Bye bye Borderline

På torsdag är det min sista gång i gruppterapin. Jag hyser blandade känslor inför det. Fint att kunna säga: Jag är klar nu, jag har klarat mig. Det har hjälpt. Jag har blivit så mycket friskare nu. Många symptom som tidigare var min vardag känner jag inte igen mig alls i längre. Tar liksom avstånd, som att jag inte kan kännas vid det, trots att det en gång var sådant som jag inte ens kunde skämmas för, bara tänka, säga men jag är sån, jag kan inte hjälpa, jag bara är sån. Jag är det inte längre. Jag trodde att jag var utom hopp. Jag tror det fortfarande ibland, men det går att påminna sig om att jag blev äldre än sexton. Jag blev sjukare och sjukare, men jag saktade ner eskalerandet, fick det att stanna av, vända. Jag är inte frisk, men jag är friskare nu än för ett år sedan.

Hur jag gjorde?
Jag gick i Dialektisk beteendeterapi, och jag bestämde mig. Det viktigaste var att jag bestämde mig.

I höstas var jag lämnad ensam med enbart mig själv att tänka på, och det fick mig att tänka mycket. En dag gick det upp för mig att jag aldrig skulle kunna ha en fungerande relation med varken någon annan, eller mig själv, om jag inte bestämde mig för att bli frisk, om jag inte kämpade med allt jag hade för att sträva mot det som mål.


But I give myself three days to feel better
Or else I swear I'll drive right off a fucking cliff
'cause if I can't learn to make myself feel better
How can I expect anyone else to give a shit?
Bright Eyes- First day of my life

 Som en kliché att säga det, men jag brukar alltid säga att klichéer är vad de är av en anledning; de är sanna, de fungerar. Jag skulle kunna redogöra om min sjukdom, om allt det där jag varit men inte längre är, men jag tror att det ger mer om jag berättar om min friskhet. Jag hade gått i DBT i ett halvår. Jag hade tillgodogjort mig vissa färdigheter som terapin lär ut, men jag hade gått in med en inställning att det inte skulle hjälpa mig. Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sexton och jag hade gett upp. Jag hade gått på BUP i ett och ett halvt år, och det enda jag minns var psykologens slutsats om att jag hade en stark rädsla för att bli övergiven.


Det fanns inget val. Jag började i DBT med en ytterst liten förhoppning om att den skulle kunna hjälpa mig. Mitt i behandlingen fann jag att jag inte hade någon annan utväg, den var min enda räddning. Jag kedjade mina egna känslor, beteenden och situationer. Jag skattade mina självmordstankar, självskadeimpulser, min ångest och min depression tre gånger om dagen och en gång om dagen kryssade jag i vilka färdigheter jag använt mig av. Det var som en kick att göra det, att veta att jag kände mig förjävlig, men att jag gjorde mitt bästa. Det här är bara det teoretiska arbetet. Praktiskt sett var det mycket värre, mycket svårare. Färdighetsträningsschemat visar inte de gånger då jag inte ens försökte, eller skammen efteråt. Det handlade om att försöka förstå varför jag kände och betedde mig som jag gjorde, det handlade om acceptans av de svåraste av situationer, det handlade om distraktion, om vilka vänner som kunde ha vårdnaden om mig, och mest av allt: det handlade om att lära mig att stå ut med att vara ensam, att stå ut med att vara övergiven, denna min starkaste rädsla.


Och jag stod ut. Jag var mest en gråtande hög med tvätt, men jag hade en styrka som jag bara snuddat vid förut, min egen inre urkraft, en motsvarighet till dödsjaget. Det finns sjukdomsinsikt, att se sina egna brister och så finns det friskhetsinsikt, att inse bristernas begränsning, det där ljuset vid tunnelns slut, vinden under fjärilens vingar. En diagnos är inte en dödsdom. Jag kunde identifiera hopp som en av mina känslor, jag kunde färga håret svart och lämna luggen röd, som ett bevis på en förändring, en pånyttfödelse. Jag var i Hades, men jag började styra mina steg därifrån.


Jag har gått i min terapi sedan våren 2010 och det här hjälpte mig, det här hjälpte mig verkligen. Det är snart ett år sedan jag skar mig senast. Det är en lättnad att komma därifrån. Jag får göra om de tester jag gjorde i början, och jag vet att de inte kommer lämna mig diagnosfri, men ändå med mindre utslag än förut. Skönt att inte behöva gå upp tidigt för att ta tåget till en annan kommun, skönt att vara fri från förpliktelser fram tills min nya behandling börjar till hösten, men samtidigt en sorg, att förlora en sorts trygghet, att lämna de terapeuter jag har förtroende för, att behöva börja om, helt på nytt. Men jag är färdig nu, jag är färdig. Jag har en fullproppad pärm med papper från det här året. Det finns inget mer de kan lära mig. Jag har alla förutsättningar.


Jag är färdig nu. Jag kommer bli frisk. Det här är min historia.