Jag brukade alltid ha som nyårslöfte att bli en bättre flickvän, och jag brukade alltid känna att jag misslyckades gång på gång. Jag bortsåg nämligen från faktumet att jag var tvungen att ta itu med mig själv om jag skulle kunna vara fungerande i en relation. Om JAG skulle kunna vara fungerande, säger jag, för ja, man kan ha en fungerande relation med någon som har BPS, men inte i det långa loppet. I det långa loppet blir problemen en varg som attackerar allt runt omkring och den som älskar mig får ta fler smällar än någon annan. Jag visste inte, skulle jag kunna säga, men i mer korrekta ordalag var det faktiskt så att jag inte ville. Jag ville inte bli frisk, jag ville inte bli bra, för det var så många gånger jag såg allt jag hoppats på lösas upp som luftslott framför mig. Och naturligtvis blir det så, naturligtvis mörkas tunneln ibland ner så mycket att det inte märks att den kommer att ta slut. Naturligtvis finns det kaninhål att falla ner i, men de blir inte djupare än man gör dem till. Det är var människas eget val att välja om hon vill ligga kvar i hålet och svälta ihjäl eller om hon vill resa sig, borsta jorden från förklädet och fortsätta framåt. Ibland kan man inte hoppas, men den känslan varar oftast bara för stunden. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att lägga fälleben för jaget och snava över det? Hur många gånger har jag inte sagt att jag ger upp, för att sedan upptäcka att jag inte alls gjorde det? Att jag fortsatte andas, fortsatte finnas till, fortsatte älska, fortsatte skriva, kriga, hoppas? Varenda jävla gång kan jag säga er, varenda jävla gång. Antingen är min envishet den största gåvan Gudinnan skänkt mig, eller så är det min värsta förbannelse. Eftersom jag väljer att inte vara bitter, väljer jag också att hävda det första av påståendena.
Om jag ska beskriva min problematik kortfattat, så skulle jag nog vilja framställa det som att jag har väldigt svårt att stå ut med att ha en känsla längre än en kort stund. Det kan vara vilken känsla som helst, för jag tror att det är detta som så länge hindrat mig från att våga vara lycklig. Kanske ligger det tristess bakom att jag förstört för mig själv så många gånger, att jag startat så många krig som jag egentligen inte velat ha. Jag vet faktiskt inte hur det ligger till, jag vet bara att jag inte vill ha det så längre. Och därför skriver jag här igen. För jag har fattat mitt beslut och det var längesedan nu, men det här har inte varit rätt forum för det jag skrivit om. Jag har fattat mitt beslut att bli frisk och att jag kan klara av det var en insikt jag trodde aldrig skulle komma. Jag var tvungen att skiljas från den jag älskar för att komma fram till det och friskhetsinsikten var det enda goda som kom ut ur det som hände mellan oss. Vi har haft ett uppehåll på sex veckor och jag väljer att inte yttra mig om det, för herregud, jag brukade aldrig vara den som hade integritet, men det finns sådant jag vill välja vem jag ska dela med mig till. När han ligger i min famn och sover tablettrött medan jag väntar på att mina egna ska verka, är jag kanske lyckligare än jag någonsin varit förut. Hur dagarna ser ut är en annan historia, för jag blev inte frisk i ett trollslag och jag blev inte en bättre flickvän bara för att han valde att komma tillbaka till mig. Det händer inte över en natt, inte över en vecka, min friskhet är någonting jag kämpar för varje dag. Jag mår fortfarande dåligt, men jag har en visshet om att alla känslor ebbar ut. Jag kan förlika mig med att jag inte alltid vill leva, men istället för att självmordshota för att jag inte ser något annat alternativ, istället för att förstöra mig själv, låter jag känslan finnas till och det är det andra alternativet, det jag aldrig såg, eftersom jag tyckte att det var för jobbigt. Jag ville ha direkta lösningar och ja, många gånger ledde mina handlingar till en lättnad för stunden, men aldrig i längden. Både för mig själv och mitt förhållande blev det någonting som bara byggdes upp och byggdes upp tills det var Babels torn som sträckte sig oövervinnerligt mot himlen. Vargarna oftare i hans ögons strålkastarljus än jag.
Jag har börjat om. Jag har verkligen börjat om,för även om jag ännu inte är det jag vill vara, har jag tagit det beslut som kommer leda mig dit. Jag gör fortfarande fel. Jag lärde mig inte att använda alla DBT-färdigheter utan att blinka i samma stund som jag bestämde mig för att bli frisk. Jag valde att försöka ta andra vägar ut ur min egen smärta än de destruktiva jag följt tidigare och jag kan fortfarande misslyckas, men jag är inte längre den som ligger kvar och låter mig tas sönder ännu mer. Jag reser mig upp, försöker borsta jorden från förklädet och för varje gång jag reser mig upp, är jag ett steg närmare att sluta falla ner i kaninhål.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar