A sorta fairytale

Jag tänker att jag ska sammanfatta de senaste dagarna och min första tanke när jag tänker på det, är att jag inte har mycket att berätta. Det är förstås inte sant, och det inser jag nästan direkt, det är bara så det känns. Som att jag inte räcker till, inte är existensberättigad. Jag vet inte varför detär så, och den här bloggen skulle ju handla om allt det rosa i mitt liv, inte det svarta. Den skulle innehålla dockor och sagor och muffinsrecept och kreativitet. När jag skriver ned vad jag har gjort känns det som att det blir större, bättre, men istället har det blivit ytterligare ett ställe jag spyr på. Jag tänker inte be om ursäkt till er, utan till mig själv. Förlåt mig för att jag inte kunde skapa en sagoatmosfär. Förlåt att jag faller ifrån det jag vill förmedla. Förlåt mig. Mig själv.

Jag har verkligen återfått förmågan att läsa igen, och det är så oerhört skönt. För ett tag sedan läste jag en bok som hette "I en familj finns inga fiender" och jag minns inte vad författaren hette, men boken berörde mig mycket. Det var ett språk och en handling att falla in i, en atmosfär jag kunde andas för en stund. Jag håller fortfarande på med romanen som heter "Borderline" och läser sagor lite då och då. Sedan har jag läst en mammas skildring av sin dotters psykiska ohälsa, nämligen en bok som heter "Skuld, skam & rakblad" skriven av Agnetha Ersson Eriksson. Jag vet inte om jag egentligen fick ut så mycket av den, blev mest chockerad och skrämd av dotterns mående. Hon är bipolär 2, nämligen manodepressiv, och det får mig att vara så tacksam över att jag själv inte är det. Samtidigt börjar jag ifrågasätta diagnosen, tänk om det inte är borderline jag har? Tänk om de förhastat sig? Men å andra sidan vet jag att alla symptom stämmer in på mig och att läsa om borderline är som om någon studerat mitt beteende och psyke och skrivit ned hur jag känner, reagerar, beter mig.

Michelle var här lördag till söndag och hon flätade in syntetdreads i mitt hår, så nu har jag långa slingor med rosa och lila. Det är ovant och vackert. Mitt riktiga hår har aldrig haft den längden som jag har på håret nu, och det är första gången jag har extensions. Jag trivs i det och känner mig som en sjöjungfru. På söndagen var vi på Modellab och blev sminkade och fotograferade. Jag köpte tio bilder på mig, och lämnade tillräckligt med namn för att få en extra helt gratis, och dessutom köpte vi två parbilder på oss tillsammans och våra dockor. När jag har pengar ska jag framkalla och ge till min familj och sätta upp bilderna på Michelle och mig på väggen.

Jag har inte orkat göra så mycket mer än läsa på sistone. Jag skriver lite grand och jag är trogen min dagbok igen. Det känns skönt att det blivit så många sidor på så kort tid, det känns tryggt. Jag funderar på att renskriva den dagbok jag skrev 2007-2008 och skicka till Jeanett. Redan från början blev hon min dagbok och det är så vackert att ha en brevvän, även om jag inte skickat henne så mycket på sistone är det så vackert att hon finns. Vi har våra parallelliv, parallellkrig och jag älskar att läsa om hennes drömmar. Jag har fortfarande inte träffat henne, men det blir när det blir, när tiden är inne för det.

Jag vill spreja ned hela världen med glitter. Det är ingen ovanlig önskan från min sida, men jag känner allt större och större behov av det just nu. Jag längtar efter vår och såpbubblor, parker, picknick och solsken. Jag hoppas att jag får det snart.