Vill inte höra någonting om själviskhet. Vill inte höra att det är oförskämt att inte vilja leva. Det vet jag redan att det är. Men ibland finns inget sannare än monologen i Hamlet. Ibland finns bara att vara eller inte vara och att välja mellan att stå ut med ett liv i smärtan, för att slippa orsaka skada hos andra, eller att välja döden, lämna en sorg hos anhöriga, men att själv få bli fri, å, så fri. Det växlar så fort också. Ena dagen ska jag hoppa från balkongen hemma hos min prins, en annan dag sitter jag och pratar livsåskådningar med en cupcakeprinsessa. Allting växlar.
Mamma låter så besviken när jag säger att jag mår fruktansvärt, och hon säger att hon hade hoppats att den nya lägenheten skulle lyfta upp mig. Hon låter så besviken att jag inte vågar nämna hur illa det faktiskt är. Att jag inte vågat röka för att jag varit rädd för att bränna mig, inte vågat duscha för jag trott att jag skulle skära mig på rakhyveln, inte vågat ta min sömnmedicin trots att sömnen varit enda vägen ut när ångesten är så driven till sin spets, eftersom jag vetat att jag skulle ta för många. I vissa stunder finns inget som hjälper. Inte att tänka på mina leende prinsessor, dockorna, rosa, glitter, enhörningar, att vara i Villes armar, ingenting. Vissa stunder har det gått för långt. Och det var väl när jag flyttade till Göteborg som jag insåg att omgivningen inte är den avgörande faktorn, för jag mår dåligt även om det inte finns något specifikt skäl. Jag har en psykisk sjukdom som medför depressiva perioder och destruktivt beteende. Det är fruktansvärt att Ville ska behöva se mig såhär, och nu går jag sönder för så lite, för jag är i ett extremt sårbart skede. Jag har minskat på min medicin på tok för fort, jag har gått med i DBT-gruppen en gång efter alla andra, jag är inte återhämtad efter flytten etc etc. Det tar aldrig slut.
Igår satt jag i duschen med alla kläder på. Det känns som att springa in i en ruta av okrossbart glas, att slå sig medvetslös, ligga blödande på golvet, detta att våga tro på att må bättre. Att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet, och jag blir besviken gång på gång. Mina förhoppningar blir till luftslott och lögner och det gör så ont att se sina drömmar skadeskjutna falla ned för Helvetesgapet. Det gör så förbannat ont.
Klara kom till min räddning idag. Vi åt mördegskakor, pratade wicca, drack te och pysslade med fimolera. Sedan hon gick har jag sytt två misslyckade luvor till en docktröja, påbörjat en tredje tills undertråden tog slut, tagit två stesolid och nu sitter jag och dricker en Xider Ville lämnat här. Jag tänkte ta en dusch, och sedan dyker Melinda upp för att kidnappa med mig hem till sig. Jag är trött, men TV-spelseskapism är kanske precis vad jag behöver just nu.
Skrivandet är dött igen. Jag skriver, men äcklas av orden. Tänker att det inte spelar någon roll. Och det är det värsta. När skrivandet förlorar meningen, vilket det gör emellanåt, går jag under totalt, för om inte konsten har en mening, vad finns det då som har det? Ingenting, nej, just ingenting. En gång flydde jag in i musiken för att rädda mig själv. Hösten 2008 var det Navid Modiri & Gudarna – Kung Midas som gjorde att jag orkade lite till. Den kommer aldrig lämna mitt hjärta.
Ladda din iPod Ladda den med stråkar och med sorg Du kommer vara minst lika blå I Tokyo som i Göteborg Det spelar ingen roll kompis Vi ska åt samma håll kompis För vi har ingen koll kompis För allt du rör blir till moll Lite som kung midas Allt du rör blir till moll Men om du ramlar kommer jag ramla åt samma håll För det spelar ingen roll vad du gör Jag tror igen hade rört sig om du föll Jag vet det är tungt vännen Men det är lugnt vännen
1 kommentarer:
Så trist och höra. Svårt att veta vad man ska svara men du är saknad! Inte för att ge dig ångest för att du borde åka ner utan bara så. Du får snart besök inom en snar framtid. :) Saknar dig massa! Trist att jag inte hunnit fara till dig men de har varit intensivt ibland. Miljonder dilljoner kramar!!!!
Skicka en kommentar