Små mål

Jag vägde mig idag för första gången på år, och blev chockad av resultatet. Jag vet att jag gått upp, men så här mycket? Innan jag bantade ned mig första gången, vill jag minnas att jag vägde tio kilo mindre än vad jag väger nu. Det skrämmer mig, det skrämmer mig. Ändå känner jag mig inte lika tjock som jag gjorde då. Jag vet inte hur det här gick till, och kanske ska jag inte förlita mig fullt på resultatet, eftersom jag vägde mig med x antal lager kjolar, tröjor, och dessutom en fullproppad mage. Jag vet att det är morgonvikten man ska förlita sig på, så jag ska väga mig igen när jag är hos Lisen, för att få veta exakt resultat.

Det här leder i alla fall till att jag verkligen vill komma igång med min viktminskning. Jag har ätit måltidsersättning lite till och från den närmaste månaden (?) men nu ska jag ta i med hårdhandskarna. Julen har väl gjort sitt till min uppgång, antar jag, men jag är ändå chockerad. Jag vet iofs att jag är 5 cm större i midjan nu än för ett år sedan. Imorgon sätter jag igång på riktigt, så försök inte bjuda mig på godis eller kakor eller fet mat på ett bra tag. Idag har jag ätit två naturdiet och sushi, men imorgon ska jag gå och köpa grapefrukt och kiwi, eftersom de förbränner mer än vad de tillför. Dessutom är det ju bra med promenader. Detta är ett av mina mål, att försöka komma ut och röra på mig en stund varje dag.

Det andra målet, det som jag skulle skriva om, var mitt enda sanna nyårslöfte, efter att jag ska skicka iväg romanen till ett förlag. Det är att jag ska försöka göra någonting kreativt varje dag fram över. Om det är att pyssla, virka, sticka, skriva, sy, måla eller fotografera spelar ingen roll, så länge det är någonting kreativt. Jag behöver det och har haft det som mål tidigare, men jag faller så lätt ur mina mönster. Jag skriver fortfarande på min nano, även om den kanske inte kan kallas nano längre eftersom jag inte klarade av den i tid, men berättelsen har än så länge inget annat namn. Jag fick ringa verkstan om min dator idag, som de inte fått in eftersom jag lämnade in den på en fredag, och de ska kontakta mig angående backup på mina textfiler. En skiva kommer kosta mig 590 kr, om jag hörde rätt. Det svider som fan, men det är inte värt att förlora så mycket text som jag skrivit, bara för att man vill spara pengar. Nanon skickade jag till Lisen innan jul, och det är alltså min senaste backup. När jag var hos mamma skrev jag en hel del på den, och det finns inget värre än att behöva skriva om saker. Dessutom är det inte alls säkert att jag minns allt jag skrev. Romanen hade jag fixat med sidbrytningar, och skrivit en epiolog på fyra sidor, om jag minns rätt. Inte kul att förlora det jobbet heller. Jag hoppas bara att min roman kommer bli utgiven, så jag får igen de där förlorade slantarna. Haha.

Idag har jag varit hos psykologen. För en gångs skull orkade jag sminka mig och borsta tänderna innan. Heja mig. Sedan ringde jag som sagt till verkstaden och efter det mötte jag upp Linn i centrum. Vi åkte hem till henne och hämtade ut dockpaket, och nu har jag ytterligare en docka på min lista. Jag vet vem han är i berättelsen, och vad som är minst lika illa: jag har kommit på karaktär till den puki som jag vill ha. Med min nuvarande ekonomi, plus att jag måste betala tillbaka de 24 000 jag lånat av mig själv, plus att jag vill köpa ett eget wii när jag har råd, kommer det dröja evigheter innan någon får komma hem. När de gör det, tror jag att det blir en MSD-pojke som ska heta Caspian och naturligtvis vara prins, eller en SD-kvinna som kommer heta Isolde. de kommer båda från http://iplehouse.net och Isolde är en YID Gentle Cocori, Caspian en JID Jerome (iallafall för tillfället. Det är roligt att planera dockor och karaktärer, men just nu har jag så många jag vill ha hem, som har en fast plats i sagan, att det irriterar mig att jag inte kan trycka på KÖP-knappen på ett par stycken redan nu direkt. Men jag ska inte klaga. Jag har sex underbara dockor, och jag har just fått en ny flicka, även om hon inte är hemma för tillfället. Midna kom som ni kanske vet med faceupen (sminket) skrapat på hakan, så jag skickade tillbaka huvudet till företaget för att de skulle kunna måla om henne. Nu väntar jag på svar att de fått henne. Det känns oroligt att ha saker på väg till företag, bättre när man vet att de är i säkra händer (dvs. inte postens) eller att de är på väg hem till mig, för då kan jag spåra paketet, plus att jag litar mer på EMS än svenska posten.

Jag fick även de saker jag beställt från Dollheart, dvs. ett par lolitaskor till Tuvstarr, rosa med cameér, fast det var lite för stora, samt en lyckopåse som innehöll en svart kimono, en rosettbrosch, benvärmare eller vad man ska kalla dem, en hatt, en underkjol, ett par trosor och en kjol. Jag är väldigt nöjd, även om jag hoppats att det skulle varit saker mer i Tuvstarrs smak. Nu kommer iallafall kjolen att bli Zeldas, tror jag och det är bra, eftersom hon inte har så mycket kläder som är hennes egna, eller som passar hennes stil. Jag är faktiskt inte på det klara med vad hon har för stil än xD

Det blev mycket dockprat nu, förlåt för det, men dockorna betyder så mycket för mig och utan dem hade jag inte mått hälften så bra som jag gör nu, plus att jag inte hade haft mina underbara vänner inom hobbyn. Ville är på väg hit nu, och det är fortfarande jobbigt mellan oss sedan vårt senaste gräl. Säger han iallafall, men att han tycker det gör ju att jag också tycker det. Det jag tycker är jobbigast just nu är at jag känner mig tjatig och klängig, osäker på om han verkligen vill vara med mig. Jag förstår om han skulle tröttna, för jag är så intensiv på alla sätt, så hetsigt svängande, så ambivalent, men kanske menar han allvar när han säger att han älskar mig och fortfarande vill vara min pojkvän. Det är bara så svårt att förstå som läget är nu. Som läget är nu är det alltid jag som frågar om vi ska ses, utom när han frågade om jag ville hitta på något på tremånadersdagen (vilket han senare struntade blankt i eftersom han mådde fysiskt dåligt) och han sover aldrig hos mig, även om jag frågar om han vill göra det. Jag kan ju heller inte komma hem till honom längre, om jag nu sagt det, det kanske jag inte har. Jag känner inte att jag är välkommen där sedan hans mamma först förbjöd mig att röka på balkongen, fastän det först inte var några problem alls och tydligen inga problem när Villes bror bodde hemma. Sedan sa hon att jag inte fick lov att sova där på vardagar längre, och då brast allting för mig. Inget av detta har hon sagt till mig direkt, utan Ville har fått vara mellanhanden hela tiden, och då blir det som att hon säger det bakom min rygg. Då känns det som att hon tycker att jag är en börda och att hon tycker illa om mig. "Jag kan inte ta hand om dig" sa hon när jag sa att jag inte mår bra av att vara hemma och att jag behövde en fristad. Jag vill inte bli omhändertagen, det är inte det jag vill. Hade jag velat det skulle jag flyttat till mamma igen eller lagt in mig. Allt jag ville var att få känna mig välkommen där, för jag var alltid välkommen hos Simon, oavsett hur illa jag betedde mig mot honom eller hans familj, men jag antar att alla föräldrar inte kan vara lika underbara som de. Just nu känner jag bara att det hade varit bra mycket trevligare att ha dem som svärföräldrar. Inte för att jag vet om det här förhållandet kommer hålla så länge. Inte för att jag vet någonting om någonting alls.

Förlåt för känslospyan, men man ska inte be om ursäkt för vad man bloggar om. Det här är min blogg och alltså till för mig och mina känslor, ingen annans. Tål det. Tål att jag skriver om min borderline, mina dockor och annat som tar upp mitt liv. Gör du det inte kanske du ska sluta läsa eller säga upp bekantskapen med mig. It's your choice.

Idag har jag gjort två bra saker, dvs. psykologen och samtalet. Jag ska försöka fixa med lite pappersarbete så att jag kan lämna in min ansökan om bostadstillägg imorgon. Jag har stickat och skrivit lite på nanon, och tagit oestetiska dockbilder. Jag försöker intala mig att jag är bra. Jag försöker intala mig att jag räcker till.