evelina

Jag tänkte prata om det värsta man kan prata om just nu. Jag tänkte bekänna mina synder. Det där med att jag röker min morgoncigarett hos en vän, vinkar henne hejdå och vägen ut mot Bergsjön luktar hösteld. Det är ett sånt där ord man brukar döpa te till, det är mest poetiskt, men det luktar faktiskt så. Hösteld. Jag säger det och hon skiner upp. Hon känner det också. Det är så fint det där med att ha vänner, även om min syster är på andra sidan jorden har jag vänner kvar i den här stadens delar. Jag blev nästan chockerad när min terapeut antog något annat, såg på mig med en blick av en sådan oro av att jag kanske var lämnad ensam kvar. Jag är inte ensam. Och ändå känner jag det så, som att jag är alldeles alldeles ensam. Mitt högra knä gör ont på ett sätt som är svårt att beskriva för varje steg jag tar. Det brukar inte vara så, och jag minns en sjukdom som jag en gång tyckte upptog hela min identitet. Det där med att vara nyss fyllda sexton och få en diagnos man inte kan bli kvitt, någonsin. Det är inte alla som vet det nuförtiden, för av det som inte syns som är fel med mig är det mitt psyke som är det som märks mest, det som folk faktiskt behöver veta, det som påverkar att jag inte är som andra. Och även om jag är ärlig med det, så är det någonting jag skäms för, någonting så fruktansvärt. Så jag tänkte berätta nu. Jag tänkte berätta om min första diagnos. Det kanske hör ihop alltsammans, kropp och själ och hjärna och leder. Det gör ju det, men man vet inte riktigt varför.

Jag heter evelina. Mitt första sätt att formulera min existens var genom att hitta orden. Det var tafatta tonårsdikter och poetdrömmar om tryckta pärmar på biblioteken. Jag pekade ut poesihyllan för min mamma när jag var fjorton, visade glipan under sektionen med namnen som började på B där bramstång skulle passa in. Jag lovade henne att hon skulle hitta mig där en dag. Jag lovade mig själv. Det var allt jag drömde om som hade med mig själv att göra, som inte innefattade kärlek eller vänskap eller någonting annat än mitt svenssonförakt. Jag drömde om kaféer och converse och inga cigaretter men jag brukade vara med när universitetets litterära sällskap höll i sina poesikvällar. Jag brukade läsa upp mina dikter där när ingen visste vem jag var och jag var bara femton år och hade hatt och kajal och signerade skor. Och sen en dag slog jag igenom. Jag hade skickat iväg en novell jag lagt ner min lilla lilla tonårssjäl i och det ledde inte till någonting, men sedan valde jag något annat. Jag valde att skildra en sjukdom och jag hittade mig själv i direktsändning i Stockholm med rosa hår till uppror mot den tillställning jag befann mig vid. Det var nog det finaste. Storslagnaste. Mest fantastiska. Jag hade vunnit tiotusen kronor för en novell som hette Vintersaga. Den handlade om tonårsförälskelser, distanser, och så den där sjukdomen. Jag var arton år då. Jag heter evelina och jag har Systemisk lupus erythematosus.

Det är inte så poetiskt att ha en sönderfallande kropp. Det är att vara femton år och få sjukdom efter sjukdom och inte förstå varför, och sedan få veta att det finns ett samband. Att det heter reumatism. Sånt som gamla tanter har. Det är att vara sexton och vakna upp mitt i natten när man haft en svullen fotled man tagit för en stukning, utan att veta hur sjutton man skulle ha åstadkommit den. Det är att skrika rakt ut. Att ramla ner för trappan i sitt flickhem och ta första bästa värktablett som ändå inte hjälper. Det är att ringa den man älskar och bara gråta i telefonen för det gör så förbannat ont. Det är att tillbringa halva sin tonårstid på en reumatologisk mottagning och gråta hos en sköterska när hon berättar vad man har. Att det heter SLE. Det är att söka över internet trots att man blivit avrådd, för att förstå varför man måste äta sin medicin varje dag. Det är leva med en rädsla att aldrig mer kunna stå i ett konserthav och sjunga till Håkan Hellström allra längst fram när han fångar ens hatt i vimlet och bär den på sitt huvud.

Och sen är det en annan sak också. Det är att vara sexton år och inte stå ut med att leva överhuvudtaget, trots fina sommardagar, trots serietidningar i trädgården, trots vänner runt omkring en, trots att man är älskad på alla sätt som finns. Det är att det är midsommarafton och man får ingen sill och man lägger inte sju sorters blommor under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med någongång, för man ligger under sjukhusfiltar med aktivt kol i magen och har svalt för många tabletter, för det stod ju att man kunde dö, det stod ju att man kunde dö. Det är att ha fått sin första dos stesolid och ligga i ett spygult eller grönt rum för det är svårt att minnas såhär i efterhand, och bara skrika och skrika för man vill ju inte vara där och man får inte skrika för man måste tänka på de andra patienterna men man är där för ett självmordsförsök, även om man inte kan se det så, för det var ju inte så, man ville ju bara göra någonting åt all den där smärtan, all den där svärtan. Och man vet ju inte var den kom ifrån, varför den ens finns. Det är att hälsa på en vän man kallar lillasyster när hon ska konfimeras, och gå sönder i en kyrka när hon spelar munspel till We're from Barcelona och att se den största av all sorg i hennes ögon, för man vet inte hur man någonsin kunnat svika henne så, och senare nångång skriver man ett brev som bara innehåller en enda mening, det hjärtformade papperet säger Lillasyster, jag ska aldrig lämna dig.

Och sen är man sjutton år och har fortfarande sin dödsdom skriven i pannan med tre bokstäver. SLE. Det är att lämna prover varannan vecka och kalla reumatologen för sitt andra hem och få mer och mer medicin och ha vätska i sin lungsäck och läkare som inte riktigt vet vad de ska göra med en. Det är att gå i tvåan på gymnasiet och få de bästa av betyg, sjukanmäla sig på morgonen, komma innan lunch, sen gå hem igen, träffa sina vänner, göra allt för eskapism, allt för att räcka till trots att man inte kan. Trots att man har ett handikapp. Det är att vara för ung för att våga fråga om man kan få någon annans plats på bussen, trots att man går med krycka för att man fått sprutat sina knän med kortison. Det är att inte kunna andas ordentligt och vara så fruktansvärt trött att det inte finns någonting man har ork till, men ändå inte kunna sova, ändå inte kunna slappna av, för man måste ju vara någonting, berättiga sin existens. Och man skriver om hur det känns, för det är ingen som kan förstå. Alla andra kan ju leva, kan ju göra vad de vill. Och det är att sen bli lite bättre, tillslut, kunna få syre efter ett halvår. Min sjukdom innehåller lupus för lupus betyder varg och en varg kan attackera när som helst. Man vet aldrig när den sover. Och sen skär man i sin arm, och det har man gjort förrut, men man skär i den utan att se på och utan att tänka alls, och det kommer massa blod och handfatet blir rött och man skriker och skriker tills en mamma kommer och man sitter på akuten och säger förlåt, säger att man ska ha hjälp nu, för man har svikit henne. Man har svikit sin mamma och det gör kanske ondare än någonting annat.

Och så är man arton år och vinner Lilla Augustpriset och är därmed Sveriges mest lovande unga författare och hela världen ligger för ens fötter och det är klart som fan att man ska lyckas och man är nästan som normal trots att man ibland måste äta mer än 20 tabletter om dagen. Men det finns ju andra vargar. Andra som inte syns. Jag heter evelina och jag har borderline.

Inte så poetiskt det heller, Berny Pålsson-fasoner men plötsligt ligger man på ett sjukhus en gång till och den här gången var det faktiskt så att man inte ville något annat än att dö. Då är man nitton år och det är allvar. Då är det en pappa med Sharpei-plåster som håller ens hand och innan dess har man skrikit i delirium att han inte fick veta, och det är en mormor som är i Stockholm som blivit uppringd, för hennes yngsta barnbarn ligger nedsövd och man vet inte om hon kommer vakna någonsin igen. Och man vaknar ändå med skakande händer och kan inte stava sitt namn eller någonting alls och det är tredje dagen och man känner sig lite som Jesus och giftcentralen i Stockholm har kallat en ett levande mirakel. Och det är att svika lillasyster en gång till och det är att svika sin mamma en gång till och det är att svika alla som någonsin älskat en, och det ända man kan tänka är Hamlets monolog, är To be or not to be.

Och så går det lite tid och man är bara borderline och man kan inte vara den duktiga flickan längre för man kan ingenting alls. Man går sjukskriven och det skulle ju bara varit en paus, det skulle inte vara så att den täckte tre år. Man skulle ju börja plugga igen, skriva en roman, söka till en folkhögskola, men sen finns det ingen framtid som man vågar tänka på, för man vågar inte tro att man någonsin kan bli frisk.Och sen börjar man i terapi och man tänker att aldrig nej aldrig att det kommer hjälpa. Man är upprorisk och egensinnig och man ser ingen poäng med att sluta skära sig, och sen, sen går det tid, och den dialektiska beteendeterapin är allt man har att hålla fast vid, den är ens enda hopp. Och nog finns det hopp, för sen är det ett år sedan man skar sig och allt det där hemska som man gjort och som man känt, det är inte längre en del av en, det är inte någonting som syns. Men sen finns det meningslösheten och hopplösheten och rädslan för en framtid och de lovar, de lovar att det kommer bli bra. Och man får ett diplom och man är stolt och glad och vet att man är friskare och ser fram emot att börja något annat, för man tror att man är påväg någonstans.

Jag heter evelina och jag skulle ägna mitt liv åt konst. Jag går i någon form av Kognitiv beteendeterapi nu och det enda jag känner är att det inte hjälper. Det enda jag känner är att det får mig att må sämre. En individualterapeut som vill skicka mig till kyrkan för att diskutera livets mening, när min kroniska tomhetskänsla är en del av min borderline. Det känns som samtalsterapi igen. Jag behöver riktlinjer, jag behöver tvång. Det här är inte att arbeta med mig själv, det här är att stanna upp, stagnera. Jag tänker på att dö nästan dagligen. Jag tänker på att skära mig nästan lika ofta. Det måste bli bättre och det är alltid bara jag som kan hjälpa mig själv, men jag vet inte längre hur jag ska kunna göra det, för det går att distrahera, dämpa, sova bort, det går att glömma bort att jag inte vill finnas när jag träffar mina vänner. Igår en filmkväll och imorse höstelden och sen åkte jag hem och tog en sväng om älskling och fick kramar och fint, visst var det fint. Men sen komma hem till en lägenhet som inte ens är stökig, men ändå bara känna ensamheten tomheten och önska att jag kunde känna att jag hade någon plats i den här världen. Jag försöker bara förklara hur det känns, jag har insikterna också, att någon gång kan jag bli något, att jag är viktig för så många, men det gör inte att jag inte har rätt att känna något annat, för det har jag. Det är inte att jag är otacksam. Det är att jag är sjuk. Och jag går med Klara över ängen där hon bor och jag har ont i mitt knä, och jag åker hem från henne och varje steg gör så det känns som om något brutits i mig och jag blir så himla rädd, jag blir så himla rädd, att sjukdomen är vaken nu igen, att det ska bli som det en gång var och den här gången så mycket värre, för den här gången är jag så mycket mer ensam. Jag har ingenstans att spendera mina dagar. Jag sitter i min lägenhet och längtar efter min älskade som också har ett liv och finns för mig så mycket jag kan begära. Och jag längtar efter sällskap, men ibland har jag inte samvete att ta mig härifrån, för det är så mycket med att leva, det är att diska och städa och göra något av sitt liv och jag vill inte åka när jag borde ha det fint. Och jag kan knappt formulera mig för det är så mycket som snurrar, men jag måste det ändå, jag måste få sagt. Lite iallafall.

Jag har nästan inga ambitioner. Jag mår inte så dåligt över att jag inte skriver, för jag strävar inte efter att bli en erkänd författare just nu. Jag strävar efter att kunna finnas till, att leva ett liv, inte vinna ett krig. Det finns så mycket mer att säga. Så svårt att berätta om hur det är att vilja dö när man har ett rosa hem och gosiga små hamstrar och finaste vännerna och underbaraste pojkvännen, men det är en ond cirkel att inte klara av att plugga jobba vad som helst och ändå vara så fruktansvärt rastlös och så tom. Ibland kan jag inte se mig frisk. Ibland är jag nitton år igen och ingenting har hänt. Och just idag, just idag, är jag så rädd för att bli sjuk i min kropp, för det känns som om jag faller djupare och djupare ner i Ingentinget och hur ska jag klara av det den här gången, när jag inte kan hålla ihop mig alls?

Och allt det här det rör sig, det rör sig i mitt huvud.