Feeling old by twenty-one

Hello dear ones!

Jag har fallit ur mina internetgängor för att bli lite mer stabil på andra plan. Jag mår sämre nu igen, får ångest och gråter utan att veta varför, men jag har börjat ta hand om min kropp igen och jag försöker hålla ordning i lägenheten. Jag har hunnit fylla tjugoett, och jaghar hunnit ha besök av min mamma, som utökat min inredning med underbara mattor i kök, sovrum, hall och badrum. Dessutom har min vän Lovisa från Lund varit på besök över helgen, och det har varit underbara dagar fyllda av prat om livet, manga,anime, musik, söta saker, shopping och TV-spelande. Jag fick nämligen ett Wii i födelsedagspresent av Ville. I över ett år har jag önskat mig det, eftersom det är oerhört bra för mig att spela tvspel när jag mår dåligt, eftersom man uppslukas så totalt av det, en enklare eskapism än böcker och film har att erbjuda, och jag hade tänkt köpa ett på avbetalning så fort min ekonomi stabiliserat sig, men nu när jag fick det var glädjen så stor över min pojkväns omtanke och vackra gest, att jag grät mot hans bröstkorg i tackkramen. Jag älskar honom så mycket att det tar sönder mig ibland. Igår höll han om mig när jag grät innan vi skulle sova, och jag grät för att jag är så rädd för att förlora honom till min sjukdom, och för att jag inte känner att jag förtjänar honom.

På lördag ska jag jobba igen för första gången på länge. Återigen är det Stadsbiblioteket i Halmstad som vill ha mig där och det är tänkt att jag ska läsa lite poesi skulle jag tro, men jag kommer köra efter mitt vanliga koncept, bara mer inriktat på uppträdande och inte så mycket på föreläsning som det brukar vara, eftersom jag bara har 20 minuter på mig den här gången. I sommar har jag skrivit mycket på en novell som går under namnet "The Lost Higway" och handlar om en psykiskt sjuk tjej och hennes pojkvän som åker på roadtrip genom Sverige, ut mot Autobahn och Amerika. Som vanligt låter det mer trivialt när man sammanfattar det så. Det är mycket morbid, svart humor och det är mycket tjat om hav och öknar och motorvägar. Såklart. Öknen är enda anledningen till att jag själv vill se Amerika. Jag aktar mig mycket för min egen roman. Den gör fortfarande så ont, men jag vet också att jag måste färdigställa den så jag äntligen kan skicka iväg den till förlag, och det är just det jag tänkte skriva om nu; min skrivartradition.

Jag skriver i en genre som egentligen existerar, men som inte har något namn. Det är inte en fiktiv biografi, för det är någonting helt annat. Snarare skulle jag vilja kalla det för självfiktion, för det jag skriver är inte självbiografiskt, men det är heller ingenting som jag tagit rakt ur fantasin. Det är som Linn skriver som introduktion till en av sina texter, och som jag också citerar i romanen: "Berättelsen är fiktionell, men känslorna är sanna." En del saker jag beskrivit har faktiskt hänt, och nästan identiskt på det sätt som jag nedtecknat dem, men en text kan aldrig vara helt biografisk egentligen, eftersom sanningen alltid är en subjektiv tolkningsfråga. I Vintersaga skriver jag "Jag vet inte vad av det här som är mitt liv och vad som inte är det" och så kan det kännas i mångt och mycket när man skriver på det sätt som jag gör, man tappar begreppet om verklighet och fiktion. Fråga tio människor om en händelse de alla bevittnat, och du får tio olika berättelser. För mig är det ett tvång att skriva om känslor jag själv har upplevt, även om jag kanske väljer att försätta dem i ett annat sammanhang än det jag varit med om. Jag måste skriva om sådant som gör ont, så att det gör ont, för vad finns det annars för mening, om jag varken berör mig själv eller någon annan? Därför ber jag er att ha tålamod med mig. Romanen kanske gör mer ont för mig än för er, men jag tror att den smärtar på rätt sätt, och gör den det, så har den allt jag kan önska.