Soundtrack: Visslandet i Le Bataillon Des Fous – And A Happy Birthday...
Idag har jag varit på DBT-gruppen för andra gången. Jag hör min älskade kusin musikern sjunga även när jag stängt av musiken. Det är vackert så. Jag har mina oroer och min ångest, men jag har dammsugt sovrummet och försöker mig så smått på det här med att jobba igen. Det började med att Halmstads Stadsbibliotek ville ha en presentation av mig, eftersom jag lovat att föreläsa där till hösten igen, och slutar med att jag spånar ämnen till krönikor igen. Det handlar lika mycket om att min ekonomi är urusel, som att jag vill klara av att vara en skrivande individ på det sättet jag än gång varit, återigen.
Idag på dagen är det två år sedan jag tog studenten. Gunnar spelade gitarr och sjöng låten jag länkat i det här inlägget. Det är vackert att hans drömmar burit honom så långt, att bandets skiva slutligen blev utgiven. Jag råder alla att köpa Le Bataillon Des Fous skiva In the name of the unknown God på cdon eller i skivbutiken. Den är verkligen värd det. Sorgmod och extas komprimerat på elva spår.På min student sjöng han inte "my birthday child" utan "my graduation child" och jag vill ge det till alla mina vänner som tar studenten iår. Jag önskar dem samma lycka som jag kände då.
Jag mår inte bra. Jag försöker inte lura någon förutom mig själv. Jag har en roman att färdigställa. Det kräver mycket av mig och river upp mycket, men jag har alltid vetat att man måste lida för konsten, på samma sätt som jag alltid vetat att det är värt det.
2 kommentarer:
Du är bäst! Jag säger mer imorn, det blir så dumt med bara bokstäver ^^
Trots att jag inte känner dig på riktigt eller väl, vill jag bara säga att jag hoppas du mår bättre snart, att du ska tänka på att ingenting varar för evigt, inte heller att vara olycklig. Efter regn kommer solsken och efter solsken kommer regn, och det är bara att försöka göra sitt bästa av den sanningen.
Du är en klart lysande stjärna på min och många andras poesihimmel och du förtjänar att vara lycklig, du förtjänar att unna dig själv det. Trots att konsten är ett lidande så ska livet inte vara en stödfunktion för konsten. Det ska vara tvärtom.
Med en virtuell kram och hopp om lyckligare dagar,
Amanda
Skicka en kommentar