Vintersolstånd

Idag är det Vintersolståndet och därmed firar wiccanerna sabbaten Yule. Jag köpte magnoliadoftolja igår, som jag bränner i min aromalampa, för om någon missat det så är magnolian den blomma som symboliserar fred för mig. Jag har tänt kanelrökelse och ska nog strax göra en enklare ritual.

Annars?
Jag reser söderut imorgon för att fira mer traditionellt med familjen. Iår kan jag inte säga att jag slagit på stort med julklapparna. Jag har helt enkelt inte orkat eller hunnit, och hoppas att de blir glada ändå för det lilla jag har att ge. Jag har panikstädat lite i lägenheten eftersom jag inte hittar min iPod och den städningen var utan större framgång, eftersom den ändå inte kom fram. Att vara av med saker är bland det värsta jag vet, för det visar brist på kontroll och jag avskyr att inte ha kontroll. Förhoppningsvis dyker den upp när jag är hemma igen, men jag hade hoppats på att kunna lyssna på musik på vägen ner.

Om man bortser från all stress just nu, så skulle jag nog vilja säga att jag är lycklig. Jag bär fortfarande borderlinestämpeln, men jag har så många vackra människor i mitt liv och ibland somnar jag i hans famn, eller han i min och de stunderna då jag stryker honom över ryggen, trycker läpparna mot hans axel när han sover, eller vaknar tätt intill, vet jag att det inte finns någonting större.

Om det är en kliché att älska av hela sitt hjärta, så skriver jag under på den.

Kärlek och ljus till er alla.

Blessed be.

Pappa Pralin

Jag har nyligen läst om Anna Jörgensdotters Pappa Pralin och jag kommer på mig själv med att gå runt att tänka på samma sätt som den är skriven. Det som skildras är en kärlekshistoria på gränsen till desperation, ett ägandebehov, ett beroende större än någonting annat. Att veta att man är det viktigaste, det enda, i den andra personens liv.

Förra gången jag läste boken var jag i sjuttonårsåldern och även om jag nu på många sätt ifrågasätter Andrea, som är huvudpersonen, och Casper, som är föremålet för hennes kärlek, märker jag ändå att jag fortfarande på många sätt kan identifiera mig med de olika dilemman som boken gestaltar. Det är inte bara nuet som berättas, som i olika lager skiner barndomen och dess hemligheter igenom, och det är inte enbart en värld full av överdoser, ätstörningar Imovane och katter, det är också att ligga i sommargräset och läsa tjejtidningar, att rulla ringar kring fingret och att älska så mycket att man nästan går sönder.
Jag tycker fortfarande om Pappa Pralin. Den gör ont, men det ska den göra. Och ibland är det enda som skymtas ett silverskimmer från det dansande paret på wienernougaten. De dansar fortare och fortare, allt för att inte fastna i tiden.

Det finns ingen vinter när han drar mig tätt intill sig och jag får stanna så resten av natten, bara känna varm hud mot min egen.

Jag har mycket annat att säga, men inte just nu. Just nu vill jag bara att den här drömmen ska få finnas, hålla länge nog för att såpbubblan ska bäras till andra sidan regnbågen. Till Slottet i Fjärran, det som väntar på oss.

Jag vill bara att vi ska få leva lyckliga. I alla våra dagar.