Lås upp min kropp

Det känns som om den här dagen har gått fort och som att jag inte gjort så mycket, trots att jag vet att jag har gjort lagom.
Jag sov hos Ville inatt och gick sen hem och bytte om inför mitt yogapass. En gång har jag kommit dit och yogan har varit inställd utan att jag har vetat om det. Nu kom jag på mig själv med att hoppas på att det skulle vara så igen. Jag har totalt fallit ur mina gängor. Jag avbokade som sagt samtalsterapin i tisdags, eftersom jag kände att det var meningslöst att gå dit, och jag har avbokat yogan gång på gång. Sedan jag hade mina turer fram och tillbaka då jag inte stannade länge på någon ort, känner jag att jag inte riktigt kunnat komma tillbaka till en vardag. Och vardag är det som jag mest behöver bygga upp just nu.

Sist jag var på yogan hade det gått flera veckor. Jag tycker mycket om yogan, det känns som om min kropp bli upplåst, som om jag öppnar upp mig själv och det är både ansträngande och härligt. Jag har blivit så frånvarande i mig själv också. Jag är för tillfället väldigt dålig på att vara medvetet närvarande och det märks tydligt i just yogan, där all fokus måste vara på rörelserna, andningen, nuet. Förra gången jag var där fick jag inte samma känsla som jag brukar efteråt, harmonin och kontakten med mig själv och det gudomliga fanns helt enkelt inte där. Istället bara ett tomrum och jag väntade bara på att få gå därifrån och röka min cigarett. Jag vet inte vad det beror på, men de säger att yogan kan framkalla undantryckta känslor, och jag antar att det var vad som hände. Idag var det däremot bara behagligt. Jag gick hem, pantade flaskor, köpte ägg och havregryn eftersom jag försöker leva hälsosamt för att förlora de där extra kilona som inte trivs under min hud.

Nu har jag just tagit en dusch och sitter med silverbalsam i håret. Det ska verka en liten stund, så därför passar jag på att uppdatera här. Jag har tänkt på mitt skrivande mycket, och jag tror att det enklaste jag kan göra för att få igång det igen, är att försöka blogga mer regelbundet. Det finns trots allt mängder av saker att skriva om, boktips, filmtips, psykologi, vad jag drömmer om, minnen, mina samlingar och ja, listan kan göras betydligt längre. Jag läser Absolute Boyfriend just nu, en mangaserie som jag lånat av Melindas mamma. Hon har ett enormt bibliotek verkligen. Dessutom dricker jag kaffe ur min Sniffmugg. När jag var nere hos mamma hade de rea på muminmuggar, så vi köpte ett par stycken åt mig.

Och vad har mer hänt sen sist? Jag har blivit hamstermamma igen. Eftersom jag vill avla på Sniff, som är en av ungarna ur kullen vi fick med hamstrarna som Ville hittade i ett miljöhus, passade jag på att adoptera en liten dvärghona, eftersom hon var den sista de hade med pärlemortäckning. Än så länge bor de separat eftersom jag vill att hon ska få växa till sig lite innan hon blir dräktig, men om ett par veckor ska jag sätta ihop dem.

Här är de små turturduvorna tillsammans:



Hon heter Nagini efter... Ja, ni vet vem ;)

Poetik

Det är alltid människor som frågar mig om jag skriver någonting nuförtiden. Och vad svarar man? Det finns perioder nu då jag inte skriver alls, men hur definierar man en period av skrivande när jag inte skrivit dagligen på flera år nu? Jag har mina projekt igång, men när jag försöker ta itu med slutmomenten av dem möts jag av en blockad. Jag tror att det är bristen på respons. Jag tror att det handlar om att jag aldrig velat vara ensam i mitt skrivande, jag har alltid haft någon annan där. Någon att utbyta texter med, en skrivargrupp att gå till, ett forum att känna mig hemma på, priser att sikta mot. Och nu? Nu finns varken mål eller rutiner. När jag gick i arbetsterapi blev jag ordinerad att skriva. Hade det fortsatt så hade det kanske gett effekt, men jag fick sluta på grund av personalbrist.

Det är inte det att jag inte skapar. Jag syr och pysslar och gör allt möjligt, men jag har alltid haft ett hål inom mig och det hålet har blivit större nu när skrivandet fattas mig. Jag måste tillbaka. Jag kan inte ha det såhär. Jag har två romanmanus att arbeta med, men jag kan inte motivera mig ensam. Mitt skrivande gör att jag känner mig väldigt ensam.

Aldrig mer pappas lilla flicka

Nu vet jag äntligen vad som gjorde mig sjuk. Den här texten är kopierad från min bilddagbok:



jag läste min dagbok från 2004 härromdagen. igår träffade jag min morfars syster och åt lunch. vi pratade om allt möjligt som vanligt och som vanligt kom vi in på den där godisrundan som hennes dotter anordnat åt mig och mina kusiner på midsommardagen för så många år sedan. de vuxna fick gå på groggrunda och vi tre små godisrunda. jag älskade båda mina föräldrar något så innerligt och jag ville inte gå godisrundan utan pappa, så han gick med och bar mig hela vägen. efteråt sade min mammas kusin "som han älskar sin lilla flicka" hon hade aldrig sett något liknande.
och det är ingen som förstår vad som hände med min pappa. ingen som vet varför han blev som förbytt. mina föräldrar skilde sig när jag var sex och ett halvt. jag har inga minnen av själva skilsmässan eller flytten. allt har jag förträngt. och så sade Lilianne (morfars syster) att det kanske skulle vara bra att plocka fram de där minnena, och jag tänkte väl mest att de inte går att plocka fram, för de finns inte.
en gång i tiden förde min mamma dagbok över min pappas svek mot mig. det finns tyvärr inte kvar. jag hade velat läsa, jag hade velat förstå vad som hänt med mig. vad som finns kvar är skilsmässopapperna, och i frågan om underhåll tas en händelse upp. jag fäster inte mycket vikt vid det annat än att det står att det varit midsommarafton 1996, att jag var hos min pappa men blev hemkörd tidigare pga. att jag ramlat av en häst och blivit chockad, och att pappa hade gett sin nya kvinnas dotter en kanin, men inte mig, sin egen dotter, någonting. sen står lögnen. det står att Monica (hans dåvarande sambo) frågat mig flera gånger ifall jag också ville ha en kanin, men att jag svarat att jag bara ville ha tillbaka min döda kanin. det existerar inte någon död kanin. när mina föräldrar skildes hade jag min Tusselina och hon levde fram tills att jag började mellanstadiet. jag förstår inte denna lögn. jag kan heller inte förstå hur min pappa hade mage att påstå för sin advokat att hans sambo skulle erbjuda mig någonting. hon hatade mig från första stund, hon såg mig som ett onödigt bihang på pappa, ansåg att jag var krävande, dåligt uppfostrad och att jag var för gammal för att hålla min pappa i handen. pappa hade många turer med Monica och under den tiden var det alltid psykisk misshandel. jag kom alltid hem till mamma gråtande. men jag ville ju vara med pappa. jag ville ju vara med pappa.

Midsommarafton 1996.

Min mamma och min mormor har varit i mitt och min mammas nya hem för att fixa iordning lite iochmed att vi håller på att flytta in. Min mormor går hem tidigare för att förbereda middagen, eftersom det är planerat att hon, morfar och mamma ska fira midsommarafton där, medan jag ska äta middag med min pappa.
När mormor kommer verkar morfar förvånad, han säger:
"jaså, är det du? Jag trodde det var Thorbjörn. Han har ringt och kommer och lämnar evelina för hon ville hem"
En tid efter skilsmässan lämnade min pappa mig hemma hos mina morföräldrar. mamma ville inte att han skulle få veta var vi bodde, antagligen för att hon var rädd för att han skulle komma och ställa till en scen eller något annat obehagligt, för han gjorde sånt, min far, på den tiden.
När pappas bil svänger upp utanför Siriusgatan går min morfar ut för att möta honom. Jag storgråter och kastar mig i mormors famn. Hon ringer mamma och under tiden får mormor desperat försöka trösta mig.
Min morfar är fly förbannad. Han är en oerhört kärleksfull man och han ser denne sin föredetta svärson komma hem nästan utan förvarning med hans förtvivlade barnbarn.
"Vad har du gjort?" säger min rasande morfar. "Har du slagit henne?" Och tydligen var morfar själv beredd att slå ner honom där.
Min far säger att ingenting har hänt, att jag bara ville hem. Det är första gången detta händer, men det skall komma att upprepas gång på gång, detta att pappa kör hem mig och ljuger att det är jag som inte vill vara kvar hos honom, när det i själva verket är han som inte orkar med mig.

"Pappa är inte klok*" berättar mormor att jag upprepat för henne. Jag säger att jag inte vill till mamma, för jag får inte berätta vad som har hänt och jag vet att jag inte kommer kunna undanhålla sanningen från mamma.

Och vad var det om hände?
Det tar mamma över en timme att lugna mig. Jag suger på tummen och tvinnar hennes hår mellan fingrarna, min barndomstrygghet.
"Jag kan inte berätta, jag får inte berätta"

Vid skilsmässan länsade min pappa alla våra konton. Han köpte häst. Lester var ett halvblodsfux. Självklart var han stolt. Självklart ville han att jag skulle rida. Och jag ville inte, för jag skulle rida barbacka. Jag tyckte att det var konstigt och läskigt, men pappa och hans nya sambo sade att det inte var någon fara. Jag vet inte vad som hände. Jag föll av hästen. Jag minns det som väldigt obehagligt, men i protokollen står det att jag bara råkade glida av eftersom de hade fått lägga något som skydd för mina fina kläder. Det fanns inget skydd. Jag red ju barbacka. Jag tror att pappa tappade kontrollen över Lester, men minnet är fortfarande så suddigt. Bara själva grejen med en hästrelaterad olycka kan man förstå var stor för mig. När jag var yngre gick jag på ridskola och de renoverade ridhuset. Min ponny blev plötsligt skrämd av hammarslagen och oljuden och började försöka kasta av mig. Jag har inte glömt den otryggheten.
Jag var rädd, chockad och jag hade slagit mig. Men istället för att trösta kommer pappa fram till mig och säger åt mig att resa mig upp. Jag gråter.
Monica skriker "Res dig upp, Unge, det där är ingenting att lipa för"
För jag hette Ungen. Jag hette inte evelina för henne. Jag hette alltid Ungen.
Så jag kommer hem till min VERKLIGA familj efter en situation där barnet som är jag behövt tröst, men istället blivit utskälld för att hon gråter för ingenting. Jag var blåslagen och chockad och ledsen, och de invaliderade mig. De tröstade mig inte. De skrek åt mig.

Och någonstans där förlorade jag min pappa.

Jag fick inte berätta. Pappa hade förbjudit mig. Jag är sex år gammal och min pappa säger "berättar du för mamma vad som har hänt får du aldrig se mig igen." Det värsta hotet man kan komma med. Och han som älskade mig, och han som älskade mig.
Det gör ont att minnas, men nu vet jag äntligen. Efter så många år då jag har förträngt för att min pappa har tvingat mig till det, vägrat prata om tiden med Monica, men samtidigt gjort anspelningar som han tyckt varit roliga men som för mig varit som knivhugg. Som att säga "action" när jag ska skynda mig. Precis som hon alltid sa. Som att kalla mig för Unge, det ord som jag förknippat med mina hemskaste minnen. Hon var från England. De pratade alltid engelska med varandra för att jag inte skulle förstå. Monicas dotter förstod. Det var längesedan jag tänkte på den här perioden. Jag har försökt att inte finnas. "Det där pratar vi inte om" och "Det där har aldrig hänt, det är överspelat nu" men pappa pappa, det är det inte. Kan du inte se vad du har gjort mig? Kan du inte se att det är alla dina svek som gjorde mig sjuk? Att du aldrig stod på min sida, att du blev någon annan? Allting har klarnat nu. Jag vet varför jag blev sjuk, jag vet den exakta händelsen som avgjorde allt. Kanske kan jag bli frisk nu. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tala med min pappa igen.
Och innan allt det hemska älskade han mina morföräldrar. När han förvandlade min mamma från att ha varit hans livs kärlek till att aldrig ha varit någonting annat än "din mamma har alltid varit en pain in the ass för mig" bytte han också åsikt om mormor. morfar som inte ville bråka, som för det mesta höll sig neutral, han var fortfarande godtagbar. "du kan hälsa din morfar, men ingen annan" Till min mamma har han sagt att han önskar henne allt ont.

och när jag sitter i telefonen och hör allt det hemska som mamma redan berättat och som jag själv börjat minnas, så säger mormor det som får mig att börja gråta på riktigt. för jag kan ta all den här skiten, men jag kan inte ta att någon behandlar min familj, som alltid varit mamma, mormor och morfar, illa. Hon säger:

"Han önskade att jag skulle bli så sjuk, att jag skulle drabbas av allt möjligt. Han sa det, att han hoppades att jag skulle få lida, att jag skulle hamna på sjukhus. Och så var det du som blev så sjuk, evelina. och så var det du som blev så sjuk"

Det var jag som blev sjuk, pappa. Jag hoppas du är lycklig nu. Jag hoppas verkligen att du är lycklig, när du sett till att jag inte är det.

för mig.

Inatt sov Candy hos mig och vi myste framför Aladdin och Rövarnas konung. Jag är en sucker för Disney just nu och behöver uttöka mitt utbud av filmer. När jag var arton år och fattig och skulle flytta hemifrån fick jag för mig att sälja det mesta jag hade från min barndom. Jag ångrar inte pengarna, men jag ångrar förlusten. Idag hade jag tänkt att vara duktig och kreativ, men spenderade istället timmar med att gråta. Det är så lätt att bli frustrerad när man inte kan fungera. Jag trivs på min arbetsterapi, det är någonting jag ser fram emot, trots att det innebär att jag måste gå upp väldigt tidigt tre gånger i veckan,  och jag har aldrig varit mycket för morgnar, men jag önskar att jag klarat av det här tidigare, även om det alltid är bättre sent än aldrig. När jag är där tänker jag oftast inte på det, men när jag är hemma är det någonting från en av Bernys böcker som slår mig. Vid tillfället hon berättar om går hon till en arbetsterapigrupp eller en daglig verksamhet (minns inte riktigt vilket) och blir erbjuden att knyta korgar. Berny dricker en kopp te och går hem, undrande om psykiatrin tror att att kunna knyta korgar är vad vi psykiskt sjuka vill ha ut av våra liv, och där sitter jag och nålfiltar ull till figurer och tänker samma sak, för det är ju mer än så jag vill ha ut av mitt liv. Jag vill höra till ett större sammanhang. Jag vill sitta på nergångna caféer och skriva och dricka kaffe tillsammans med vänner och jag vill gå ut och ta en öl efter tentan, men sen är det det där med att jag inte är stabil nog att kunna plugga, jobba, leva överhuvudtaget. Pratade med en bekant igår om att vi ibland kan vara nöjda med våra liv, småle, tänka att saker är ganska bra ändå, för att lika fort som vi upptäckte känslan, upptäcka att den är över. Nöjdheten går ju över. Jag har mått såhär ungefär konstant sedan igår eftermiddag när allt som jag inte är slog mig och jag glömmer bort att äta och dricker kopp efter kopp med kaffe och röker cigarett efter cigarett trots att jag inte borde. .Jag skulle ju diska, städa, sy, inte försjunka i min misär.

Så jag tar en dusch, tvättar håret, rakar mig, och tappar upp nytt diskvatten och undrar var den där oron i magen kommer ifrån och så minns jag igen. Min lägenhet är långt ifrån så stökig som den kan vara och här är mysigt och julpyntat, men tystnaden slår mig. Jag kan inte få något utan att kämpa för det, men när man levt såhär länge i en kamp önskar man att man stod på mållinjen och var vacker. Kanske mest av allt att man var vacker. Jag är medveten om att jag ser bra ut i andras ögon, men jag gör det inte i mina egna och det är svårt att inte kunna vara nöjd med varesig sina prestationer eller sitt utseende. Och så sitter jag där, måndag, onsdag, fredag och får beröm som ändå vägrar räcka till för att ge mig en självbild.

Imorgon ska jag skriva innan vi fikar. Jag tror att det kommer bli brev. Det behövs. I helgen kommer Agnes och jag behöver hennes leende.

Efter nanowrimo

November har varit en intensiv månad. Tredje året i rad gav jag mig på att skriva Nanowrimo, dvs. att man skriver en roman på 50 000 ord under månaden. Jag har gett upp tidigare eftersom jag inte varit tillräckligt stabil, men det här året var jag en av dem som rodde i hamn med romanprojektet. Det handlade om mycket kaffe, mycket diciplin och sena kvällar, men jag fixade det trots allt. Ibland såg det ut som en omöjlighet, men när det bara var dagar kvar och jag hade 7000 ord att övervinna, visste jag att det hade gått för långt, det var för sent. När man väl bestämt sig finns det ingen återvändo och jag vägrade att snubbla på mållinjen. Och nu ligger det i min hårddisk, dryga sextio sidor av trettio dagars ansträngning och under tiden hade jag en belöning i sikte. Jag hade lovat mig själv att jag fick köpa en muminmugg ifall jag skulle klara det, och ett par dagar efter deadlinen drack jag min första klunk kaffe ur min fina Snorkfrökenkopp:


Chris Baty som är grundaren för Nanowrimo har skrivit en bok som heter No plot? No problem! och även om jag kanske inte tog till mig allt som boken hade att ge (jag läste tillexempel bara hälften av kapitlet som ger tips för vecka tre, och inget om vecka fyra) hittade jag någonting som fastnade hos mig:


"When your novel first peeks its head into the world, it will look pretty much like every newborn: pasty, hairless, and utterly confused. This is the case no matter how talented you are, or how long you have to coax the thing into existence. Novels are simply too long and complex to nail on the first go-round. Anyone who tells you differently is a superhuman literary cyborg, and should not be trusted."

För det är så himla sant. Det är så lätt att vilja gå tillbaka och redigera, sudda ut tusentals ord för att de inte duger och det viktigaste är att påminna sig om citatet ovan, veta att det får lov att vara fult och spretigt, så länge det bara är. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Kanske blir det en redigering. Kanske blir det en författare av mig. Trots allt.

Candylove

"Jag behöver ditt glitter att lysa upp höstmörkret med"
Det var något sådant du sa, och vi har hållit fast vid det, hållit fast vid varandra. Att gå från att nästan aldrig ses till att ha det som en veckorutin. Ibland dricker vi vin, ibland färgar vi hår, ibland pysslar vi, ibland röker vi bara varsin cigarett insvepta i filtar på min balkong. Sedan Olyckssyster åkte måste jag greppa mer och mer efter mina andra systrars händer, hålla dem tätt intill mig. Det är ett sådant tomrum, hålrum som hon har lämnat nu när hon rest. Jag ville aldrig förstå det, ville aldrig möta eller acceptera det, för vad gör man när ens bästa vän reser till Japan i ett år och allt man vill är att följa efter för att vandra under körsbärsblommen tillsammans med henne? Jag spenderade helgen hos Melinda och Josefin för att få någonting att fokusera på. Jag drack kaffe och spelade Zelda- Twilight Princess och mindes första gången jag spelade det spelet. Det var första gången jag åt antidepressiva, precis i början och jag minns hur de dagarna var nästan följsamma, men också hur citalopramen trubbade av mig, gjorde så att jag inte kunde känna fullt ut, och jag har alltid varit full av känslostormar. Jag kom hem i söndags och jag har svårt att hålla mig borta från att falla ner i kaninhålen som leder till underjorden, men jag tänker på dig och ditt pastelljusa hår, rörelserna som är dina och hur du får mig att le och tänka på My Little Pony. Jag städar och tvättar och syr på applikationer på ett klädesplagg en av mina dockor ska ha på halloweenmeetet jag ska hålla i nu till helgen och jag bäddar rent i sängen med Hello Kitty-lakan, för imorgon kommer du. Imorgon ska vi pynta och göra fint här och slinga om ditt hår och det håller mig upprätt just nu, tanken på att du snart är hos mig och ger min värld ett mjukt rosa skimmer, och nästa vecka kommer Lisen, som jag har saknat så mycket. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina vänner. Jag älskar er så mycket och även om det är klichéartat att tala om systraskap, så är det så. Jag ska skriva brev också. Jag ska skriva mer, för jag måste. Utan skrivandet är jag faktiskt inget annat än ett övergivet snäckskal, och finns det ingen mussla kan det heller inte skapas några pärlor.

saker som kraschlandningar & vinterpäls

 

Sen finns det det där lilla också, som får hjärterotens knut att lossas litegrand, för en stund. Som att hitta en text av Elsa Billgren att dela med sig av, som heter När jag crashar och är som ett litet 

kärleksbevis över atlanter.

Att råka gå i sömnen och vakna i älskades soffa istället för bredvid honom i sängen, bäras tillbaka dit och hållas om tills det är dags att vakna på riktigt, komma hem och hälsa på hamstrarna som fått vita stråk längst ut på öronen för att det snart är vinter, att spela Alice i Underlandet-spel, måla drakar, dricka kaffe och lära sig att muminmammor inte tycker om choklad.