Sitter ensam i ett, inte städat, men uppröjt rum. Jag har tofsar i mitt hår, och jag mår ganska bra. Jag grät bort mitt smink innan, men nu är det okej. Nu är allt okej.
Ville har hjälpt mig att diska och såg till så att jag fick städat undan den värsta röran. Ska dammsuga och torka lite på golvet imorgon bitti, annars är allt klart för soss hembesök. Jag har fått iväg mina papper till Försäkringskassan. Äntligen säger vi åt det. Äntligen. Ytterligare en sak som jag gjort till större än vad den behövt vara, men nu har jag iallafall lagt dem på FKs brevlåda och det är fortfarande januari. Mer än så har jag inte kunnat göra. Nu återstår bara att skicka in mina fakturor på de två senaste jobb jag gjort. Jag ska försöka fixa det imorgon, åtminstone allt utom frimärken. Kommer jag så långt bara är det bra.
Ville betyder mer för mig än jag trodde att någon kunde göra. Jag har så lätt för att må dåligt och ösa ur mig på honom, men jag hoppas han förstår att jag inte menar allt jag säger. Inte egentligen. Egentligen är han min Lancelot som står med nyckeln till Neverland om halsen. Han är det närmaste lycka jag kommer nu. Jag pendlar mellan att avsky vad jag har blivit, och att känna att jag har massor av värde i mitt liv. Jag har mina underbara dockor, jag har skrivandet, kreativiteten, mina fantastiska vänner. Candy, Lisen, Linn och Michelle är mina vackra västragötalandsprinsessor. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Om inte Michelle lagt om min arm bnär jag skurit mig. Om inte Linn hade fångat upp mig när jag föll, blev kastad utför helvetesgapet i våras, om inte Lisen räddat mig tusentals gånger när jag behövt det, om inte Candy funnits där och spridit solsken i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad som har dem. Och jag är så otroligt lyckligt lottad som har en pojkvän som lägger handen om min midja, låter mig ha hur många lager underkjolar jag vill, älskar mig för den jag är. Jag längtar efter att pyssla med honom igen, spela spel, lägga pussel, se på film. Och just nu är jag lycklig. Just nu är jag lycklig.
Var och fikade med Lisen och Candy idag. Jag mådde inte alls bra, förmodligen för att jag är spänd inför besöket imorgon. Men det kommer gå bra. Det måste gå bra. Candy blev dockägare och Lisen ett steg närmre sin drömdocka. Det är fint sånt där, och det är underbart att två av mina finaste vänner funnit varandra. Jag försöker skaffa mig små rutiner. Går upp vid elvatiden, borstar tänderna morgon och kväll och tar mina mediciner, tvättar mitt ansikte, smörjer in det med fuktighetscreme. Det är inte mycket, men det är ändå ett steg på vägen. Och den här gången tänker jag inte gå den mot underjorden. Det lovar jag er. Eller, jag lovar åtminstone att försöka.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar