Borderlinedagar

Har jag fått gjort allt det där jag pratade om? Nej, såklat inte. Vad trodde ni? Jag är ju jag.
Det är märkligt att pendla så mycket. Märkligt att ena stunden vara så aktiv och vilja allting och känna att världen ligger för mina fötter, att jag klarar allt jag vill, att jag kommit någonstans, för att i nästa stund inte vilja lämna sängen. Ville sov hos mig inatt och vi dygnade och spelade spel. Jag köpte två nya spel så fort jag fått lön från föreläsningen i Halmstad, ett som heter Once upon a time (och en expansion med monster till det) som i korta drag går ut på att man har ett par kort, och ett slut man ska nå fram till. Med hjälp av korten berättar man en saga och försöker forma den så att man når det slut man har på sitt kort, men om man nämner ett ord (tex. Slott) som en medspelare har på ett av sina kort kan denna avbryta en och fortsätta berätta. Det är ganska svårt, men också mysigt och bra för fantasin. Och så köpte jag ett Fluxx spel med zombietema, som är lite svårt att förklara, men det är också ett kortspel där man bland annat kan få extrapoäng för att man låter som en zombie. Reglerna i spelet och vad man behöver för att vinna ändras hela tiden, så det blir aldrig samma sak när man spelar och man lär heller aldrig tröttna på det. Spel är ett väldigt bra sätt att fördriva tiden, och så snart jag har råd ska jag köpa lite fler, kanske först av allt Caracassone, som jag ju spelat mycket med Linn och Caroline, och så vill jag gärna skaffa lite pussel. Det var så längesedan.

Sedan Ville åkte i förmiddags har jag naturligtvis inte orkat så mycket. Mest varit trött och haft ångest. Vill ni veta hur en dag ser ut när man har borderline? Man vaknar antingen med känslan av att dagen kommer gå åt helvete, eller att det här är första dagen i ens nya liv. Jag brukar vakna hoppfull, sitter en lång stund vid datorn, äter frukost, dricker kaffe ibland, och någonstans där finns det rum för ångesten att göra visit. Jag får ångest över att jag inte borstat mina tänder, tagit mina mediciner, att jag inte orkar göra sånt som jag borde, och jag kan inte göra dem efetrsom jag har ångest för det. Sedan tar man sig antingen samman och får något gjort, idag har jag duschat och ätit mina mediciner, men inte borstat tänderna. Vissa stunder kan allting kännas okej, särskilt om jag träffar någon, men även när jag är själv och jag känner att jag har ork till saker, att jag känner att jag får något gjort, om det så är att pyssla, läsa, skriva eller ta hand om mig själv eller mitt hem. Jag får ångest för att jag inte gjort ett commission klart som jag fick betalt för i oktober, jag får ångest för att jag inte orkar ringa de där två samtalen, jag får ångest över att jag inte orkar diska, och även när jag försöker övertala mig själv till att det inte gör något, att det är okej att jag inte diskar på ett par dagar, blir det inte bättre av att jag blir rädd att städerskan rapporterar till SGS att jag inte håller rent i köket. I morse var hon tydligen här och muttrade på sitt språk. Jag hörde bara att någon var på korridoren, och sedan min granne flyttat ut, ger det mig alltid ångest att höra dörren till trapphuset öppnas. Det var Ville som sa att det var hon som varit här, kommit och gått fyra gånger eller något. Och tanken på henne ger mig ännu mer ångest. Sen ska vi kanske inte nämna ekonomin och att jag snart är bostadslös. Nej, det vill jag inte tänka på. Jag har dammsugt under min säng nu, och det är en enorm lättnad, men har fortfarande lite saker kvar att lägga in under sängen och sedan ska jag diska. Det är vad jag har satt för mål för ikväll. Jag vet inte om jag kommer orka ta itu med disken. Det blir lätt så att jag är peppad och drar igång med projekt liv, för att ge upp efter en stund. Framåt kvällen brukar ångesten förresten bli starkare.

Pappa ringde mig innan och verkade så besviken över att jag inte kommer ned till hans födelsedag den sjätte mars, men jag känner att jag inte klarar av det just nu, inte när jag har så mycket att ta itu med här. Dessutom firar Ville och jag fem månader den femte, och då ska vi gå på bio och se Alice i Underlandet. Jag ser fram emot det väldigt mycket, men samma dag ska jag också till Lerum, så jag kommer vara ganska slutkörd på lördagen, och det är först då jag skulle kunna åka ned till Skåne. Att åka direkt till pappa som bor utanför Tomelilla känns inte som någon höjdare direkt. Dessutom, om allt vill sig väl, ska jag dra med mig några vänner till Model lab på söndagen, där vi kommer bli sminkade och stylade och fotograferade. Jag skulle gärna vilja köpa bilderna de tar, men jag kommer nog inte att ha råd till det. Jag får väl fråga mamma igen. Jag har inte ens frågat någon om de vill följa med, men jag får lov att ta med mig två vänner, så är du intresserad, så hör av dig. Man behöver inte köpa några bilder och själva plåtningen och allting är gratis, så det behöver inte kosta något alls, bara vara en kul grej.

Jag önskar att någon kunde säga till mig att jag räcker till, att jag är duktig, att jag har rätt att existera, för just nu känns det inte så.