för mig.

Inatt sov Candy hos mig och vi myste framför Aladdin och Rövarnas konung. Jag är en sucker för Disney just nu och behöver uttöka mitt utbud av filmer. När jag var arton år och fattig och skulle flytta hemifrån fick jag för mig att sälja det mesta jag hade från min barndom. Jag ångrar inte pengarna, men jag ångrar förlusten. Idag hade jag tänkt att vara duktig och kreativ, men spenderade istället timmar med att gråta. Det är så lätt att bli frustrerad när man inte kan fungera. Jag trivs på min arbetsterapi, det är någonting jag ser fram emot, trots att det innebär att jag måste gå upp väldigt tidigt tre gånger i veckan,  och jag har aldrig varit mycket för morgnar, men jag önskar att jag klarat av det här tidigare, även om det alltid är bättre sent än aldrig. När jag är där tänker jag oftast inte på det, men när jag är hemma är det någonting från en av Bernys böcker som slår mig. Vid tillfället hon berättar om går hon till en arbetsterapigrupp eller en daglig verksamhet (minns inte riktigt vilket) och blir erbjuden att knyta korgar. Berny dricker en kopp te och går hem, undrande om psykiatrin tror att att kunna knyta korgar är vad vi psykiskt sjuka vill ha ut av våra liv, och där sitter jag och nålfiltar ull till figurer och tänker samma sak, för det är ju mer än så jag vill ha ut av mitt liv. Jag vill höra till ett större sammanhang. Jag vill sitta på nergångna caféer och skriva och dricka kaffe tillsammans med vänner och jag vill gå ut och ta en öl efter tentan, men sen är det det där med att jag inte är stabil nog att kunna plugga, jobba, leva överhuvudtaget. Pratade med en bekant igår om att vi ibland kan vara nöjda med våra liv, småle, tänka att saker är ganska bra ändå, för att lika fort som vi upptäckte känslan, upptäcka att den är över. Nöjdheten går ju över. Jag har mått såhär ungefär konstant sedan igår eftermiddag när allt som jag inte är slog mig och jag glömmer bort att äta och dricker kopp efter kopp med kaffe och röker cigarett efter cigarett trots att jag inte borde. .Jag skulle ju diska, städa, sy, inte försjunka i min misär.

Så jag tar en dusch, tvättar håret, rakar mig, och tappar upp nytt diskvatten och undrar var den där oron i magen kommer ifrån och så minns jag igen. Min lägenhet är långt ifrån så stökig som den kan vara och här är mysigt och julpyntat, men tystnaden slår mig. Jag kan inte få något utan att kämpa för det, men när man levt såhär länge i en kamp önskar man att man stod på mållinjen och var vacker. Kanske mest av allt att man var vacker. Jag är medveten om att jag ser bra ut i andras ögon, men jag gör det inte i mina egna och det är svårt att inte kunna vara nöjd med varesig sina prestationer eller sitt utseende. Och så sitter jag där, måndag, onsdag, fredag och får beröm som ändå vägrar räcka till för att ge mig en självbild.

Imorgon ska jag skriva innan vi fikar. Jag tror att det kommer bli brev. Det behövs. I helgen kommer Agnes och jag behöver hennes leende.

Efter nanowrimo

November har varit en intensiv månad. Tredje året i rad gav jag mig på att skriva Nanowrimo, dvs. att man skriver en roman på 50 000 ord under månaden. Jag har gett upp tidigare eftersom jag inte varit tillräckligt stabil, men det här året var jag en av dem som rodde i hamn med romanprojektet. Det handlade om mycket kaffe, mycket diciplin och sena kvällar, men jag fixade det trots allt. Ibland såg det ut som en omöjlighet, men när det bara var dagar kvar och jag hade 7000 ord att övervinna, visste jag att det hade gått för långt, det var för sent. När man väl bestämt sig finns det ingen återvändo och jag vägrade att snubbla på mållinjen. Och nu ligger det i min hårddisk, dryga sextio sidor av trettio dagars ansträngning och under tiden hade jag en belöning i sikte. Jag hade lovat mig själv att jag fick köpa en muminmugg ifall jag skulle klara det, och ett par dagar efter deadlinen drack jag min första klunk kaffe ur min fina Snorkfrökenkopp:


Chris Baty som är grundaren för Nanowrimo har skrivit en bok som heter No plot? No problem! och även om jag kanske inte tog till mig allt som boken hade att ge (jag läste tillexempel bara hälften av kapitlet som ger tips för vecka tre, och inget om vecka fyra) hittade jag någonting som fastnade hos mig:


"When your novel first peeks its head into the world, it will look pretty much like every newborn: pasty, hairless, and utterly confused. This is the case no matter how talented you are, or how long you have to coax the thing into existence. Novels are simply too long and complex to nail on the first go-round. Anyone who tells you differently is a superhuman literary cyborg, and should not be trusted."

För det är så himla sant. Det är så lätt att vilja gå tillbaka och redigera, sudda ut tusentals ord för att de inte duger och det viktigaste är att påminna sig om citatet ovan, veta att det får lov att vara fult och spretigt, så länge det bara är. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Kanske blir det en redigering. Kanske blir det en författare av mig. Trots allt.