Pappa Pralin

Jag har nyligen läst om Anna Jörgensdotters Pappa Pralin och jag kommer på mig själv med att gå runt att tänka på samma sätt som den är skriven. Det som skildras är en kärlekshistoria på gränsen till desperation, ett ägandebehov, ett beroende större än någonting annat. Att veta att man är det viktigaste, det enda, i den andra personens liv.

Förra gången jag läste boken var jag i sjuttonårsåldern och även om jag nu på många sätt ifrågasätter Andrea, som är huvudpersonen, och Casper, som är föremålet för hennes kärlek, märker jag ändå att jag fortfarande på många sätt kan identifiera mig med de olika dilemman som boken gestaltar. Det är inte bara nuet som berättas, som i olika lager skiner barndomen och dess hemligheter igenom, och det är inte enbart en värld full av överdoser, ätstörningar Imovane och katter, det är också att ligga i sommargräset och läsa tjejtidningar, att rulla ringar kring fingret och att älska så mycket att man nästan går sönder.
Jag tycker fortfarande om Pappa Pralin. Den gör ont, men det ska den göra. Och ibland är det enda som skymtas ett silverskimmer från det dansande paret på wienernougaten. De dansar fortare och fortare, allt för att inte fastna i tiden.