Sorgetid

Jag vaknade med fruktansvärd huvudvärk i morse. Den har fortfarande inte släppt. Inatt pratade jag med en vän som brukade stå mig så nära, men som jag gled ifrån för längesedan. Det var aldrig osämja mellan oss, vi bara växte åt olika håll. Jag har tänkt mycket på henne på sistone, saknat vår vänskap och lett åt våra minnen. Nu plötsligt var jag tvungen att visa att jag fortfarande vet att hon finns. Att jag saknar henne. Allt det vi hade. Vi var bästa vänner i högstadiet. Jag vill inte försöka återskapa vad vi hade, för vi är annorlunda nu, vi har blivit så mycket äldre, men jag hoppas vi kan träffas, dricka kaffe, prata gamla minnen, få nya tillsammans, annorlunda.

Jag ringde henne för att sorgen hugger som en hund efter hennes hälsenor. Det har hänt någonting som kommer prägla hela hennes år, som gör att alla förhoppningar om att få det vackert, ter sig löjliga. Hennes pappa är död.

Det är så fruktansvärt. Hon är tjugo år gammal. Hennes lillebror sexton eller sjutton. Jag grät när jag fick veta. Hennes mamma är psykiskt sjuk. Fadern var den som höll samman familjen. Nu finns han inte mer. Fick cancer och dog tre månader efter. De trodde att de skulle få kanske ett år med honom. Allt kom så hastigt. Jag kan inte hindra gråten, kan inte få den att sluta. Jag tyckte om hennes far, han var en sådan fin man, så skämtsam, snäll och humoristisk. Jag kan inte förstå att han är borta. Jag kan inte förstå att det enda hon och hennes bror har nu, är varandra. Det är så fruktansvärt. Vi vet alla att vi kommer överleva våra föräldrar, men det får ändå inte hända, inte så här tidigt, inte på det här sättet. Jag tror att hennes farmor lever, jag är inte säker, men jag tror det. I så fall överlevde hon sin son. Min farfar dog på åttiotalet, innan jag föddes. Hans mamma blev hundrasju, hon dog trettio år efter sin son. Hon sa att det var fruktansvärt att överleva sitt barn, hon sa att det var ofattbart. Jag har varit med vid två begravningar, min farmors och min farfars mors. Min ena kusin på pappas sida dog i en överdos, hans son omkom i en motorcykelolycka, föraren var full, men inte mitt kusinbarn. Han var bara femton år. Det är nog honom jag sörjer mest, för det finns inga ord för när sådant händer. Och en flicka dog och jag kände henne aldrig. Hon hette som en blomma. Hon var en vän till mina vänner, men jag hade aldrig träffat henne. Hon ville inte leva. Hon dog på sin sextonårsdag, hon hann precis fylla år. Drunknade på badhuset en natt när de smugit sig in för att fira henne. Klockan hann slå tolv, om jag nu minns rätt. Hon skulle inte dött så, inte där. Hon skulle se Kent och sen skulle hon bestämma sig för om hon skulle leva. Hon skulle se Kent, det var hennes högsta dröm och det var vad som fick henne att fortsätta.

När jag följt med vännen som binder oss samman till hennes grav, är det jag som gråtit. Jag kände till henne, men jag hade aldrig träffat henne, ändå sörjer jag henne som om jag sörjde mig själv. För jag är Viola. Jag kunde lika gärna varit Viola. Simon såg en notis om hennes död i tidningen, vi skulle fylla arton det året. Källbybadet i Lund. Han frågade om det var någon jag kände, men det stod inga namn. Jag tänkte på Lillasyster, och jag var rädd. Jag tänkte efteråt att jag försökt dö. Jag såg hurdant hål hon gjorde i sin omvärld och jag förstår inte hur världen kan fortsätta fungera när någonting sådant inträffat. Jag tänkte att jag aldrig skulle försöka igen, jag tänkte att jag inte ville överlämna mina vänner till sorgen, sen gjorde jag det ändå.

Det här känns som den första riktiga död jag varit med om, och jag har inte ens varit med om den. Min vän är en stark människa, det vet jag, för jag vet en del av allt hon behövt gå igenom förrutom det här. Hon sa att hon nog inte orkat om hon inte haft sin lillebror att tänka på. Det är så fruktansvärt, det är så mycket sorg. Jag är fullständigt sönder och jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra, att jag kunde läka hennes sår, ta honom tillbaka. En förälder ska inte försvinna när man inte ens flyttat hemifrån. Varje sorg är den största, men den här är ofantlig. Jag vågar inte ens tänka på hur hon kan må när allting kommer ikapp henne. Jag hoppas hon vet att jag fortfarande finns. Att jag vill vara hennes vän.

Och inatt drömde jag att min morfar dog. Jag vet inte hur jag ska klara av när han inte längre finns.