Jag försöker hitta tillbaka till såväl liv som skrivande. Det förstnämnda har jag egentligen bara haft en strävan efter, jag har haft en tillfällig tillvaro, ingenting beständigt, men ändå. Man städar förstrött. Man är rastlös, men man gör det ändå. Har ensamhetskänslan, torkar fönsterblecket på balkongen, går ut med soporna, bokar tvättstugan, tänker att man kan fungera som människa. Trots allt.
Jag hade en formulering i varje vaken timme. Jag skrev på post-it-lappar medan jag cyklade. De tyckte det var lustigt. De skrev det i en artikel om mig en gång. De tyckte det var en bra artikel. Jag har för mig att det var den som både användes av tidningen City och den som tillhör Reumatikerförbundet. Jag var ung och berömd. Jag var arton år. Jag hade alla förutsättningar.
Jag skrev mina dikter under lektioner som de ändå tyckte att jag var bland de mest aktiva i. Jag var den duktiga flickan. Mer fritid innebar inte mer skrivande. Mer skrivtid innebar att allt sattes på paus, att jag trubbades av, inte lade vikt vid detaljerna. Jag vill tillbaka dit igen, så det är det jag gör. Fångar min dagbok på spårvagnen. Antecknar förvisso inte om arga tanter som gnäller över kinaskor på sätena, men ändå. Fyller ut år av tomrum.Jag måste redigera romanen. Det är inget roligt arbete, men jag måste så jag kan färdigställa den, lägga den bakom mig, sedan sätta punkt för annat och vända blad, tomma linjerade ark.
Tidigt i veckan blev jag väckt av en ringande telefon. Det var från mottagningen i Lerum, där jag bara har en dag kvar av samtal och intervju, sedan sätter jag kanske aldrig min fot där igen. Sekreteraren sade att gruppen på torsdag var inställd, för att den ansvariga terapeuten blivit sjuk.
Jag svarade lite chockat: "men jag har slutat... jag är klar nu" och hon ursäktade sig, jag stod fortfarande kvar på deras lista. Hon sa att hon hoppades att jag kunde somna om.
Och det är fint det där med att veta att jag faktiskt är klar. Färdig. Påväg mot något annat. På onsdag hämtar jag hem mitt diplom, för man får ett sådant när man fullgjort behandlingen. De kunde inte hitta något rosa papper till mig, men jag är likväl klar.
Jag kommer på mig själv med att känna hur flingornas konsistens ändras när jag tuggar dem, vinden i mitt hår, hans händer över min rygg. Jag kommer på mig själv med att tänka att nu gör jag DBT, det här kan jag berätta om. Sen kommer jag på att det är DBT-färdigheter jag använder mig av, men att det inte är DBT jag sysslar med längre, utan livet. Det är en ganska skön tanke. Att det fungerar, det där med medveten närvaro, men att det inte längre handlar om att prestera och visa upp. Och att det räknas ändå. Det kommer alltid att räknas.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar