Darling River

Jag har försvunnit härifrån ett tag. Nästan som om jag försvunnit från allt. Jag flyttade in i mitt slott för snart en månad sedan. Det känns nästan trivialt att skriva här, bloggen har inget syfte. Bara att i enkla ord dokumentera min vardag, mitt pyssel, mitt liv. Så att ni ska kunna förstå.

Men jag brinner inte ordentligt för någonting. Mitt förflutna börjar jaga mig samtidigt som stridshornen ljuder. På torsdag börjar jag i min DBT. Jag vet inte hur jag känner inför det. Jag vet inte hur jag känner inför någonting. Dagarna bara går och går. Ibland ler jag, ibland gör jag det inte.

Jag vågar öppna Darling River. Jag har haft den i säkert mer än en månad, men först nu vågar jag sära på pärmarna, tränga in i dem som man tränger in mellan blygdläppar. Den här sortens bilder hör inte hemma här. Jag bryr mig inte om det just nu. Mitt språk är ändock alltid mitt språk. Jag vill kunna skriva igen. Vill klara av att sätta sista punkten på romanen. Jag har lovat mig själv det. Jag har lovat Jeanett. Jag kan inte låta den dö, men att skriva på den, att bearbeta, är ändå att dö i barnsäng. Det är mina egna ord som gör mig ondast. Som kan träffa var akilleshäl jag har och låta mig blöda ihjäl. Kanske måste jag gå upp i sorgen för att den ska kunna försvinna.

De här orden hör inte hemma här. Hör inte någonstans alls. Jag har en urinvägsinfektion och en förkylning. På lördag ska jag ha inflyttningsfest. Jag vet inte om jag kommer hinna bli frisk tills dess., men jag kan inte låta den lyckan rinna ur mina händer. Jag ska göra allt jag kan. Allt jag kan.