jag fick komma till en jättegullig men nybörjare till läkare. Det enda hon gjorde var att skicka remisser. Hade jag gått hos Carlsten ett tag hade det väl känts okej, men nu har jag som sagt bara varit hos honom en gång, och när man är kroniker är det otroligt viktigt att man får bygga upp ett förtroende för läkaren. Hur ska jag kunna göra det när de gör såhär?
I dagarna ska jag ringa och gnälla.
Något annat som väntade i brevlådan var lite trevligare, numret av Vårdfacket där jag har skrivit en text, har tydligen kommit ut.

Läkarbesök nummer två var hos psykiatern på Akademihälsan. Hon överväger att skriva ut Propavan, som är en sömntablett, eftersom jag sover så oroligt och drömmer mardrömmar varje natt. Inga beslut fattas dock förrän på tisdag, när jag hunnit äta Cipralex i en vecka. Jag vet inte om jag sagt det, men Cipralex innehåller samma ämne som Citalopram, men är starkare och mer inriktat på att vara ångestdämpande, vilket min läkare tror kan vara bra för mig.

Kvällen blev skrivfika med Sara och jag hade tänkt jobba med romanen, men renskrev istället lite och skrev nytt till Sockerdrickadagboken. Dagar som idag är jag pepp på att diska undan, städa rummet, få lite ordning och struktur i mitt liv, men det är alltid så att jag inte har tid när jag har ork, och sömn senare är förutsättningarna annorlunda, viljan finns kanske kvar, men orken är som bortblåst.

"och att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet"

2009-04-27T11:32:00.000+02:00

Ny vecka, nya tag?
Har tillbringat helgen hos Lisen, men innan det blev dags för avfärd mot henne och Svenljunga hann jag träffa Linn och äta sushi och handla hårfärg. I fredags såg vi Finding Neverland, andra gången jag såg den, och fortfarande en helt underbar film. Jag älskar verkligen Peter Pan. Lördagen blev det besök på Skroten, Kinnas enorma tygaffär, där jag köpte mer än min plånbok klarar, men tyg är alltid en investering. Nu har jag material till en jacka till mig, eventuellt med tillhörande muff och hatt, eller väska eller dylikt, en rosa tyllkjol samt mängder med dockkläder. Utökade också spetsförrådet och köpte små tygblommor. När vi kände oss tillräckligt mycket som packåsnor (Lisen köpte två tyger, jag vet inte ens hur många jag köpte) åt vi varsin glass och sedan åkte vi tillbaka hem. Förs trodde vi dock att vi missat bussen, eftersom vi hade haft tankarna på annat håll och det inte stod någon annan på busshållplatsen, men det visade sig att bussen var tio minuter försenad. När den väl kom var vi just i färd med att hoppa på en buss mot Borås, eftersom nästa buss till Svenljunga inte skulle gå förrän tre timmar senare.

Jag hittade ett jättefint rosa tyg med prinsessor som jag gärna hade sytt en kjol till mig själv av, men det får bli nästa gång. Jag har fortfarande ett tyg hos mamma som jag vill sy av, som är mörkblått med bland annat jordgubbar på. Hela helgen sprang jag runt i min Beatrix Potterkjol, som jag egentligen tycker är lite för lång, men jag ville inte göra den kortare eftersom det inte skulle gett mönstret rättvisa. Jag har gjort den lite för tajt i midjan, men å andra sidan har jag levt på godis den senaste tiden, vilket ju inte direkt hjälper till. Här kommer bild i alla fall.

Lisen intruducerade mig för Hästpojken, och det var att slungas bakåt i tiden. Nostalgin pumpar som ett gift i mitt blod och jag vet inte varför men det är bitterljuvt, en dolkstöt och en smekning på samma gång. Det är samma sak med Forever Young, och nu för tiden kan jag knappt lyssna på Håkan Hellström utan att gråta, för det fanns ett före sjukdom, även om jag fortfarande hade mörkret för fyra år sedan var det inte på samma sätt, jag hade hopp då. Känner fortfarande att jag inte vill någonting med mitt liv, och imorgon är omtentan som jag drömde mardrömmar om inatt. Jag kommer troligtvis bara göra en av de delar jag har som rest, eftersom jag inte pluggat till den andra och jag nu är ute i sista minuten. Det blir nog bäst så.

Jag romantiserar ständigt det förflutna, förstår inte varför egentligen. ”När man är över fjorton vårar finns inga känslor kvar” och det är ju verkligen så. Jag har under det senaste (de senaste?) året (åren?) känt det som att jag börjar bli för gammal för konserter. Det känns inte på samma sätt längre, det känns knappt alls. Jag skriker mig inte hes med samma inlevelse och jag får inte samma ohanterliga känslor av det. Förr var det både vackert och smärtsamt på samma gång, som sagt, bitterljuvt. Det var att bli ett med musiken och inte veta var man skulle ta vägen. Idag är det mest sorg.

Och det gör så ont att jag har en pojkvän som jag älskar och som älskar mig tillbaka, men att jag ändå inte kan vara lycklig.

Idag ska jag börja på Cipralex, och färga håret. The little things that counts.

Sjukskrivning

2009-04-24T02:17:00.001+02:00

Det blev ingen skrivfika i onsdags, eftersom Sara hade blivit sjuk. Tillbringade istället dagen med Linn. Såpbubblor, scones, pärlpyssel och dockdrömmar. Det var väldigt mysigt. Kanske förvånar jag er med att inte plugga till min omtenta, tisdagen börjar ju närma sig med stormsteg, men faktum är att jag har varken ork eller lust. Jag hoppas att jag kommer titta igenom någonting, men råplugga kommer jag inte göra, jag vet att jag inte klarar av det och om jag skulle bestämma mig för att satsa allt, skulle det bara resultrera i ångest och åter ångest. Jag får ingen tillfredställelse av vardagen längre, det känns avlägset att tänka att jag för dryga halvåret sedan kunde känna mig lycklig över att vandra hem med fulla matkassar från Willys. Nu är det en bravad att ta sig ut och handla, för att inte tala om diska, städa, gå till skolan, plugga. Allt detta gör jag halvdant, efter att ha samlat kraft i all oändlighet, och det gör att jag efteråt inte får någon duktighetskick, eftersom jag faktiskt inte klarat av det jag skulle.

I skrivande stund är det natt, det gör att läkarbesöket utspelade sig igår. Min läkare och jag kom fram till att jag skulle trappa ner Citalopramen för att börja på Cipralex, som är starkare och mer inriktat på ångest. Jag hoppas verkligen att det kan hjälpa mig. Dessutom kom vi fram till att det nog är bäst om jag är sjukskriven ett tag och just nu vill jag inte skriva om alla dålighetskänslorna jag känner (de som handlar om att jag är lat och dum och borde ta mig i kragen). Jag tror att det kan vara bra för mig med en paus, tillochmed mamma sade det och jag trodde aldrig att hon skulle förstå mig. Tid att lära mig uppskatta vardagslivet igen, tid för att pyssla med sådant som får mig att må bra utan att jag samtidigt har dåligt samvete för att jag borde vara duktig.

Efter läkarbesöket var det tid för en dockfika med en fransk flicka som hade beställt en soffa i min grupporder. Jag drack en hallonsmoothie och begav mig sedan hem till Linn tillsammans med henne och Caroline. Det talas om att jag kanske ska bli smått inneboende hos Linn nu under våren/sommaren, så att jag ska slippa mina bangladeser. Till hösten kommer ju Simon och jag försöka hitta något gemensamt, men det känns skönt att ha någonstans att ta vägen fram till dess. Jag hade en fin kväll tillsammans med Linn, och i sin blogg skriver hon om mig som ”lilla evelina”, vilket gör att jag känner mig nästan som en lillasyster. Jag pysslade en hel del med fimolera, fick sådan lust till det redan innan läkarsamtalet, så när jag åkte hem hade jag producerat två par macaronörhängen, macaronberlocker, ett glasshalsband, två muffinsberlocker, en blåbärspaj och en glassbåt. Får se om det kan bli lite smycken att sälja eller ge bort.

En ursäkt till att jag varit dålig på att blogga är att jag tycker det är lite tråkigt att skriva utan att lägga upp bilder. Det hindrade mig nästan från att skriva idag, så därför får ni en bild som egentligen inte har med inlägget att göra. Jag tog den när jag var i Lund, och jag vet inte om det är magnolior, men låt oss låtsas det. Just nu känns det nämligen som att jag skulle vilja ha magnolior på omslaget till min (peppar peppar) ”roman” för mellan slagfälten blommar magnoliorna.

Pausknappen

2009-04-21T18:44:00.000+02:00

De här dagarna tillbringar jag med mina vänner. Zelda bor för tillfället hos min vän Lisen, och under tiden har jag lånat hennes puki (11 cm docka) Rosa Frö. Jag har själv beställt en puki från http://dollfairyland.com , en Madeleine fullset, för mamma bestämde sig för att bidra lite så att jag kunde beställa henne med kläder. Naturligtvis borde jag spara mina pengar, men det är så mycket man borde. Det blir mer och mer uppenbart att jag inte mår bra. Omtentan på tisdag skrämmer mig för att jag inte orkar tvinga in några kunskaper i huvudet just nu. Jag hoppas att jag kommer orka sitta över böckerna innan veckan är slut. Inatt sov jag tillsammans med Caroline och Linn, och det kändes otroligt skönt, rogivande, som en paus från verkligheten. Vi låter timmarna passera, umgås fast på skilda håll, vi sitter vid varsin dator, vi går och handlar, äter mat, pratar. Det är kravlöst och alldeles underbart stundtals. Jag känner hur det sliter och drar i mig för att jag inte skriver. Jag vill ingenting med mitt liv, jag vill inte studera, vill inte jobba, vill knappt ens skriva för jag är inne i en sådan svacka just nu. Vissa dagar och timmar vill jag inte ens ta mig ur den. Just nu vill jag. Just nu vill jag bli ett med orden och lära mig att brinna som aldrig förr, men det känns avlägset. Jag får panik av allt damm och all smuts och alla saker i mitt rum, önskar mig en större lägenhet. Jag irriterar ihjäl mig på mina grannar och tål inte tanken på disk. När jag flyttade fanns det en tillfredsställelse i vardagssysslorna, en lycka över att vandra hem med fulla matkassar från Willys. Jag hade ett hopp om att allt skulle ordna sig, men tankarna hann ikapp. Mellan Simon och mig är allt bra, det är bara jag om inte är det och det tär på honom att se mig så orkeslös. Vi pratar fortfarande om en gemensam lägenhet till hösten och den drömmen är en vacker dröm.

Jag vill sätta livet på paus. Vill slippa ha krav på mig så att jag ska kunna känna lust och vilja att göra saker igen. Jag trodde att det här skulle räcka, men jag hade fel. Hösten som just varit och åren i gymnasiet har tagit hårdare på mig än vad jag trodde var möjligt. Jag har varit en kapplöpningshäst som istället för att sjunka ihop av utmattning manats på och bara sprungit vidaqre, som att jag aldrig orkat stanna. När min sjukdom var i sitt värsta stadium var jag som mest aktiv, just för att slippa känna tomheten, just för att känna att jag var någonting värd. Nu vill jag lära mig att låta allt vackert ta överhanden, men jag blir stressad av minsta planerade måste. En sjukskrivning känns mer och mer som ett alternativ, samtidigt är jag livrädd för det eftersom det betyder kapitulation, det betyder att jag inte har kontroll över situationen. Torsdag läkarsamtal och eventuellt ska jag byta antidepressiv medicin också, eftersom den effekt jag fick i början av den jag har nu, tycks ha avtagit helt och hållet. Jag har valt att ge medicinering en chans, för jag orkar inte med att ha det såhär längre.

Imorgon skrivfika med en vän. Romanen har glidit längre och längre ut på isen. Jag har hittat på anledning efter anledning till att inte ta med mig datorn och sätta mig på café Java för att försvinna bort i ett par timmar. Nu blir det ändring. Kanske kommer jag inte att skriva så koncentrert, men det gör jag å andra sidan inte när jag sitter där själv heller. Igår kväll när jag skulle sova smög sit en scen till romanen in i mig. Ingen nyckelscen, men ändå, någonting. Idag har jag fyllt ett par sidor i min skrivbok med anteckningar. Märkligt hut bara ett par meningar kan få mig att känna mig igång igen. Jag hoppas att känslan håller i sig.

Stagnation

2009-03-27T10:27:00.000+01:00

Längesedan jag skrev, jag vet. Det händer både mycket och ingenting, och jag måste sluta avlägga långa rapporter med långa mellanrum, känslan försvinner då.
Jag antar att ni undrar om Stockholm. Simon reste till Sydafrika och jag reste till huvudstaden på samma dag. Ganska nervös klev jag på tåget bara för att upptäcka att jag fick resa i första klass. Satt och skrev på Lucy, drack kaffe, åt lite, och plötsligt var jag framme. På stationen väntade mig en förbeställd taxi som förde mig direkt till TV-studion, och efter lite fika, sminkning och prat med de andra deltagarna (Thomas Fogdö, Carolina Gynning och Stavros Luca (klass 9A) ) var det showtime. Jag i tiara, glitter och den svartvita lolitaklänningen. Fick mycket beröm för den, och Carolina hade just varit i Japan och fått se massa lolitor. Det var verkligen jätteroligt att medverka i Kattis & company. För den som missat det pratade vi om självförtroende, och efteråt fick jag en helt enorm bukett med blommor. Hotellet Birger Jarl låg tvärs över gatan och var underbart. Stor mjuk säng, ett badrum med badkar och produkter från Face Stockholm. Innan sängdags satt jag vid skrivbordet och skrev, tog ett bad och utnyttjade att hotellet bjöd mig på läsk och mineralvatten ur minibaren. Hade jag haft ork hade jag även kunnat brygga mig en kopp te, eftersom det fanns vattenkokare och två sorters te på rummet. När jag vaknade gjorde jag Stockholm med två tjejer från BJD-forumet. Mycket trevligt vill jag lova. Tåget hem gick vid sjutiden, så vi hann både med en del shopping och fika.
För er som missade programmet tror jag min familj har det på DVD, så jag har möjlighet att fixa kopia om ni vill.

Och vad händer i nuläget? Det har ju gått ganska lång tid sedan jag var i Stockholm. Jag är skoltrött, har skrivkramp och svårt att engagera mig i saker. Har hunnit vara en vända i Lund, men även det är ju historia nu. Istället för att flyga runt hit och dit och knappt stå stilla en sekund, tog jag det ganska lugnt. Umgicks mycket med mamma och mina morföräldrar, träffade vänner sporadiskt och tillbringade mesta tiden i mammas arbetsrum framför symaskinen. Fick sytt lite dockkläder, även om mamma var mer aktiv på den fronten, och jag sydde nästan klart en lolitakjol med mönster från Beatrix Potters sagor. Det var väldigt skönt att få ett avbrott från tillvaron på det sättet.

Det jag orkar vara mest aktiv med är dockhobbyn. Jag träffar ofta mina vänner därinom och nu har jag dessutom gått från att ha en docka till att ha två. Iplehouse JID Tania har blivit min. Hon heter Zelda och är svarthårig med gröna ögon, så nu har jag två små prinsessor i huset. Jag har också haft min första tenta, som jag inte vågar yttra mig om, men heller inte orkar bry mig om. Är sugen på att börja måla igen, men kommer mig inte för. Försöker skriva för att bläcket inte ska koagulera i blodet, och jag lovar, jag ska försöka bli bättre på att uppdatera här.

Zelda

2009-02-11T18:23:00.000+01:00

För er som undrar:
jag lever livet stilla nu, ställer inte krav på vare sig omvärlden eller mig själv. Medicinen borde inte gett effekt än, men jag skrattar mer än på länge. Spelar Risk med Simon och Johannes hela nätterna, spelar Zelda på Nintendo Wii hela dagarna. Eskapism har alltid varit min grej och fungerar förvånansvärt bra att låta bli att tänka på alla problem och att man känner sig meningslös, när man gör någonting så rätt igenom meningslöst som spelar TV-spel. Blir jag påmind om vad jag gör är det ett styng i hjärtat. Jag vill helst få fly ifred. Älskling bara skrattar åt hur fånig och energisk jag är, även om jag inte har energi till att göra någonting vettigt. Det är otroligt skönt att få leva i den här bubblan, att inte skriva, inte läsa, logga in på nätet sporadiskt. Inte ens sova i sin egen säng.

Idag är det onsdag och det betyder att jag och Lucy har vår tredje skrivfika. Jag dricker hasselnötslatte och det känns svårt att komma igång. Det känns inte som att det bara var en vecka sedan jag skrev sist. Det känns som betydligt mer. Jag blir trött och slö av mitt nuvarande vampyrliv: jag går upp vid elva och går och lägger mig vid två. Vaknar framåt kvällen, men somnar utmattad. Har svårt att hinna ut och fånga solstrålarna innan asken stängs om dem. Imorgon ska jag bättra mig. Då ska jag upp tidigt och gå till Akademihälsan. Jag är nog i ganska stort behov av D-vitamin vid det här laget.

Tror att både Simon och jag har potential till vinterdepressioner. Jag blir så trött och orkeslös av det här mörkret, och han också. Jag längtar till mars, för då inbillar jag mig att våren kommer. Bara för att den gjorde det en gång för fyra år sedan när vi träffades första gången. Om fem dagar firar vi årsdag. Jag vet inte om jag kommer vare sig orka eller hinna fixa det jag skulle vilja ge honom, men vi ska åtminstone gå ut och äta. Italienskt den här gången.

I lördags var vi i alla fall utanför dörren. Vi var på Naturhistoriska museet, där de har en otrolig mängd av uppstoppade djur. Jag har aldrig sett så många fåglar i ett enda rum. Där finns också världens enda uppstoppade blåval, strandad i Askimsviken, som ligger precis där Simon bor. Det var något av en upplevelse. Någon dag inom kort ska jag dra med mig Simon till Sjöfartsmuseet. De har piratutställning just nu.

Ikväll är det som sagt skriva som gäller. Sedan ska Simon och jag se Sweeny Todd hemma hos mig. Imorgon kväll tror jag att vi åker tillbaka till honom, så jag får fortsätta min eskapism. Jag vet att jag förr eller senare kommer vakna upp, men till dess är det skönt att bara få vara.

"Lyckopiller"

2009-02-03T13:45:00.000+01:00

Påminns igenom om att mitt liv inte bestårav socker och kanel, utan till större delen av saltade sår. Jag håller hårt i pengarna nu och hoppas att månaden ska gå fort och smärtfritt, så att jag kommer ha mycket kvar att spara. Idag var jag på Akademihälsan och gick därifrån med ett recept. Så länge jag kan minnas har jag varit emot antidepressiva läkemedel, men den här gången är det värt att ge det ett försök. Det har pågått för länge nu.

Jag saknar de rutiner som är grundläggande för en vardag. Jag har ingenstans att gå om morgonarna och sover därför ofta så länge som jag vill. Skönt, kan tyckas, men jag tycker själv att det är ganska skönt att behöva gå upp tidigt, ta en spårvagn för att åka ivä någonstans, sedan komma hem en stund senare och fortfarande ha dagen framför sig. Jag önskar mig mer struktur i mitt liv, men jag orkar inte ta itu med någonting just nu, och det har varit såhär länge nu. Jag oroar mig för att jag inte kommer hitta tillbaka. Just nu är jag i full gång med att frosta av frysen; vita isflak och sjok som lossnar. Önskar att det kunde fungera på samma sätt med andra saker också; skrivandet, lyckan, framtiden. Det som skrämmer mig mest är att jag inte kan vara lycklig.

Jag bränner kanelrökelse jag köpte med Susan i Haga. Det blev et besök på Villerkulla med lite mat och varm choklad, sedan bio tillsammans med Simon. Vi såg "Benjamin Buttons otroliga liv" och jag tyckte mycket om den. På söndagen blev det konstmuseet, och det var ungefär vad vi hann. Ja, vi såg Alice i underlandet och Peter Pan också, förstås. Det var skönt när hon var här. Att få besök innebär att jag måste koncentrera mig på någon annan, och det gör att jag glömmer bort att jag inte mår bra. Därför röstar jag på fler besök i framtiden. Alla som vill är välkomna på picnick i Slottskogen när vädret tillåter. Ikväll ska Simon på kör, och jag ska få besök av Oskar R. Jag hoppas att jag hinner baka en kladdkaka innan dess.

Finfrämmande

2009-01-30T14:48:00.000+01:00

Jag höjer min kortisondos på egen hand, inte lönt att blanda in läkare i det här skedet. Lungan har varit besvärlig, både igår och idag vaknade jag av att den gjorde ont, och mina knän har känts svullna och stundtals ömma. Skulle på ett sätt inte vara förvånad om det var ett skov, jag har inte haft ett ordentligt sedan lungsäcksinflammationen. Det var då jag började ta CellCept, och jag tror faktiskt att det har hjälpt. Hållit vargarna på avstånd. Men detta gör att jag ändå förvånas och räds, för har CellCept klarat det hittills, varför skulle det inte göra det nu? Och blir jag sjuk; hur ska de kunna bota mig, när de bara pratade om CellCept under mitt senaste skov? När de hade så svårt att få bukt med min sjukdom då?
Jag vet att jag blir beroende av kortison, men det är en risk jag för nuvarande vågar ta. Jag är som sagt rädd för att sjukna in igen, och jag vill försäkra mig om att det inte är något att oroa sig för, innan jag tar kontakt med läkare. Om ett par dagar borde kortisonet ha gett effekt. Vi får se hur jag mår då.
(medan jag skriver detta kommer posten med en kallelse till reumatologen. Vad är oddsen?)

Bränner kafferökelse, klär på mig och försöker komma igång. Jag borde skattejämka idag, den sista tråkigheten jag måste ägna mig åt för nuvarande, men jag har ingen lust till det. Jag ska städa på rummet och det tar inte emot fullt lika mycket; det finns nämligen en anledning till det: Susan ska komma på besök över helgen. Ju närmre det blir, desto gladare blir jag. Susan själv har resfeber säger hon. Kanske först nu som jag inser återigen hur mycket jag saknar den sortens vän här. Visst, jag har mina dockmänniskor att pyssla med, men Susan och jag har känt varandra enda sedan lågstadiet. I tvåan på gymnasiet (när jag också var som sjukast) sågs vi nästan varje dag, ja, periodvis faktiskt varje. Vi har genomgått ett projektarbete ihop, vi har varit med i samma scoutkår, gått på samma bildskola, jag har skrivit en novell som Susan har illustrerat, vi har gjort våra helt olika läxor och funnit att det gått bättre att disciplinera sig när man jobbar jämte någon annan. Susan är en av de få som jag aldrig behöver sätta upp en mask inför. Jag vet att hon känner på samma sätt och jag kan verkligen sakna tiden då Susan tackade nej till att träffa sina andra vänner, för att det kanske fanns en möjlighet att vi två skulle ses, även om vi sinsemellan inte yttrat ett ord om det. Jag saknar att inte behöva planera möten, att dricka flera kannor te (även om Pepparkakshjärta egentligen brukar stå för den biten)och upptäcka att den lilla kvarten man skulle fika blivit till en timme. Jag saknar mina vänner så otroligt mycket, även om jag försöker att inte göra det. Jag försöker att leva mitt liv här, hålla kontakten och träffas med viss rotation (Pysslinggänget vill jag dock träffa så fort jag sätter foten på skånsk mark, men det har sina skäl.) Det är hårt att behöva nicka och låtsas som att jag har all tid i världen för varje enskild vän (Pysslinggänget borträknat) när jag i mitt stilla sinne tänker att med min planering kommer vi nog inte kunna ses förrän nästnästa gång jag kommer hem. Man hinner inte mycket på en helg, och jag är rätt utmattad för tillfället. Jag orkar inte resa runt. Därför gör det mig så glad att folk vill komma till mig (även om det där med sightseeing börjar bli lite uttjatat) det är ett sätt att vara i nuet, medan det när jag reser de tjugosex milen tillbaka, blir att jag reser i tiden. Somligt har förändrats, somligt inte.

Lika glad som jag blir när folk håller kontakten, lika ledsen blir jag när de inte gör det. Jag är livrädd för att avstånd helt plötsligt ska få något med geografi att göra, jag är rädd för att ni ska glömma mig. Tid går så lätt, dagarna bara rinner iväg och jag förstår om ni har svårt att hinna med, men tänk då på att jag har det svårare. Jag har inte en vän utan ett tiotal och alla vill träffa mig på samma gång.

Nog nu, jag har ett rum att dammsuga, ikväll blir det sconesbak innan jag möter Susan på Nils Ericsson Terminalen och visar henne min stad.

Lucy

2009-01-29T09:40:00.000+01:00

Jag köpte mig en rosa laptop härromdagen. Jag har ju tänkt ett tag att det skulle behövas en bärbar dator, att det skulle kunna förenkla mycket för mig, i första hand arbetet med "romanen". Jag fick lite pengar i julklapp av pappa och mormor, dessutom hade jag kvar av studentpengarna, och sist men inte minst använde jag lite av mina prispengar från Lilla Augustpriset. Jag har fyratusen kvar nu, som jag alltså kan spendera utan dåligt samvete. I alla fall; en rosa Acer aspire one blev det. Jag har döpt henne till Lucy. Igår gick jag med henne till Java, ett kafé i Vasastan, som jag visste hade internetanslutning. Där beställde jag min första Café a lait på över fyra år. Vid ett tillfälle back in the days insåg jag nämligen att dessa mjöldrycker med kaffe i gjorde mig illamående. Igår prövade jag iallafall lyckan och beställde en stor, med irish cream-smaksättning. Jag bänkade mig vid ett bord och konstaterade att jag glömt USB:t med Bengt-dokumentet hemma. Jag suckade lite, men tänkte att det kanske var lika bra, jag behöver SKRIVA, inte skriva på romanen. Just nu är jag inne i en svacka som gör att jag bildligt talat spyr över mitt eget språk. Fuck romanen. Jag började istället på något helt nytt.

Två timmar senare tog batteriet i datorn slut. Det gjorde ingenting. Klockan var åtta och Simons improvisationsteater skulle sluta däromkring, så det var ändå dags för mig att gå hem. Den kvällen somnade jag med en färdig, om än obearbetad, fyra sidor lång novell sparad på den lilla rosa hårddisken. Mabel och Maria. Även om novellen är långt ifrån ett mästerverk, är det skönt att ha lyckats kliva ur mitt stora textprojek. Det är skönt att få ha tankarna på annat håll.

I fortsättningen tänker jag försöka ha onsdagskvällarna till just detta: en fika med mig själv, eller möjligtvis en vän som också är intresserad över lite delad ensamhet, och så Lucy. Oftare får det nog inte bli, med tanke på den ekonomiska aspekten, men jag längtar redan till nästa vecka!

"all denna iver efter liv"

2009-01-20T12:19:00.001+01:00

Så vad händer? Om vi talar om det som jag låter hända, är det inte mycket. Min ork har uteblivit. Jag slåss med ekonomin, hur mycket jag har råd med och hur mycket jag kan unna mig. Det är en stor skillnad. Jag har svårt att klä på mig och det är en hel del saker som behöver fixas. Jag borde städa, som vanligt. En av mina nyckelknippor är borta och jag ska beställa nya snart. Jag måste ändra mina uppgifter om hur mycket bostadsbidrag jag ska få, jag måste betala min kåravgift och jag har lite saker som behöver postas. Problemet är att jag måste tvinga mig till att orka. Det är äntligen dags för mig att ta itu med saker och ting, börja återuppbygga vardagen efter det här såkallade jullovet (som för oss lyckliga tyskastudenter varat i mer än en månad) men jag känner mig inte utvilad. Jag vill helst av allt sova hos Simon och spela bort timmarna på Monopol, TV-serier och filmer. Samtidigt vill jag ju känna mig aktiv igen. På torsdag börjar jag latinkursen och det finns en stor rädsla i mig för att jag kanske inte kommer må bra av den heller. Jag är rentutav rädd för att det inte finns någon livsform jag kommer kunna trivas med. Jag valde det här för att få chansen att skriva, men jag har inga ord för nuvarande. Jag skriver inte, även om jag har tid. Jag önskar verkligen att jag kunde gå i ide.

Pretty in pink

2009-01-09T22:26:00.000+01:00

Kom ut en sväng idag med. Simon och jag gick till Ö&B, det är en rätt bra bit dit, och väl där handlade jag strössel i olika färger och former; guldkulor, (nu har jag dem i tre kolörer; guld, silver och pärlemor) bokstavsströssel, moccakulor och stjärnströssel. Köpte också nya gelepennor. Jag har börjat använda dem i silver när jag skriver i min dagbok. Annars brukar de mest vara till för mina brev. Jag har ett brev till Jeanett som jag verkligen borde avsluta. Jag köpte också söta klubbor med djur på (goda var de dessutom), två dessertskålar och servetter med prinsessor på. Detaljer är väldigt viktigt för mig. Småsaker och vackra ting kan få mig på lite bättre humör igen.

Jag har blivit totalt förälskad i den här klänningen! Så otroligt vacker. Tror den blir mitt nästa klädinköp. Men så var det ju det där med en liten laptop. Och så var det det där med Tuvstarrs prins. Och så var det det där med mat och hyra och andra otyg. Och så var det det där med att jag bara kommer få halvt studielån. Nåja, det ordnar sig. Jag har ett nytt jobb på gång. Tidningen Vårdfacket arvoderar mig med ca 3500 om jag skriver en text för dem. Det är min högsta lön hittills. Dessutom har jag inte fått besked om hur det ska bli med de pengar jag ansökt om att få ut på sjukförsäkringen. (När jag för tre år sedan fick min diagnos, tänkte ingen på den, så det borde bli en liten summa i ersättning iallafall) Dock hade jag väl inte tänkt använda de pengarna till sådant. Beroende på hur mycket det blir får vi se vad jag gör. Jag får bostadsbidrag nu, på 600 i månaden. Ska ansöka på nytt, eftersom min hyra höjts och jag som sagt kommer få mindre studielån. Låt oss hoppas på att det blir mer skrammel i kassan, så att jag kan unna mig lite vardagslyx. Min nästa docka kanske får vänta ett tag. Samtidigt som jag vill ha hem honom hur mycket som helst, vill jag inte brådska. Jag vill inte göra av med alla pengar på ett bräde.

Såg förresten Big Fish idag. En väldigt sevärd och söt Tim Burton-film som passade mig utmärkt idag. Jag vill ha mer sånt. Jag önskar för övrigt fortfarande att världen var rosa och gjord av glitter och sockervadd.